Denna morgon avvisade jag två nyhetstips som inte var av värde för Frihetsnytt – om ämnen som alla ändå känner till. Jag vill ändå ta upp dem här. Den ena var ett hysteriskt videoreportage i Al Jazeera, där det framgår att illa beslöjade damer i Iran ofta som straff blir insläpade till närmsta polisstationen för en 30-minuters föreläsning gällande klädregler. Därefter visade Al Jazeera en film från en polisstation. Det hela handlade om den avlidna kurdiskan Mahsa Amini.
Filmen från polisstationen visar att den polisman som konfronterade Amini var en poliskvinna – trots att bakgrunsgrafiken till nyhetsuppläsaren visar en man. Ännu viktigare visar filmen att den avlidna, i det ögonblick då hon kollapsade, var inbegripen i ett samtal med poliskvinnan. Att hon innan samtalet skulle ha åsamkats livshotande skallskador faller på sin orimlighet. Massmedias uppgift om att polisen misshandlat Mahsa Amini kom från ”hennes familj”. Förmodligen från hennes far, som vid tillfället befann sig in en annan stad.
Det andra nyhetstipset var en nyhetsrapport från Reuters. Där berättas att en grupp av EU:s utrikesministrar tagit ett, i och för sig lovvärt, initiativ – att göra Europa mer oberoende av Kina. Ministrarna skriver att EU ska ta en ”tuffare linje” mot Kina – händelsevis just när USA och Kina skramlar vapen över Taiwans och Kinas eventuella återförening. Och händelsevis just när USA och Ryssland skramlar vapen om delar av Ukraina, med EU-ministrarnas benägna hjälp.
Hur förhålla sig?
Vad ska man säga om allt detta? Det beror på vem man är.
För en ”normie”, alltså mannen som tyskarna kallar ”Otto Normalverbraucher” är det enkelt. Han konsumerar nyheter framförallt för att få reda på vilken hållning som är lämplig att inta ifall någon på kontoret eller kanske dottern hemma vid middagsbordet tar upp aktuella dagsfrågor. ”Normie-analysen” utmynnar i stort sett alltid i ett konstaterande och en fråga. I detta fall:
a) Detta är ju inte klokt! Hur kan Iranierna vara så elaka mot sina kvinnor/kineserna mot sina Taiwaneser?
b) Hur lång tid ska det behöva ta innan våra politiker ser till att godheten besegarar ondskan?
För mig utmynnar analysen lite annorlunda. I två konstateranden och en fråga.
a) Det första konstaterandet är att poliserna i Iran inte alls slog ihjäl den unga kvinnan. Massmedia ljög. Dissonansen mellan film och text är betydelsefull. Det är positivt att massmedia undergräver sin trovärdighet – samtidigt är det, ur deras synvinkel en lyckad maktdemonstration. Gång på gång visar de världen, framförallt med adress till envar som funderar över att sticka upp mot dem, att de kan få alla att repetera en osanning. Budskapet är enkelt: Få inte massmedia emot dig! 1-0 till Makthavarna du aldrig valde.
15 år för ungkarlsflickeliv, döden för otrogenhet
Som en sidonotering kan jag inte låta bli att nämna att Al Jazeera, mediekanalen som förskräcks över slöjreglerna i Iran, hör hemma i Quatar. Låt oss ta en snabb titt på kvinnlighetens ställning i Al Jazeeras hemland. Enligt Wikipedia är Quatar inte bara ett centrum för slaveri. Offentlig piskning utdöms för en rad förseelser. Dessutom är Quatar betydligt konservativare än Iran när det gäller kvinnofrågor. Där utdöms dödsstraff för äktenskapsbrott. Det kan bli 15 års fängelse för den kvinna som ertappas med att ha haft samlag med någon som hon inte är gift med. Kvinnor som fått barn utan att vara gifta fängslas inte men de förbjuds att lämna Quatar förrän de har gift sig med (en mansperson som de uppger vara) fadern. Därefter får de lämna landet men bara i sällskap med honom.
