Aftonbladet rapporterade i tisdags om Ukrainska framgångar i Cherson. Ukrainas stridsvagnar hade även brutit in i Luhansk, i närheten av floden Djnepr. I Aftonbladets hånfulla artikel styrks uppgifterna av ryska källor, vilket ger dem en större trovärdighet än tidningens tidigare rapportering. Normalt består Aftonbladets krigsnyheter av obekräftade påståenden från den sida i kriget som tidningen stöder.
Även i Donetsk är Ukraina långt framme. Som framgår av en Rysslandsvänlig video med en lägesrapport från måndagen, kämpar man nu om staden Bahmut. Denna stad ligger österut från Kramatorsk, som i sin tur ligger halvägs genom Donetsk mot det egentliga Ryssland.
Video från Telegramgruppen Xoaquin Flores – New Resistance.
Folkomröstningar utan betydelse?
Att stormakter stöder utbrytarrepubliker som vill befria sig från fiender som regerar deras rike är normalt. USA har bjudit på sådant stöd i många år, förutsatt förstås att en annan stormakt därigenom kunnat tillfogas skada – och sådant förekom säkerligen redan på de gamla grekernas tid. Kosovos utbrytning ur Serbien är ett exempel, Sydsudans ur Sudan ett annat. Det amerikanska försöket i Vietnam, att likt i Korea, skapa en evig tvåstatskonflikt kostade många liv på 1970-talet. Några folkomröstningar i de berörda områdena har man aldrig väntat på innan sablarna plockats fram. Men i den aktuella utbrytarkonflikten har folkomröstningar hållits – oavsett om Aftonbladet och SVT sätter ”folkomröstning” inom citationstecken.
I EU behöver man inte sätta citationstecken runt ordet folkomröstning, i Bryssel föraktar man även riksdagsval. Ursula von der Leyens uppfattning om nationellt självbestämmande behöver vi inte fråga henne om. Antingen gör man som man blir tillsagd eller också kommer stridsvagnarna.
Den förarglige Elon Musk lade nyligen fram ett förlag för att lösa problemet med eventuellt ryskt valfusk: Kräv av ryssarna att ni själva får ordna en omröstning. Avtala med dem att de ger sig av ifall det visar sig att folket i Donbass så vill. Men folkomröstningar avvisas kategoriskt eftersom västmakterna vet precis vad folket vill – och struntar i det.
Hallå, någon här som håller med Nato?
SVT:s komiske expert har besökt Donbass för att samla information som stöder Natos/Sveriges/USA:s/EU:s linje. När den hemkomne experten får frågan om hur det står till med opinionen består svaret av egenhändigt uttänkta anledningar till att han inte kunde hitta någon som höll med honom. Ett av hans förslag var att de Donbassbor som skulle ha svarat rätt på hans frågor kanske hade flytt till Ukraina?
Vad gäller flyktingströmmens riktning, vet emellertid SVT:s expert mycket väl vilket land de som flytt eller flyttat från Donbass, sedan den ödesdigra revolutionen 2014, har flytt till – Ryssland. Det handlar om nästan två miljoner människor och att SVT:s expert väntar sig att han skulle fått mer postiva svar från dessa flyktingar är ganska fånigt.
Revolution för vem?
För att förstå vad som händer idag måste vi gå tillbaka till 2014. Vi har hört till leda om ”The Revolution of dignity” – som var planerad under många år och finansierad av den amerikanska staten med enorma penningsummor. Här lämnade västmakterna ingenting åt slumpen – det har kommit fram, bland annat via BBC, att man anställde prickskyttar för mörda ett hundratal människor på Maidan-torget i Kiev. Naturligtvis för att sedan låta medierna skylla på den sittande presidenten.
Redan innan de sista skotten hade ekat färdigt twittrade USA:s dåförtiden främste man i Sverige, Carl Bildt, att ”Janukowic har blod på sina händer”. I Aftonbladet fyllde han på: Enligt Bildt var det Ryssland som krävt att Ukrainas dåvarande president skulle låta skjuta av några demonstranter. Mord och lögn i kolossalformat med andra ord. Trodde Carl Bildt att detta slags beteende skulle göra någonting bättre?
När väl den folkvalde presidenten och hans riksdagsmän hade flytt för livet var det dags för nya ansikten att ta vid. Inspelade telefonsamtal som publicerats av BBC visar att det amerikanska utrikesdepartementet handplockade den nya regeringen. En regering vars första uppgift blev att skärpa språklagarna till de ryskspråkigas nackdel och på andra sätt örfila befolkningen i de östra landsändarna. Varför? Man misstänkte med rätta att de hade röstat på den nyligen störtade presidenten, men det kan inte rimligen ha varit skälet. Den som är intresserad av svaret på den gåtan bör fundera på om 500 miljoner dollar kan ge politiskt inflytande.
Den ryskspråkiga befolkningen i östra Ukraina, vars röster tydligen inte skulle väga lika tungt som västukrainska röster, tackade för sig och förklarade sig självständiga. En mindre del, halvön Krim, anslöt sig till Ryssland direkt.
Vems ”oprovocerade anfallskrig”?
I normalfallet kan man konstatera att den som vinner ett krig var den som ville ha kriget. Människans självbevarelsedrift är stark, och ända från slagsmål på skolgården och hela vägen upp till atomkrig, är det sällsynt att man sätter igång krig som man av styrkeskäl sannolikt kommer att förlora. Konflikten står i realiteten mellan USA och Ryssland. Men vem startade kriget? Det beror på vilket krig man menar, det som startade 2014 eller det som startade 2022?
Efter konflikterna 2014 var det inget medlingsförsök som fick en chans hos den nya Maidan-regeringen. Ingen federalistisk lösning med begränsat självstyre som i Schweiz eller Bosninen. Ingenting annat än militär återerövring var intressant för Kiev.
Händelserna efter detta är vad vad SVT:s så kallade expert syftar på när han säger att Ryssland startade kriget 2014.
SVT har rätt – efter den blodiga statskuppen 2014 har krigstillstånd rått mellan Kiev å ena sidan och Luhansk, Donetsk och Krim, å den andra. Efter att i månader ha berättat för oss att det ryska anfallet i våras kom som en blixt från klar himmel, är det ett framsteg att SVT erkänner, om än av misstag, att kriget har pågått i åtta år.
Enligt Rysslandsfientliga bedömare på denna redaktion räknades antalet civila dödsoffer i det åttaåriga kriget till 9000. De flesta verkar ha strukit med på grund av ukrainsk artillerield mot civila städer. Kvinnor och män, barn och gamla. Detta var alltså före SVT:s ”oprovocerade angreppskrig”.
Blödigheten som bortblåst
Våra journalister och chefsredaktörer kan bli gråtfärdiga över de minsta bekymmer, särskilt om någon skulle bli kränkt. I detta fall är blödigheten som bortblåst. Vad som väntar befolkningen i de rysktalande områdena om Ukraina faktiskt vinner kriget, är svårt att sia om – men två miljoner av dem har redan dragit sina egna slutsatser.
Samtalet mellan de ukrainska politikerna Julia Timoschenko och Nestor Shufrych fick många att höja på ögonbrynen – den sockersöta damen förordade en radikal lösning på problemet med alla de rysktalande invånarna, nämligen atombomber. Nestor Shufrych instämde entusiastiskt.
Tillägg till artikeln 2022-10-13, åtta dagar efter publiceringen:
