Är regeringen i Ukraina en nynazistisk junta? Frågan måste ställas eftersom Vladimir Putin morgonen den 24 februari motiverade Rysslands anfall mot Ukraina med just detta. Sympatiserar en stor del av väst-ukrainarna i hemlighet med Ryssland och kommer att lägga ner vapnen vid en rysk invasion? Den inbillningen verkar ha genomsyrat planeringen av anfallet. De ryska styrkor som sändes mot Kiev var alldeles otillräckliga. Vladimir Putins kompetens är det nog inget fel på men många tvivlar på den ryske presidentens verklighetsförankring. En attack på fyra fronter, utsträckt över hundratals kilometer med initialt högst 100 000 man och endast måttlig inblandning av tunga stridsvagnar och artilleri. Det var ett misstag som ingen befälhavare borde göra. En vanlig öppning på en middagbords-konversation i Sverige nuförtiden är ”Nu har väl ändå Putin blivit galen?”. Vad som sägs vid svenska middagsbord har förvisso inte mer substans nu än vanligt, men man kan faktiskt fråga sig om Rysslands militära motgångar kan ha varit följderna av någon slags presidentiell hybris?
Hotelser utan substans
Ett avsnitt i Putins tal vid krigsutbrottet är avslöjande, nu i efterskott. Med tung röst hotade han de västländer som vågar sig på att ingripa i konflikten med ”omgående” konsekvenser, som skulle bli värre än vad missdådaren någonsin upplevt. ”Planerna är redan uppgjorda och orderna redan utdelade”. Sedan dess har USA och resten av ”clown world” (ursäkta, världssamfundet) lagt sig i med allt från satellitspaning till enorma vapenleveranser. Legosoldater och militära rådgivare som strömmat in över polska gränsen, för att inte tala om Natos positionsframflyttning ända fram till finksryska gränsen. Allt passerade utan några ”omgående” konsekvenser överhuvud taget. Vad hände?
USA har rutin. USA startar ungefär ett krig per årtionde. Ukrainakriget är president Putins första riktiga krig under sina 22 år av styre. Kampanjerna i Georgien 2008 och i Syrien 2015 var just det som Ukrainakriget var tänkt att vara – mindre straffexpeditioner. Inte riktiga krig, krigsmakt mot krigsmakt. Nu axlar Vladimir Putin för första gången ansvaret som generalissimo och högste befälhavare i ett ordentligt krig. Han har inte imponerat. Detta i sig betyder inte att han har blivit galen. Men han kanske blev offer för tron på sig själv, på sin egen ofelbarhet? Den ryske presidentens förmåga till självkritisk reflektion, som blev uppenbar efter ubåtens Kursks förlisning under de första månaderna av hans presidentskap, verkar ha gått förlorad. Men det är kanske just så en ledare ska vara? Putins tal på ett idrottsstadium i Moskva i mitten av mars var så starkt att ”sosseTube” raderade alla textade versioner. När talet hölls var de militära motgångarna mycket påtagliga men presidenten hyllade de ryska soldaternas solidaritet och den oöverträffade känslan av nationell gemenskap. Jublet tog aldrig slut.
Inrikes faktorer
Den populära svenska uppfattningen att Putin är från vettet har att göra med den västerländska clown-världens oförmåga att acceptera andra berättelser, särskilt inte om den andra berättelsen är det minsta komplicerad. Det inrikespolitiska spelet i Ryssland är komplicerat, men däremot intressant i motsats till det inrikespolitiska spelet i USA som vi alla följer med spänning. Åter till Sverige – här är ingenting komplicerat. Här är det förbjudet att agera efter vad som står i skolbarnens läroplan, dvs lägga sig vinn om kritiskt tänkande, vara nyfiken och lära sig hantera motsägelsefulla fakta. Och sanningen – om exempelvis krigsförbrytelser – har svenska pratkvarnar ingen användning för. I cirkusmanegen går självprojiceringen först. Och om västliga politiker dristas att överhuvudtaget tala med någon kollega i öst, eller om ett bolag inte genast lägger ner sin ryska verksamhet blir de hudflängda av hetsmedia – ”NO FRATERNIZATION”.
Men naturligtvis finns det en logik i det som sker i Ukraina – både från Rysslands och USA:s sida.
Putins intresselogik
De som accepterar Putins berättelse, som den amerikanske realisten och professorn John Mearsheimer eller den tyske historikern Herfried Münkler, känner igen det hela som överbyggnaden av ett geopolitiskt intressespel. I Ukraina kolliderar två stormakters maktsfärer. Putins övertygelse är att han kan hävda ryska intressen precis som USA kan hävda sina. Både Putins misstag och hans framgångar, allt han gör rör sig inom ramen för intresselogiken. Rysslands kamp kan verka hopplös med tanke på den amerikanska beslutsamheten att inte överlåta Ukraina till Ryssland. Men ingen av de båda sidornas presidenter är galna.
Om det finns någon galenskap i den här soppan är det den kollektiva politiska och mediala galenskap som länder som Schweiz, Finland och Sverige uppvisar. Istället för att stå upp för våra stolta traditioner av utomstående fredsmäklare, istället för att vårda den självständiga position som vi hade och hade kunnat använda för att skona oskyldiga människoliv, kastar vi in hela statsmakten, propagandaapparaten och till och med vapenindustrin på ena sidan i ett territorialt käbbel mellan stormakterna, som vi inte har ett skvatt med att göra.
