Ledaren 25: Vem behöver fiender med en sådan vän?

Europa och Nordamerika har mycket gemensamt: Båda kontinenterna har skickliga ingenjörer, företagsledare och forskare. Båda har en stark uppfinnartradition och en pålitlig och skicklig arbetarklass. Båda har relativt okorrumperade högtillitssamhällen där ordhållighet och god ordning är norm – och båda har gott om energi och råvaror.

Nordamerikas ledande land, USA, har gott om råvaror i egen jord och köper in mycket från Kanada och Mexiko. Vår egen ”ekonomiska motor” Tyskland har inte mycket i råvaruväg men tillsammans är vi starka – tillsammans med Skandinavien och framförallt med Ryssland. Ryssland är Europas ekonomiska motsvarighet till Kanada. Oavsett regim har Ryssland alltid varit en villig leverantör och samarbetspartner. Av dessa skäl har mycket av anglosaxisk geostrategi gått ut på att hindra samarbete mellan Ryssland och Europa. En viktig del av strategin är industripolitiken.

Europa har en stor industriell styrka men allting är relativt. Man vinner inte de stora krigen på grund av sina modiga soldater – man vinner genom sin industriella styrka. När Hermann Göring under mellankrigstiden gjorde sin USA-resa var den amerikanska tunga industrin hans stora intresseområde. Han blev imponerad och naturligtvis oroad av landets industriella styrka eftersom man inte kunde utesluta att Tyskland och USA en andra gång skulle råka i krig med varandra.

Både länder och företag konkurrerar

Handels- och industripolitik går nominellt ut på att ge det egna välståndsskapande näringslivet optimala förutsättningar att utvecklas och hävda sig i internationell konkurrens. Viktiga redskap förutom importtullar är standardsättning (lagar, regler och ensidig rättsskipning för att försvåra för utländska företag) och statliga subventioner (för att underlätta för de egna). Andra redskap är att korrumpera de internationella organisationerna, exempelvis FN och WTO, (Världshandelsorganisationen). Båda organisatinerna håller som bekant hus i New York och medan USA systematiskt bryter mot WTO:s regler och anda, ägnar sig organisationen åt u-landsromantik på heltid.

Det anglosaxiska blocket har nu, i synnerhet sedan det genomkorrumperade demokratiska partiet tog makten i USA, gått ett steg längre än vanligt. Eftersom man i växande utsträckning kan påverka konkurrentländernas politik gör man vad man kan för att sabotera deras konkurrensförutsättningar. I USA:s fall har man gått så långt i sina intriger mot Europa att man drivit Europa framför sig i ett handelskrig mot Ryssland. Därmed lyckades man beskära konkurrenternas tillgång till energi, råvaror och viktiga samarbeten. Den högstämda amerikanska teatern med spelad omsorg för ”Ukrainas territoriella integritet” är alltför fånig för att ens kommentera.

Respekt för handelspartners?

Den grad av respekt som USA visar för sina europeiska handelspartners kan utläsas på flera sätt. Ett är hur USA nyligen beslutade tredubbla hamnkapactieten för export av flytande naturgas – för att sedan handgripligen genom ett sprängattentat förstöra Europas gastillförsel från Ryssland.

Men det finns ljuspunkter. Som Frihetsnytt rapporterade i förrgår börjar vissa grundfakta äntligen gå upp för EU:s tjänstemän och de inhemska industritopparna:

1. Nu, när Europas eländiga politiker låtit sig pressas till att förbjuda sin egen handel med Ryssland gav man den amerikanska industrin en stor konkurrensfördel.

2. När amerikanerna, med engelsk och svensk hjälp sprängde gasledningen mellan Ryssland och Västeuropa visade de vilken handlingsfrihet vi européer kommer att ha så länge vi låter dem bestämma över oss: Ingen alls.

Till och med de ledande anställda i EU inser att det amerikanska agerandet kan få konkreta och långsiktiga följder. Industriföretag är amorfa organismer med självbevarelsedrift. De vill vara baserade i framgångsrika industriländer – inte i högskatteländer med migrationskaos där allt är dyrt och framtiden osäker.

Den amerikanska regeringen sjösätter nu en jättekampanj för 4 trijlarder kronor, med subventioner, nya lagar och nationalistisk propaganda riktad mot befolkningen. Amerikaner ska köpa amerikanskt – medan europeiska politiker mal vidare med slitna frihandelssklyschor. EU:s handelskommissionär har insett att det amerikanska subventionspaketet slår undan benen på landets internationella konkurrenter – det vill säga på oss. Och när organisationens utsända reser till Washington för att påpeka detta skrattar USA:s förhandlingsrepresentanter åt dem och säger ”subventionera mer själva då” – Frihetsnytt rapporterade.

