måndag, 28 november

Man kan lära mycket av sina mobbare

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte FrihetsNytt. 
Hos oss får alla åsikter komma till tals, oavsett hur obekvämt det är. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Och få det raketbränsle som krävs för att hårdsatsa på dina mål

Att under några eller flertalet tillfällen i sitt liv ha utsatts för mobbning är ingen trevlig upplevelse. Den psykiska påfrestning som det innebär kan sätta spår i själen för lång tid framöver och för vissa blir det till livslånga trauman. Jag blev själv utsatt och även om jag inte vill uppleva händelserna på nytt, så gjorde de mig starkare och mer driven.

Ett vanligt problem i skolor

Att barn mobbar andra barn eller själva blir mobbade under sin skolgång är något vi har känt till sedan länge. Men vem är egentligen en mobbare? Begreppet definieras som ”en person som gör eller säger otrevliga saker för att få makt över någon annan”. Mobbning är inte bara fysiska tillmälen i form av slag, knuffar eller sparkar utan inbegriper i högsta grad även verbal misshandel. Det vill säga; otrevliga saker eller ord som sägs gentemot en viss person. Det kan också handla om ryktesspridning och ”utfrysning” där den utsatte nekas deltagande i vissa aktiviteter, inte blir lyssnad på eller pratad till. Att barn kan vara otroligt elaka och hänsynslösa mot andra barn är något som de flesta av oss säkert har fått uppleva. Antingen som mobboffer eller åskådare (såvida du inte själv varit mobbaren).
Fenomenet är därmed inget nytt.

Vuxenmobbning vanligt inom myndigheter, politiken och media

Något som det pratas betydligt mindre om är den mobbning som vuxna utsätter andra vuxna för, så kallad ”vuxenmobbning”. Vanligtvis sker det på arbetsplatser inom större företag eller koncerner, samt inom media, myndighetsvärlden och politiken. Sådana företeelser verkar inom de sistnämnda ha blivit mer eller mindre legitima, då de ekonomiska effekterna inte är lika påtagliga. Företag som dras med problem av psykisk ohälsa bland medarbetarna får snabbt erfara hög personalomsättning och minskad produktivitet som drabbar företaget ganska direkt. De stora medierna, politiken och myndighetsvärlden drabbas inte direkt ekonomiskt av detta och där verkar mobbning snarare vara kutym för att kunna vandra uppåt i hierarkin.

Vuxenmobbning är oftast inte direkt som den mellan barn, utan betydligt mer subtil och passiv-aggressiv till sin natur. Istället för att kalla andra vuxna för elaka saker ställer man spydiga frågor, värderar och dömer den utsatte på väldigt lösa grunder. Alternativt ignorerar eller fryser man ut vederbörande från träffar, sociala aktiviteter och annan gemenskap. Ofta grundar sig detta beteende på avundsjuka, missunnsamhet eller mindervärdeskomplex av olika slag, som man sedan tar ut på sitt offer.

Såren kan sitta i länge

För den utsatte kan upprepade trakasserier leda till psykiska trauman som sitter i under lång tid framöver och påverkar livet väldigt negativt. Inte minst självkänslan och självbilden blir skadad, varför det inte är ovanligt att den mobbade isolerar sig ännu mer och ogärna söker kontakt med andra. Således drabbas även den sociala kompetensen och relationerna till andra, då man redan på förhand ser sig som värdelös och oönskad i sociala sammanhang.

Får den mobbade snart inte hitta sammanhang och gemenskaper där man känner sig uppskattad eller betydelsefull kan tonåren och vuxenlivet i värsta fall leda till ett liv kantat av depressioner, psykisk ohälsa, social isolering och missbruk av olika slag. Det kan även skapa en överdriven misstänksamhet och bristande tillit gentemot sina medmänniskor.

Världen är så mycket större och bättre än mobbarnas trånga krets

Viktigt är därför att den mobbade så snart som möjligt får komma på banan och hitta vänner och gemenskaper där denne får känna sig betydelsefull och uppskattad av andra. Att snabbt få se och uppleva att världen och livet är så mycket större och bättre än mobbarnas elaka ord och kommentarer är viktigt för ett återuppbyggande av självkänslan, relationerna till andra och ett liv utan psykisk ohälsa.

Visst går det att komma på banan senare i livet också men det är betydligt mer krävande och kan ta lång tid då man antagligen levt enligt ett visst mönster och med en viss inställning i några decennier vid det laget. I synnerhet ifall man som mobboffer sällan har fått det stöd som behövts, något som tyvärr är alltför vanligt i Sverige idag.