Quatar omfattar en tredjedel av Smålands yta och består väsentligen av sanddyner och uttorkade saltsjöar. Därför är möjligheten till utlandsresor ytterst stimulerande för viljan till äktenskap – men om Al Yazeera menar att deras egna kvinnoregler är ett föredöme för Iran måste man småle. Med reservation för Wikipedias trovärdighet framstår det ganska uppenbart att Al Jazeeras kritik mot Iran måste ha helt andra orsaker än indignation över slöjkravet. Emiren har en allians med USA som har flera militärbaser i emiratet.
b) Mitt andra konstaterande gäller Kina: EU uppträder för en gångs skull normalt mot en utomstående stormakt, man tar steg för att minska beroendet av den främmande makten. Detta är inte EU:s normala beteende. Det faktum att ministrarna bröstar upp sig just denna vecka är förmodligen bara ett sätt för dem att visa sig följsamma mot USA – bra för karriären.
EU:s jobb: Att förstöra
I övrigt har EU gjort vad man kunnat för att förstöra den ställning i världen som vår kontinent tidigare har haft. Man har gjort allt för att bekämpa det som gjort Europa till vad det är. Man har underminerat folkens mångfald och självbestämmande, våra kulturer, vår industri, vår ekonomi, våra framtidsutsikter och, som högsta prioritet, våra etniska och nationella särarter. Ingenting av detta har varit till nytta för någon. EU:s politiker gjorde inte Centraleuropa beroende av rysk energi för att gynna Ryssland samtidigt som man intrigerade mot och sökte konflikt med just Ryssland. Förklaringen är följande: Makthavarna du aldrig valde tänker tvärtom: Det som är dåligt för européerna är bra.
Det vore en from förhoppning att skärpningen i förhållande till Kina är del av ett strategiskt uppvaknande från EU:s utrikesministrar. Alltför from.
Den stora frågan: Vad har vi med deras bråk att göra?
Nu till min fråga, den som nyhetsrapporterna gav upphov till: Vad har vi svenskar med slöjorna i Iran och sabelskramlet runt Taiwan att göra? Svar: Noll och ingenting.
Mina iranska vänner i Sverige hoppas på att teokratin i hemlandet snarast faller samman och demokrati införs. Jag hoppas naturligtvis på det som är bäst för perserna själva – men vad som är bäst tänker jag inte föreläsa för någon om. Den som vill höra förnumstiga bannbullor och högtravande principer kan vända sig till Wolfgang Hansson på Aftonbladet.
Vad är bäst? Till och med SVT låter folk i Teheran komma till tals som är motståndare mot en färgrevolution – Frihetsnytt skrev. Låt oss bara konstatera att vi inte vet vad som är bäst. Kanske är det bästa en amerikansk lösning? Uppdelning av landet i stridande etniska fraktioner, inbördeskrig avslutat med bombning och amerikanska militärbaser? Och George Floyd-muraler på huvudstadens väggar, som i Kabul?
Hursomhelst ska det mycket till innan jag instämmer i lösningsförlag för ett land, om förslaget presenteras av länder som i övrigt är det aktuella landets dödsfiender. De europeiska politiker som vill ge USA eller Israel en aktiv roll i Iran bör nog inte ägna sig åt blommor och grönsaker – att blanda in någon av dessa två aktörer vore verkligen att ”sätta bocken som trädgårdsmästare”.
Inte heller när det gäller Taiwan finns det skäl för Sverige att blanda sig i. Det har ingen betydelse vilken påträngande, obehaglig övervakningsstat Kina har. Det har ingen betydelse hur fruktansvärt de behandlar sina undersåtar vid sina återkommande låtsaspandemier. Detta har mycket stor betydelse för Taiwan – men inte för oss.
Armlängds avstånd
Vi ska hålla oss på armlängds avstånd från det grymma imperiet. Men vi har ingen nytta av några fientligheter – och framförallt har Taiwanborna ingen som helst nytta av någon europeisk skuggboxning mot Kina för deras skull. USA:s djupa stat, som saknar varje spår av etik i sitt agerande, har som modus operandi att hetsa upp små länder mot närliggande stormakter – med följd att stormakten ifråga tvingas gå bröstgänges tillväga. Men slår ner uppstudsigheten och gör slut på den amerikanska infiltrationen vid sin gräns. Ordentligt, så det inte händer igen. Följderna av det amerikanska inspelet är undantagslöst förödande för det lilla landets folk, det folk som man låtsades ta ställning för. Ju mer européer och amerikaner lägger sig i små länders grannkonflikter desto mer blod flyter.
Mycket tänkvärt !!!