Expressen rapporterar idag att den afroamerikanske trollkarlen Shaman Durek, 47, och den tre år äldre norska prinsessan Märtha Louise, har erhållit dödshot på grund av sin förlovning. Simpel rasism säger både prinsessan och den tilltänkte prinsen.
Trots att nutidens kungligeter inte har någon politisk makt är de lika omtyckta, eller kanske ännu mer omhuldade av folket än vad de var för 150 år sedan. Dåförtiden kunde man tycka illa om kungar och drottningar av samma skäl som man nu kan tycka illa om sitt lands president. Genom att kungafamiljerna blev politiskt neutrala har de stärkt sin ställning. De upplevs nu som alltigenom osjälviska och värdiga övermedborgare och goda föredömen – symbolfigurer för kontinuitet, som alltid finns där för hela folket. När en kunglighet beter sig illa blir reaktionerna starka. Och för att det ska vara ”illa” behövs inte särskilt mycket när det handlar om en person i en familj som har en nära nog gudomlig status i människornas hjärtan.
Det är inte första gången som norrmännen idiotförklarar den aktuella prinsessan men som det verkar har hon den här gången väckt lite extra ovilja bland de mest patriotiska norrmännen. ”Dödshoten väller in” berättar paret. Och naturligtvis handlar det om gentlemannens ras, inte om att han är ”shaman” som svenska tidningar låtsades i början av veckan. Vad är det för fel på rasisterna undrar vän av ordning?
En politiskt korrekt socialpsykolog på nätet talar om ”essentialism”, när man uppfattar sin kultur, sin etnicitet och sin ras som oföränderliga storheter. ”Dessutom anser man att varje kultur har en essens som gör kulturen väldigt speciell och olik alla andra, en kärna omkring vilken alla andra värderingar kretsar.” Essistentialisten tror (eller accepterar, om man så vill), att ras och kultur överförs från generation till generation. Essistentialisten uppfattar etniciteten som ett sätt att vara och tror att en blandning av etniciteter i t.ex. äktenskap ofta leder till spänningar som stjäl energi, sådant som man kunde haft roligare utan. Amerikansk statistik visar förvisso att de kvinnor som får mest stryk av sina män är vita kvinnor som gifter sig med svarta män. Det rent personliga resultatet av en kvinnas äktenskap är hennes ensak men med tanke på att barnen mellan vita och svarta faktiskt blir svarta, är det fler än hon själv som berörs av valet av man. I fallet med Märtha Louise torde det av åldersskäl inte bli aktuellt med varken svarta eller vita barn, så rent logiskt kan man tycka att hennes val av man kan vara hennes ensak. Men ”varma” människor är inte logiska, varken när det gäller kärlek eller ras – varken varma norrmän, varma judar eller varma svarta.
För övrigt – vad är överhuvudtaget logiskt med moderna kungar och prinsessor? Den aktuella norska prinsessan är nog den mest logiska av alla inblandade i denna veckas mediala shaman-härva. Märtha Louise har alltid sökt efter effekt och uppmärksamhet. För några år sedan gick hon ut i medierna med sin nyfuna tro – inte på Gud men väl på änglar, en gruppering som hon påstår sig ha tät kommunikation med. Hon startade senare en rättsprocess angeånde ett påklätt och bra fotografi av henne själv, som hon ansåg var felakigt använt på ett bokomslag. Märtha Louise är fullvuxen, vacker och har ett vinnande sätt – hon är en kvinna som väljer den man som hon själv vill ha utan att behöva kasta sig över förste bäste som ler mot henne. Hon är logisk och vet vad hon vill, med eller utan änglar. Sannolikt har hon beslutat sig för att haka på den aktuella trenden bland kungligheter, nämligen att övergå till att bli en vanlig kändis. På vägen ner utnyttjar man vad som återstår av den kungliga glansen.
Men åter till de dödshotande rasisterna. Varför bryr sig folk? Länge har vi fått veta att de som på något sätt bekymrar sig för sin egen ras och dess framtid är simpla sadister och mobbare. Allt de vill är att klanka ner på minoriteter som är i underläge. Detta kanske har stämt, men kan det stämma idag? Redan i början av 1990-talet berättade signaturen BIM i sin bok ”En stjärna i själva verket” om hur en yngre kollega i dåvarande Invandrarverket gång på gång gav efter för utlänska män som ville ”komma till”, eftersom de antydde att de skulle klandra henne för att vara rasist ifall de inte fick som de ville. Varefter hon undantagslöst blev illa behandlad. Om den kulturen fanns redan då har den inte blivit bättre efter ytterligare 30 år av massinvandring. Alltså: Det finns knappast utrymme för att förklara dödshoten mot prinsessan och hennes fästman med lågpannad sadism mot en svag eller försvarslös grupp.
En bättre förklaring är en helt annan, och den är manlig: Vi människor är flockdjur och män är, för att bli lyckliga, psykologiskt helt beroende av att få para oss med kvinnorna i flocken. Våra mentala kärleks- och könsdriftsmekanismer behövs för att vi ska göra oss besväret att fortplanta oss – och därmed för att människor överhuvudtaget ska existera. Mannens sorg när den kvinna han älskar väljer någon annan är temat för många av våra bästa sånger, både gamla och nya. Som flockdjur är vi också hierarkiska. De högsta, mest kända, populäraste och vackraste kvinnnorna i landet är symboler för nationens kvinnlighet, vare sig de vill eller inte. De kungliga skönheterna blir som ett slags halvgudinnor – i vårt undermedvetna symboliserar de den osjälviska kärleken, lojaliteten och omsorgen inom flocken (eller låt oss kalla det nationen, psykologiskt är det samma sak). När en sådan kvinna demonstrativt väljer en man från ett helt annat håll uppstår samma känslor som orsakas av försmådd kärlek. Den norske mannen, som högaktat bjudit på en viss kärlek till sin kungafamilj känner sig bortvald, underkänd och bedragen. Och den norske mannens känslor, både kärlek och hat, är en stor del av anledningen till att det överhuvud taget finns norrmän och norska prinsessor.
En fransk författare som jag glömt namnet på skrev att hatet och kärleken är som vingspetsarna på en stor, färggrann fågel. Vid fågelns vingslag är de båda ibland långt ifrån varandra, ibland nära. De norrmän som hatar sin prinsessa gör det på grund av att de har älskat henne. Prinsessan själv föraktar allt sådant – hon förstår ingenting av detta eftersom hon bara älskar sig själv.