Dock är det aldrig försent då det finns många som långt in i vuxenlivet till sist kunnat kasta av sig offerkoftan och göra upp med sin tidigare offerroll. Oavsett vad man har varit med om så är det till sist man själv som bestämmer om man vill fortsätta vara ett mobboffer eller bestämma sig för att bli större, starkare och bättre än mobbarnas elaka kommentarer.

Mina egna upplevelser av mobbning

Jag blev själv mobbad vid ett flertal tillfällen under uppväxten, vilket satte djupa psykiska spår innan man som vuxen kunde börja räta ut dem. Man kan säga att det hela började i mellanstadiet med ett rötägg till klasskamrat som gillade att trakassera och psyka folk till höger och vänster. Även ifall han lämnade en ifred mestadels så blev han väldigt jobbig när han började att skrika, gapa och härja, vilket var ganska ofta.

Denna upplevelse var således inget unikt utan är nog något som många svenska skolbarn fått uppleva. Det var dock en två veckors lägervistelse i England och konfirmationslägret tre år senare som satte djupast spår. Det var i samband med dessa upplevelser som jag på fritiden isolerade mig, hängav mig åt mina intressen och ville ha så lite med andra människor att göra som möjligt.
Man kan säga att självkänslan hade slagit i botten vid 15-16 års ålder.

Åren i gymnasiet var inte roligare, men sen kom idrotten

Det hela blev inte mycket bättre i gymnasiet där jag sällan kände att jag passade in bland klasskamraterna eller i skolmiljön. Där fanns ständigt känslan av att de runtomkring sällan var original utan snarare kopior med en putsad fasad där man skulle vara på ett visst sätt för att passa in. Som ganska introvert och tystlåten passade jag definitivt inte in i den ultra-extroverta mall man försökte att pressa in folk i. Följaktligen fick jag inte många vänner där heller, vilket jag inte beklagar såhär i efterhand. De flesta av dem var inte sådant material i alla fall.

Detta skedde samtidigt som föräldrarna höll på att separera. Därtill var det en fruktansvärd betygshets där man ofta värderades efter de resultat man fick på ett prov, kombinerat med ens sociala status, det vill säga vilka man kände. Att man hade andra kvalitéer och färdigheter tycktes ofta inte spela någon större roll i sammanhanget.

Räddningen blev dock de få kamrater jag lyckades skaffa under denna tid, vår klassföreståndare, som såg elevernas övriga kvalitéer och sidor, och givetvis idrotten. Det var framförallt det sistnämnda som blev ljuspunkten och glädjeämnet i livet som i övrigt kändes ganska ångestladdat. Dels kunde man bli bra på någonting och känna att man verkligen dög men det var även gemenskapen och uppskattningen från de andra idrottarna som förstärkte upplevelsen. Inte undra på att det blev några guldmedaljer på både ungdoms- och junior-SM under de åren.

Idrotten blev mitt raketbränsle

Det var under denna omvälvande tid som jag bestämde mig för att aldrig låta andras nedsättande ord, kommentarer och hånskratt få hindra min framfart. Jag skulle visa dem allihopa varför jag, trots deras elakheter och småaktighet kunde bli en riktig stjärna på något. Det blev mitt bränsle där jag skulle visa att jag var mycket större än deras ord.

Hade det inte varit för de där mobbarna så hade jag kanske inte vänt mig inåt lika mycket och fokuserat så hårt på mina intressen där jag snart blev riktigt vass på en del av dem. Samtidigt så härdades man lite av denna jobbigare start i livet då man tidigt insåg att livet mestadels är ganska kämpigt och att där kommer finnas en del elaka människor som försöker förminska andra.

Detta lärde jag mig från mobbarna

Summa summarum ska man aldrig älta dessa upplevelser för länge, hur jobbiga de än har varit, för då blir man till sist ett med dem och får stora svårigheter att kasta av sig offerkoftan. Man får istället försöka att lära sig något från dem och vända lärdomarna till något positivt och konstruktivt. Det har i alla fall jag gjort och i mitt fall kan jag ta med mig följande lärdomar från mobbarna som jag har användning för än idag:

1. Hur jag inte vill bete mig som människa och man

Var det något jag lärde mig tidigt så var det hur jag inte ville få andra att känna sig, det vill säga; dåliga, värdelösa och med förstörd självkänsla. Har man väl blivit mobbad så vet man hur ont det gör och hur länge det kan sitta i innan man lyckas gå vidare. För vissa kan det ge men för åratal och därmed borde det inte vara något som varje vettig människa vill bidra till. Dessutom mår man tids nog själv väldigt dåligt genom att gå och trakassera andra då man innerst inne känner att det man gör är fel. Det säger sig självt att vill du bli en vinnare så kan du inte bete dig på detta sätt. Du bör istället göra precis tvärtom, det vill säga lyfta andra.

