Fastän det är uppenbart för de flesta att det var USA som sprängde gasledningen mellan Ryssland och Tyskland forstätter tidningen Aftonbladet att antydningsvis skylla attentatet på den ene efter den andre av USA:s geopolitiska rivaler. Tidningens ägarförhållandena kan ge en ledning tilll skälet bakom det besynnerliga beteendet.
Imorse publicerade Aftonbladet en detaljerad bakgrundsredogörelse för händelsen när stora sprängladdningar förstörde den rysk-tyska gasledningen Nord Stream där den passerar inom Sveriges ekonomiska zon i Östersjön.
Qui-bono-bevis
Tidningens seniorjournalist Wolfgang Hansson meddelade att Rysslands president Vladimir Putin sannolikt är gärningsmannen. Bevisningen mot Putin består av Hanssons påståenden om Rysslands vilja: Ryssland vill skapa osäkerhet, oro och krisstämning i västvärlden. Dessutom vill Ryssland demonstrera för andra länder att man är kapabel att spränga en gasledning. På detta sätt skulle Ryssland, menar Aftonbladet, handla logiskt.
Redan när påståendena först började spridas i amerikanska medier gjorde sig amerikanska ”memelords” lustiga över resonemanget.
Ett liknande och nästan lika befängt resonemang förs om Kina. Eftersom Kina säljer en hel del rysk gas i LNG-form till olika länder, (även sådana länder som tvingats till bojkott mot Ryssland), har Kina pengar att tjäna på att sabotera Nord Stream – eftersom detta torde påverka energipriserna uppåt.
”Intensiva utredningar”
I en text undertecknad av Amanda Hellesten hävdar tidningen att ”Vem som ligger bakom sabotaget av de jättelika rören är ännu oklart. I nuläget pågår intensiva utredningar från svenskt, danskt och tyskt håll.” Att även SÄPO är aktiv i den pågående påverkansoperationen antyds av Aftonbladets påstående att SÄPÖ sedan attentatet begicks har funderat på om rören sprängdes ”inifrån”.
USA har både via presidenten Joe Biden och utrikespolitikern Victoria Nuland hotat spränga den aktuella gasledningen ifall Ryssland invaderar Ukraina – en invasion som var långt ifrån oväntad.
Sveriges roll i det hela är beklämmande. Oavsett vilka stridskrafter som sprängde gasledningen på havsbotten var den svenska marinen inblandad på ytan. I DN rapporterades kort efter attentatet om transponderloggar som visade att svenska flottfartyg, dagarna före sprängnigen, haft en intensiv trafik till och från de två platser där sprängningar sedan skedde. Det kan inte ens uteslutas att Sverige låtit sig anlitas som underentrepenör för att spränga de rysk-tyska gasledningarna.
Vad gäller de så kallade intensiva utredningarna av attentaten är en talande omständighet det faktum att Ryssland, ett av två närmast berörda länderna, förbjudits att delta i utredningsarbetet.
USA tjänar intet?
Med risk att hamna i samma qui-bono-fälla som Wolfgang Hansson måste påpekas att den aktuella gasledningen har varit en nagel i ögat på amerikanska beslutsfattare under många år – i synnerhet sedan USA utvecklade fracking-metoden för att utvinna egen naturgas. Denna kan exporteras över atlanten i LNG-form men är, på grund av den höga kostnaden, ointressant för européerna så länge alternativa källor finns till betydligt lägre kostnad.
Att den aktuella ”sanktionen”, att spränga Nord Stream, var riktad mot Tyskland snarare än mot Ryssland är inte ologiskt. Medan Sovjetunionen var aktivt och expansivt hade Nato enligt amerikansk doktrin tre syften: ”Keep the Americans in, the Russians out and the Germans down”. I dagsläget, när det är uppenbart att Ryssland saknar intresse för krigiska äventyr utanför de forna Sovjetrepublikerna, återstår bara punkt tre – att hålla Tyskland på den plats man vill ha det. Eftersom det aktuella kriget i Ukraina kunde förutses redan då gasledningarna byggdes är det inte osannolikt att USA inväntade detta som ett tillfälle att förstöra de gasledningar som man ändå ogillade – utan att direkt avslöja sin, åtminstone ekonomiskt, fientliga inställning till Tyskland.
Ägarskapet av svensk massmedia oroar
Under största delen av 1900-talet var svenska regeringar noga med att motverka utländskt ägarinflytande över vårt lands massmedier. Man var exempelvis inte intresserad av att en utländsk stormakt via sina svenska massmedier hetsade svenskarna till provokationer och krigshandlingar mot sina internationella rivaler. Men på senare år har det internationella inflytandet över svensk politik blivit så stort att alla sådana hänsyn trängts undan – resultatet ser vi i form av Sveriges Natointräde. Sveriges inblandning i konflikten mellan de två före detta sovjetrepublikerna Ryssland och Ukraina är ett annat agerande som hade varit otänkbart för 30 eller 40 år sedan.
Shibsteds dubbelroll
Shibsted-koncernen som i sin svenska del väsentligen består av Aftonbladet och Svenska Dagbladet presenterar sig officiellt som ett norskt företag – frukten av hundraårigt publicistarbete. Detta är en nidbild av verkligheten. Svenska Dagbladets legendariske chefsredaktör Mats Svegfors publicerade 2012 en affekterad artikel i Aftonbladet, på grund av kostnadsnedskärningar på Svenska Dagbladet. Nedskärningarna menade han var följd av krav från dominerande amerikanska ägare.
De flesta av Aftonbladets läsare tror att det är LO, alltså den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen som kontrollerar deras tidning. Uppenbarligen är det istället anonyma krafter, representerade av tre banker i New York, som drar i trådarna i bakgrunden. Vad den här typen av inflytande kan komma att leda till för Sverige borde diskuteras med hög prioritet, särskilt i tider av krig och konflikt i näromroådet.
