måndag, 28 november

Ledaren 21: Är Italiens premiärminister fascist? Ja om du ”tror på ordet”

Jag tror på ordet” var rubriken på en ändlös intervjuartikel i DN 1993. Intervjuoffret var den åldrige Lukas Bonnier, ordförande för koncernen med samma namn. Texten handlade mest om hur bildad och fin den gode mannen var. Om privata saker, vilka viner han tyckte om och så vidare – en förnedring för journalisten som tillsatts att intervjua.

Alla förstod att artikeln skrevs eftersom många var ledsna för att Bonniers just hade sparkat Expressens populäre chefsredaktör Erik Månsson på grund av att denne tillåtit publiceringen av en sannfärdig artikelserie om invandringen och de motsättningar denna hade lett till. Lukas Bonnier hade tidigare kommenterat saken med att den stackars redaktören blott varit ”en parentes i Bonnierkoncernens historia.” Efter detta behövde han tydligen lite PR. Artikeln var alltså helt ointressant men rubriken fastnade i minnet.

Rätt använt är ordet ett vapen

Våra europeiska språk är fulla av ord som används allmänt den ena dagen, för att nästa dag vara bannlysta. Jag tänker inte räkna upp några exempel här eftersom läsarna då skulle rysa och börja se sig om bakom ryggen, ifall någon ser hemskheterna på bildskärmen.

Ok då, lite försiktigt: Säg inte ”städerska” – det heter ju ”slidbärande lokalvårdare”.

Sådant dravel har makten inte hittat på för städerskornas skull.

Samma med ”negerbollen”. Folk har inte accepterat namnbytet på detta primitiva bakverk för afrosvenskarnas skull utan för att slippa bråk. Och de översittare i konditoriet som bråkar, ifall någon råkar beställa en negerboll, gör inte heller detta för afrosvenskarnas skull – bara för sin egen.

Den som är rädd för sina medmänniskor har en naturlig vilja att bekämpa eller underkuva dem. Och den medmänniska som lyder en annan, om det så bara gäller vilka ord man säger, är underkuvad. Varje gång vi lyder befäster vi makten hos dem vi lyder.

Grattis Bonniers, ni äger som synes även mig – idag vill jag nämligen inte ha Afrosvenskarnas Riksförbund i håret, jag ska nämligen bråka om ett annat ord, nämligen ordet fascist.

Är Meloni fascist och, om så, vad är fascist?

Jag anlitade en gång en kommunist som befälhavare på mitt fartyg. Vi stod i styrhytten och ondgjorde oss över sjöpolisens fartkontroll mot motorbåtar. Han suckade ”fascister”. Senast då förstod jag att fascist, för en kommunist, betyder ”någon som beter sig illa”. Samma sak med Rysslands president Vladimir Putin som kallar varje fiende till Ryssland för ”nazi”. Jag har själv (ännu) inte hamnat i skottgluggen men den larviga begreppsapparaten fascinerar mig. Jag vet vad en nationalsocialist är men vad tusan är en fascist?

Vad jag länge känt till om fascismen är att Benito Mussolini krossade maffian, fick tågen att gå i tid och att han, mot den sydtyrolska befolkningens vilja, absolut ville erövra österrikiska Südtirol. Det har räckt för mig hittills. Men när nu Giorgia Meloni, den nya premiärministern i Italien sägs vara fascist måste jag nu ta mig besväret att lära mig vad ordet betyder. Vad kan då vara bättre än en engelsk MSM-journalist, för att undvika skönmålning? Han namn är Nicholas Farell.

Farell inleder sin utläggning med att konstatera att de liberaler som till stor del styr våra liv hävdar att högerpopulismen är en modern version av fascismen. Då blir ju Meloni en modern version av Mussolini. Hon tillträder dessutom exakt 100 år efter honom.

Farell bestrider att Meloni och Mussolini är besläktade. Meloni är ingen populist, hon är nationalkonservativ säger han. Under intervjun som Farrell gjorde med henne i somras sade hon att hon, om hon varit brittisk, skulle varit med i Tories. Detta parti är självklart mycket nöjt med den brittiska demokratin och det finns inget fascistiskt i dess program.

Fascismen – ledarkult och fosterland

Vad är då fascism? Benito Mussolini var vad Farell kallar ”socialrevolutionär” och grundade fascismen 1919 – som ett alternativ till kommunismen. Han var den italienska socialismens stigande stjärna och redaktör för tidningen Avanti!, det centrala organet för Partito Socialista Italiano (PSI).

1914 uteslöts Mussolini från partiet för att ha avvisat dess linje att Italien skulle förbli neutralt i första världskriget. Mussolini ville slåss mot Tyskland och Österrike, vilket Italien sedan gjorde. Socialister, ansåg han, borde inte vänta på historien utan måste skapa historia. Ett krig skulle inte förhindra revolutionen utan främja den. Så blev det också. De franska socialisterna såg vad Mussolini gjorde och även de bestämde sig för att kämpa för sitt land.

Fascismen började alltså som ett vänsterinriktat kätteri mot marxistiska övertygelser och förblev ett sådant till slutet – oavsett den ”extremhöger”-etikett som rörelsen fick efter 1945. Den etiketten kom, enligt Farrell, från den vänster som ville förhindra fascismen från att konkurrera med dem själva om arbetarnas sympatier.

I april 1945 tillfångatogs och sköts Benito Mussolini av andra världskrigets segrare. Med honom avrättades hans älskarinna Clara Petacci och andra följeslagare. Bland dem Nicola Bombacci, en kommunist som varit Mussolinis rådgivare under krigets sista år.

Alla kommunistiska revolutionärer använde efter detta samma nationalistiska modell som Mussolini för att behålla makten. Farrell anger Kuba som ett klassiskt exempel, där fosterlandet och ledarkulten spelade en central roll.

Ingen konservatism

Vad man än kallar fascismen så är den inte konservativ. Kung Victor Emmanuel III utnämnde 1922 Benito Mussolini till premiärminister efter den relativt oblodiga ”marschen mot Rom”, trots att Mussolini lovat avskaffa monarkin. Enligt Farrell gjorde kungen detta av rädsla för en revolution. När Giorgia Meloni kom till makten hundra år senare gjorde hon det genom demokratiska val.

Den internationella socialismens mål på Mussolinis tid var desamma som våra nuvarande intrigmakare hos WEF (World Economic Forum) – avskaffandet av demokratin och nationalstaterna. Första världskriget avslöjade den internationella socialismens problem: Människor känner sig mer engagerade i sitt land än i sin klass. Mussolini tog till sig denna insikt. Istället för internationell socialism, skriver Farell, förlitade sig Mussolini på nationalsocialism – som han kallade fascism.

I väst är det Lenins arvtagare som bäst kan beskrivas som fascister idag.

Till skillnad från kommunisterna trodde inte fascisterna på att förstatliga produktionsmedlen. Snarare ville de upprätta en företagsstat med en korporativ ekonomi, en modell som blev känd som blandekonomi eller ”den tredje vägen” mellan kapitalism och kommunism.

WEF – mer fascistisk än fascismen

Den som vill kan dra en paralell mellan 20-talets italienska fascism och dagens WEF-styrda världsregering med jätteföretag och politiker som sitter i knät på varandra. Idag äts demokratin upp genom den lömska arbetsfördelningen mellan WEF-infiltrerade regeringar och de banker och jätteföretag som är organisationens medlemmar. Politiken sköter batongerna, gränskontrollerna, vaccinpassen och ansiktsigenkänningen medan makthavarna du aldrig valde sköter mediepropagandan, agendasättningen och den ekonomiska utfrysningen av verklig opposition.

Bland de tidigaste löftena i Mussolinis manifest var avskaffandet av monarkin. Sådant behöver inte dagens monarker oroa sig för från WEF:s sida – kungar och drottningar, och i Sveriges fall även prinsessor, har för säkerhets skull svurit trohet till de nya makthavarna.

En egen sorts klasskamp

Den italienska fascismen hade sin egen sorts klasskamp. ​​I den ställdes också grupp mot grupp: Producenter (oavsett klass) mot parasiter (oavsett klass).

I sin egen tidning, Il Popolo d’Italia – Italiens Folk – firade Mussolini krigarna från första världskriget. Han kallade dem ”la Trincerocrazia” – skyttegravarnas aristokrati. Dessa män utgjorde grunden för hans rörelse. Hans socialism tilltalade nationalister både från vänster och höger. Det saknades inte heller tradition – rörelsens rötter som gick tillbaka till Giuseppe Manzini och Risorgimento.

Rörelsens futuristiska konstnärer glorifierade maskiner och fart. De såg krig som en renande kraft. Detta gällde även poeten Gabriele d’Annunzio, som ofta omtalas som den första ”duce” på grund av sina upphetsande tal och sin marsch mot Fiume (nuvarande Rijeka i Kroatien) 1919.

Den totalitära välfärdsstaten

Enligt Nicholas Farell införde Mussolini välfärdsstaten. Under åren efter första världskriget stod Italien inför en socialistisk revolution och det blev Mussolinis ”svartskjortor” som italienarna förlitade sig på för att hålla fred på gatorna och företagen vid liv. Även där finns en parallell: Giorgia Melonis uppskattning för Margaret Thatcher – Thatcher gjorde på 1980-talet till sin huvuduppgift att knäcka den politiserade fackföreningsrörelsen som ville skapa kaos i det brittiska kungariket.

Mussolinis geni låg i att installera fascismen inte bara som en politisk rörelse utan som en kult, med sig själv som den helige ledaren. Politiken blev till en daglig kollektiv troshandling. Farell hänvisar till Dottrina del Fascismo, en avhandling skriven av filosofen Giovanni Gentile: ”Fascism är en religiös livsuppfattning” vars mål är ”skapandet av ett andligt samhälle”.

I varje stad inrättade fascisterna ett partihögkvarter som såg ut som en kyrka, komplett med ett klocktorn och ofta mitt emot en kyrka. Detta var förmodligen ett misstag. Fascismen konkurrerade på det sättet med kyrkan i kampen för italienarnas själar – och konkurrens är aldrig välkommen.

Orwell: ”patriotismens styrka”

Författaren George Orwell, en revolutionär socialist som också var en patriot, var en av få på vänsterkanten som såg varför fascismen fascinerade massorna. I en recension av Adolf Hitlers Mein Kampf från 1940 skrev han: ”Det har antagits [. . .] att allt som människor vill ha är tröst, trygghet och frånvaron av smärta. [. . .] Men de vill också, åtminstone en del av tiden, ha kamp och självuppoffring, för att inte tala om trummor, flaggor och trohetsparader.

På andra håll skrev Orwell att ”patriotismens överväldigande styrka” är nyckeln till att förstå den moderna världen. Orwell menade att Mussolini och Hitler kom till makten ”eftersom de, till skillnad från sina motståndare, förstod detta”.

Churchill: ”romerska geniet”

Att avfärda ”il Duce” som en clown, som är vanligt bland anglosaxiska historiker, eller som en marionettdocka, som marxistiska historiker gör, gör att man missar poängen. Sådana definitioner förklarar inte varför han kom till makten och varför han kunde stanna vid makten i över tjugo år utan de massmord som kännetecknar de flesta diktaturer, särskilt kommunistiska sådana.

Det förklarar inte heller varför han mötte så lite motstånd eller varför han var så populär utomlands.

För den amerikanske ambassadören i Rom var han ”den största gestalten i sin miljö och sin tid” och för Winston Churchill det romerska geniet”.

Cole Porter förevigade den italienske ledaren i sin hit ”You’re Top” med orden ”You’re the top! Du är den stora Houdini! Du är toppen! Du är Mussolini!

Italienarna ansvariga för fascismen

Att så många italienare stödde fascismen helhjärtat är ett faktum som de flesta vänsterpartister vägrar att erkänna. Nicholas Farell skriver lite fånigt att ”italienarna är ansvariga för fascismen, inte bara il Duce”.

Farell skriver också att fascismen inte var antisemitisk förrän efter alliansen med Tyskland i slutet av 1930-talet. Mussolinis näst sista älskarinna var en judinna. Det var först efter Mussolinis fall 1943 som judar transporterades till tyska koncentrationsläger.

Meloni i italiensk media: Centrodestra

Internationell media beskriver Giorgia Meloni och hennes parti Fratelli d’Italia (Italiens bröder) som ”Mussolinis arvtagare”.

Tekniskt sett är det sant tycker Farrell: Meloni och andra som grundade partiet 2012 tillhörde Movimento Sociale Italiano (MSI), ett nyfascistiskt parti som grundades 1946 av män som hade tjänat den tidigare regimen.

Men MSI upplöstes 1995 och ersattes av Alleanza Nazionale, som bröt sig loss från fascismen. Även det upplöstes 2009. Fratelli d’Italia grundades som ett konservativt parti och Meloni åberopar inte Mussolini utan brittiska konservativa som filosofen Roger Scruton och J.R.R. Tolkien, författaren till Sagan om ringen, som sina inspiratörer. Sam Gamgee ska vara hennes favoritkaraktär.

Italienska journalister kallar Italiens Bröder för ”centrodestra”, mitt-höger. Detta borde föranleda att de utländska kollegorna tar en paus i sina förolämpningar, anser Nicholas Farell, allt enligt schweiziska Weltwoche.

Tvärtom menar bedömare att det finns skäl att oroa sig för om Giorgia Melonis nationalism verkligen är ärligt menad – och inte populism som kommer att lämnas vid vägkanten vid första motgång.

Nicholas Farells förhoppning om att västmedia tar en paus i sina klagomål mot politiker som de inte själva utsett, är mer än lovligt naiv – journalisterna tror ju, liksom Lukas Bonnier, på ”ordet”.

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

- Annons -

Liknande artiklar