Till och med Tyskland reagerar

Med ett artigt harklande uppmanade Tysklands näringsminister Robert Habeck Europa till ett ”gemensamt svar” för att våra företag ska ha en chans att överleva i konkurrensen. Ett gemensamt svar, det låter måttligt oroande. Förstår fåntratten ingenting? USA vann precis tävlingen genom att bryta mot alla regler som finns – inte utan hjälp från sådana sillmjölkar som han själv. Begriper Habeck inte varför amerikanerna gillar Ukrainakriget?

Som Schweiziska Weltwoche uttrycker det: ”Vem behöver fiender när man har vänner som USA”?

Själv frågar jag mig vem som behöver spioner och landsförrädare när vi har dessa politiker.

Svagt motstånd från Sverige

I det amerikanska handelskrig som sedan årtionden bedrivits mot Europa har USA haft stor nytta av sina handgångna politiker i bland annat det svenska och tyska partiväsendet.

I Sverige är det inte bara det traditionella spionpartiet Moderaterna som blint går Pentagons och State Departments ärenden. Även Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna vänder näsan i västlig riktning efter ett visst konstrande.

Den tyska politiken har sedan Tysklands nederlag i Andra världskriget fått det amerikanska utrikesdepartementet som ”överrock”. Detta, plus det amerikanska inflytandet över tysk massmedia, utgör en kniptång som landets väljare har svårt att ta sig ur.

Frankrike har en bättre situation rent politiskt men drabbas likväl när hela Europa utsätts för den amerikanska behandlingen.

Vad gick snett?

Ingenting av det som nu drabbar Europa hade behövt hända bara för att USA vill det. Vi har klarat oss utmärkt under betydligt svårare förhållanden. Sådant här händer bara när den översta politiska klassen blir infiltrerad av personer med andra än nationella lojaliteter. När en nationalstat släpper utländsk makt och utländska intrigmakare inpå livet, då börjar förfallet. Då blir ministerposterna bara en hållplats på karriärvägen. De utländska intressena och den finansiella eliten erbjuder politikerna ett slutmål på karriären, en trygg och lukrativ tillvaro på upphöjda och prestigefyllda positioner efter politiken – som belöning för förräderi medan man var vid makten.

Inget skäl att moralisera

I detta sammanhang är det viktigt att inte moralisera över USA:s agerande i den internationella tävlingen. Varje land har att se till sina egna intressen och det är den politiker som låter sig mutas som sviker sin ära – inte den politiker som mutar. Vi ska inte glömma den skada Sverige åsamkade Ryssland genom att sända ”chockterapeuten” Anders Åslund att ge ekonomiska råd till den svage ryske presidenten Boris Jeltsin under åren 1991-1994.

Mycket av den europeiska politiken har drivits till européernas nackdel. Men hittills har försvagningen, utsugningen och de skadliga åtgärderna mot våra länders ekonomi, skett i en utsträckning som varit uthärdlig för väljarna. Massmedia har lyckats med sin uppgift att inbilla väljarna att de små och ojämnt fördelade framstegen i levnadsstandard är politikernas förtjänst – vilket är så långt ifrån sanningen man kan komma.

Glupskhet straffar sig

I själva verket har effektiviseringsvinsten (utvecklingen av teknik och arbetsmetoder) varje år varit oerhört mycket större än de breda folklagren fått se röken av i form av högre levnadsstandard och större valfrihet. Vilket välstånd, vilken trygghet och vilket globalt ekonomiskt inflytande som européerna hade kunnat vara i besittning av, om massmedierna bara tillåtit nationella politiker att regera och sätta folken först, vet ingen.

Och det ingen vet kan ingen sakna – trodde eliten. Den som har som yrke att stjäla gör klokt i att stjäla lagom mycket varje gång. Att döma av budskapen på plakaten i de envetna demonstrationerna i framförallt Tyskland blir vi som inte låter oss luras fler för varje dag.

Den industriella emigrationen fortsätter tills vi sätter stopp för den

Redan 2011, efter det ödesdigra beslutet att lägga ner den tyska kärnkraften – som i praktiken genomdrevs av landets USA-styrda massmedier – förklarade en rad tyska industriledare att deras nästa fabriksinvesteringar kommer att ske på annat håll – kanske i USA. När de befintliga anläggningarna ska förnyas är det inte längre försvarligt inför aktieägarna att göra detta i det egna landet, när landets styrande män inte längre försvarar industrins möjligheter att konkurrera framgångsrikt.

Idag är ytterligare en kniptångsmanöver mot Europa fullbordad. Med hjälp av sitt till synes ändlösa proxykrig mot Ryssland har State Department skapet en ”perfekt storm” mot den energikrävande delen av Europas industri. Europas industriella motor, Tyskland, kommer att knäckas – tyskarna själva säger det, schweizarna säger det, engelsmännen säger det, fransmännen säger det och till och med amerikanerna säger det.

Denna problematik är något som de hårt hållna svenska massmedierna skriver med små bokstäver om. Den svensk som vill veta vad som verkligen händer i världen får vända sig till alternativmedia.

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar