Ledaren 26: Sveriges val – suveränitet eller förblödning

En anekdot berättar om hur europeiska erövrare och missionärer trängde in i Afrika och hamnade i förhandling med en stamhövding. Hövdingen var den högste härskaren för sitt folk och när det gällde denna viktiga dispyt ville han prata med en trovärdig auktoritet för missionärerna, inte bara med vem som helst vars uppgörelse sedan kanske inte skulle gälla. Hövdingen ville veta vem som var högst i det gästande folket och fick svaret att den högste är ingen mindre än Gud. Denne hade hövdingen dittills inte hört talas om, men accepterade beskedet och genmälde – ”Bra, gå och hämta honom då så att förhandlingarna kan börja”. Hövdingen hade rätt – när den ena parten i en förhandling bär det fulla ansvaret för överenskommelsen medan den andre kan gömma sig bakom någon tredje, då är samtalen trevliga men ganska meningslösa.

Samma sak med nationer och länder. Den nation som vill ha en överenskommelse med Ryssland eller Ungern behöver bara träffa en person – om denne säger att man är överens, då är saken klar. Om ett land däremot kommer överens med presidenten för USA eller Sverige om något som är av stor vikt för det egna folket, finns det inget skäl att förvänta sig någon ordhållighet.

Varför är detta viktigt? Se på din egen familj. Om ni skulle få vanan att luras och ljuga för varandra skulle din familj snart vara upplöst. Den företagare som gör sig känd för att luras är själv den store förloraren i lokalsamhället. Ingen satsar varken tid eller något annat på en sådan man. Konstellationer av opålitliga och oansvariga människor är helt enkelt inte framgångsrika. Människorna följer inte sådana personer annat än med långsamma steg och bara när man måste.

Även en motståndare har respekt för den som är ärlig. Dels för att den ärlige är pålitlig och dels eftersom han är stark. Den som är ärlig måste nämligen vara stark, annars kommer ärligheten att leda till konflikter som slutar med hans undergång. Den veke däremot, som backar för alla hotelser har det lättare. Den som säljer ut det han har ansvar för behöver inte vara stark. En sådan människa klarar sig undan de konflikter som drabbar den ärlige. Dessbättre har ödet sörjt för att även ärelösa personer går under, åtminstone i ett naturligt system. I en sund, naturlig hierarki vinner heder och duglighet över sina motsatser.

Naturens maskineri kan emellertid få grus i sig. Det händer när toppen av en hierarkin blir genomsyrad av omoral och bekvämlighet – då drar den med sig även de finste människorna nedåt mot undergången. I denna situation befinner sig stora delar av västvärlden just nu. De personer som anförtrotts med ländernas högsta ledningsfunktioner langar ansvaret vidare till överstatliga makter som aldrig kommer att ta något ansvar – och som inte ens vill folken väl. För våra lokala ynkryggar är detta enkelt, lönsamt och bekvämt.

• När vår riksbankschef trycker valuta så att sedelpressarna glöder, lånar upp vansinniga belopp på barnbarnens bekostnad och programmerar in hyperinflation, då har han alltid någon utländsk centralbanks rekommendation att peka på för att två sina händer.
• När någon dysfunktionell ekonomi i södra delen av EU vill låna pengar av våra barnbarn, som dessa naturligtvis aldrig kommer att få tillbaka, då fattas besluten bakom lyckta dörrar. I de rum där besluten fattas finns bara några få svenskar – de som tar som sin uppgift att exekvera besluten och låtsas att besluten var deras. ”Sverige har beslutat” får man sedan läsa i tidningarna.
• Ynkedomen upprepas med vaccinationskampanjer, massinförande av afrikaner och araber i landet och nu sist en vansinnig krigsallians.
• ”Sverige har beslutat” att gå med i Nato, mot försvarsminister Peter Hultqvists vilja – tills dess att han ändrade sig. I clownvärlden är politikerna inte bara likgiltiga till vad folket tycker, de bryr sig inte ens om vad de själva tycker.

Varför ska man egentligen demonstrera utanför regeringskansliet eller slottet när det ändå inte är någon därinne som bestämmer, eller ens vill bestämma? Situationen liknar den förtvivlade negerhövdingen som jag nämnde inledningsvis, som inte kunde få fatt på en auktoritativ förhandlingspart. Våra politiker hänvisar till EU. EU hänvisar till världssamfundet och de som säger sig vara medlemmar av detta hänvisar till varandra – kortslutningen är fullbordad.

Vem är det egentligen som bestämmer?

Om man letar efter någon fast punkt i sammelsuriet av utländska påverkansoperationer kommer två kandidater ifråga.

Den första anhalten för mutsugna politiker är WEF-kyrkan, med sin egen profet och med sin egen osynlige gud. Nutidens Jesus, näst längst upp i hackordningen, är World Economic Forums ordförande och Young Global Leaders grundare Klaus Schwab.

Hans släktband är lika omöjliga att få rätsida på som Jesus’ – åtminstonde via internet. Är Schwab en Rothschild? De sidor på nätet där den saken undersökts finns bara kvar som spår i sökmotorerna. Eftersom Rothschild själv inte låtsas om att han ens finns är det nog i denna judiska adelssläkt som WEF-kyrkas högste gudom en gång kommer att påträffas.

Den nya kyrkan har också skattmästare och dessa har mycket av sin personal gemensamt med den politiska grenen. De gigantiska maktföretag som håller i kollekthåven heter Blackrock, State Street och Vanguard. Att Blackrock ägs av Vanguard är känt, så mycket har man kunnat reda ut. Men vem som äger Vanguard vet ingen utom de allra översta prästerna och naturligtvis ägaren själv.

Den andra hållplatsen som våra underdåniga köpepolitiker brukar hoppa av på är det angloamerikanska imperiet. Dess tyngdpunkt finns i Washingtons så kallade träsk. Washington DC är en mångmiljonstad fylld av hemliga statsagenter och silkestungade tankesmedjor, rustningslobbyister och sist men inte minst politikens skådespelare.

Även här finns en biblisk arbetsfördelning: Fariséerna är de som ser efter att de väldiga beloppen varje år flyter in från insynsskyddade stiftelser och att de astronomiska beloppen som regelbundet försvinner ur militärbudgeten blir fördelade på mest effektiva sätt. Även i Washington är härstamningen en tung faktor och den judiska makten demonstreras varje gång en israelisk premiärminister eller president håller tal i kongressen – applåderna tar inte slut, eftersom de inte får ta slut. Den som slutar klappa först, näst först, trea osv kan räkna med en artikel om den saken, vilket är allt annat än gynnsamt för karriären.

När vi studerar politikernas andra stora honungsburk kommer vi inte förbi POTUS, President Of The United States. Men att jämställa denna person med Jesus Kristus eller ens Klaus Schwab är svårt. Den stackare som lyckas få jobbet som POTUS brukar inte få behålla det särskilt länge och brukar dessutom, när han slutat, lämna efter sig fler frågor än svar om vad han egentligen velat åstadkomma. Familjen Kennedy kan vittna om att ett ärligt och kompetent ifrågasättande av den rådande maktordningen är synnerligen ohälsosamt.

Demokrati så länge ni röstar rätt

Läsare av Frihetsnytt vet att av 73 procent av amerikanerna tvivlar på att ens rösträkningen i det stora landet är rättvis. Vi fick nyligen läsa i DN att Sveriges gymnasieelever saknar kunskaper om svensk demokrati. Borde man inte först fråga sig om det finns någon demokrati att ha kunskaper om? Vi vet att olika personer utses genom röstning. Men är det dessa personer som styr våra länder? En ny norm – utländsk fjärrstyrning av valda politiker – är nu helt etablerad. Man kan undra om inte eleverna gör rätt som ägnar sig åt viktigare studier än att gnugga in den politiska formalia som Dagens Nyheter vill marknadsföra.

Men den kritiske läsaren av dessa rader kanske frågar sig vad det spelar för roll vem som styr? Våra politiker är ju ändå ganska hopplösa. Kanske är det lika bra att Sverige styrs av andra än av dem? Det kan ju knappast bli värre? Svaret är: Jo det kan bli värre. Det har redan blivit värre.

Att utländsk styrning är dålig styrning är en grundregel. Det spelar ingen roll hur mycket utlänningarna talar om vänskap, allians, partnerskap och ”världssamfundets” allmänna godhet. Imperier, stormakter och maktkotterier kämpar alla för sina egna liv och för sin egen makt i framtiden. De har sina egna intressen. Deras intressen kan ofta sammanfalla med våra men långt ifrån alltid och i grunden är intressena motstående. Per definition skulle en svensk chimpans styra Sverige bättre än en amerikansk – och mycket bättre än en israelisk.

Provinser är till för att underkuvas och sugas ut

Exempel ur historien saknas inte. Medan Rom var en republik, under de vackra århundradena efter kungarna och före kejsarna, höll man frihetens värden högt. Man hade tidvis en äkta demokrati och folket höll efter politiker som försökte sig på orättvisor och utsugning. Det behövdes ingen polis och ingen fick ta med sig vapen innanför stadsportarna. Men när det gällde provinserna var sakerna annorlunda. Så länge provinsernas kraftlösa kungar förnedrade sig och var lyhörda för den romerska senatens senaste nycker, så länge gallerna i Normandie och nomaderna i Afrika höll sig i schack och avstod från att utmana republiken, då var Rom nöjt. Till en början. Men det tog inte lång tid innan världsstadens politiska och militära entrepenörer fick vittring på provinsernas rikedomar. Beskattningen privatiserades och blev alltmer brutal. ”Vad angick det aktieägarna i de stora företagen långt borta i Rom vilket lidande de orsakade? Städer plundrades inte längre, istället lät man dem förblöda.” (Ur ”Rubicon” av Tom Holland).

Den förblödning som Sverige drabbas av idag innebär att vi förlorar det viktigaste vi har – svenskar. Till exempel nyutexaminerade ingenjörer som hellre bor där de blir respekterade och får bra betalt efter skatt.

Vad Tyskland och Sverige har för nytta av att låta sig detaljstyras av USA kan någon försöka förklara för mig. För att inte tala om vad svenskarna ska ha för nytta av att politiker, till och med en prinsessa, vallfärdar till WEF och YGL för att låta sig hjärntvättas av kamrater till klanen Rothschild – en ondsint och ockult organism vars hat mot vita människor är väl dokumenterat.

Suveräniteten är allt

Det som framfördes i början av artikeln på tal om personliga förhållanden gäller i högsta grad för hela nationer. Upprätt beteende, ärlighet och självständighet, alltså suveränitet, är nödvändigt för den nation som vill leva med ära och ha någonting ännu bättre att lämna över till kommande generationer.

Svenskt självbestämmande har varit en självklarhet för vårt folk under hundratals år och väldigt många har givit sina liv för just detta. Man kan säga att de dog för att vår generation ska ha de val som vi står inför idag. Ska vi göra som de gjorde, ta besväret att skapa vår egen framtid tillsammans, även om vissa kommer att morra åt oss, eller ska var och en smita sin egen väg och låta vem som vill suga musten ur vårt land? Tack vare våra förfäder är beslutet vårt att fatta.