2. Världen består inte enbart av snälla människor

Får man tidigt i livet lära sig hur elaka människor runtomkring en kan vara, så inser man att det finns gott om elaka människor i världen. Många av dem gör allt de kan för att få makt över dig, få dig ur balans eller utnyttja dig på något sätt. Allt för egen vinning och på din bekostnad. Även ifall detta kan leda till paranoia och stor misstänksamhet i extrema fall, så har det ju fördelen att du blir mindre naiv och inte tror så gott om allt och alla. Något som gör att du sällan kastar dig in i farliga eller besvärliga situationer som en viss naivitet kan leda till.

3. Att kasta av mig offerkoftan

Även ifall du haft oturen att bli mobbad, så får du inte döma ut ditt liv på grund av dessa händelser. Det är trots allt du som bestämmer ifall du vill fortsätta vara ett hjälplöst offer hela livet eller istället bli större, bättre och starkare än mobbarna och deras elakheter. Jag bestämde mig ganska tidigt för det sistnämnda och detta beslut ledde till resultat som jag några år tidigare bara hade kunnat drömma om. Att kasta av sig offerkoftan kanske inte löser alla dina livsproblem men det skapar betydligt färre av dem. Låt därför inte jobbiga händelser få bli en del av din identitet.

4. Mobbarna är de som ofta mår sämst

Jag vet att det kan låta klyschigt och som att jag gör förövaren till offer men det är inte tanken. Ett som är säkert är dock att ingen lycklig, sprudlande person med hög självkänsla går runt och trakasserar andra eftersom sådana handlingar försätter en i dåliga energier och ett tungt sinnestillstånd. Därmed är det inte konstigt att mobbarna själva ofta mår mycket dåligt och har mindervärdeskomplex som tynger dem. Därför är det vanligt att de tar ut sina frustrationer och komplex på sin omgivning, särskilt de som verkar lättmottagliga och känsliga för deras elakheter.
Mår man bra inombords känner man inget behov av att trycka ned andra.

5. Att stå upp för sig själv och andra

Med detta menar jag för det första att vara bestämd och säga ifrån till mobbarna när de härjar som värst. Att bara göra det en gång eller två kan vara läskigt men ger en mycket råg i ryggen och förhöjt självförtroende när man ser att det egentligen inte var så farligt. Att fega ur är betydligt värre eftersom det blir svårare att leva med sig själv och vetskapen att man inte gjorde något, fast man hade kunnat. För det andra menar jag att man inte ska ändra på den man är för att dansa efter mobbarnas pipa. Du mår aldrig bra av att spela en roll och vara någon som du egentligen inte är. Det må hjälpa dig en bit på vägen och ge dig vissa fördelar men på sikt kommer ditt liv att rasa samman då du bygger ditt liv på lögner och oärlighet.

6. Lite lidande härdar och gör dig starkare

Det här kan låta hemskt, grymt och förfärligt men det finns inget som härdar och bygger en stark, stabil människa så mycket som lite lidande. Ifall du sällan utsätts för prövningar och svårigheter under din uppväxt får du sällan se vad du går för, för det är i kristider som vi verkligen prövas. Ej heller får du någon referenspunkt på hur hemskt och obarmhärtigt livet kan vara, varför minsta lilla svårighet och umbärande kan kännas som en undergång eller tragedi när den väl kommer.
För att känna verklig lycka så måste vi emellanåt få uppleva hur hemskt det kan vara också.

7.  Att häckling och mobbning inte är samma sak

Var det något mer jag lärde mig under min uppväxt så var det att det där häcklandet/retandet som ofta sker grabbar emellan sällan är illa menat och inte är att likställa med mobbning. Att man retas lite med kamraterna och blir retad tillbaka är oftast inget som ger bestående men, utan som härdar lite och förbereder en på vuxenlivet. Det handlar lite om självdistans, att kunna skoja med varandras olikheter och att inte alltid ta saker och ting så personligt eller allvarligt. Ibland kan häcklandet också sporra en att bli en bättre man. Att män inom olika gemenskaper ibland kallar varandra för ’tjockisar’, ’tunnisar’, bögar’, eller ’mesar’ görs ofta med glimten i ögat då man vet att vederbörande ofta kan betydligt mer, vilket kan kräva ett och annat triggande ord för att få igång kämparglöden.

Slutord

Att ha blivit utsatt för mobbning är inte lätt men det är trots allt du och ingen annan som bestämmer vad den här upplevelsen gör med dig och ditt liv. Du kan ta till dig från mina och andras råd och försöka vända dessa jobbiga upplevelser till något storslaget. Eller så kan du ha på offerkoftan och identifiera dig med ditt förflutna, vilket inte kommer att leda till något gott.
Valet är trots allt ditt!

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

- Annons -

Liknande artiklar