Merkel avslöjar: Väst uppmanade Ukraina bryta mot fredsavtalet i Minsk

Det fredsavtal som 2014 och 2015 undertecknades mellan Ryssland och Ukraina under tysk och fransk medling bröts systematiskt. Västvärldens väljare gavs intrycket att det handlade om en svårhanterlig regering och desperata rebeller, som inte brydde sig om vad andra länder kom överens om över deras huvuden. I intervjuer har nu Angela Merkel avslöjat skälet till att kriget fortsatte – de västliga fredsmäklarna hade bara bluffat om att de ville ha fred.

Den blodiga revolutionen i Kiev 2014, massivt understödd av USA och EU, godtogs inte av folket i Ukrainas östra landsändar. De flesta väljare där hade röstat på och stött den folkvalda regeringen som nu tvingats på flykt. Eftersom den nya, rent Västukrainska regeringen dels visade en stark fientlighet mot den rysktalande minoriteten i öst, utgick många östukrainare från att de nu stod inför att bli fördrivna. Länen Donetsk och Luhansk förklarade sig självständiga. Den åtgärden gjorde inte de nya makthavarna gladare och strax förklarade de att de nu tänkte gå med i Nato och ta tillbaka förlorade landsändar. Detta i sin tur fick till följd att Ryssland snabbt annekterade Krim-halvön, där landet har en stor flottbas.

Revolution, utbrytningsförsök och inbördeskrig

I och med detta bröt ett inbördeskrig ut, när Kiev-regeringen skulle återerövra utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk. De östliga separatisterna tog i sin tur rysk hjälp. Levnadsförhållandena i utbrytarrepublikerna försämrades snabbt, dels av ekonomiska orsaker men framförallt till följd av artilleribeskjutning från regeringsstyrkorna.

Ryssland förde in stora mängder humanitär och militär hjälp över den gemensamma gränsen. Även rysk trupp deltog i försvaret av Donetsk och Luhansk även om detta dåförtiden var inofficiellt. Frivilliga soldater deltog i striderna med den ryska regeringens goda minne. Frontlinjerna rörde sig snabbt under hösten 2014 men efterhand förskansade sig den ryska och utbrytarsidan vid de linjer som senare blev utgångspunkt för fredsförhandlingar.

Minsk 1

Det första fredsavtalet, Minsk 1, Minskprotokollet, utarbetades 2014 av den trilaterala kontaktgruppen för Ukraina, bestående av Ukraina, Ryssland och OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa). OSSE representerades av den schweiziska diplomaten Heidi Tagliavini. De två ledande personerna torde emellertid ha varit Angela Merkel och dåvarande franske presidenten Francois Holland. Efter omfattande samtal i Minsk, Vitryssland, undertecknades avtalet den 5 september 2014 av ledarna för Donetsk och Luhansk, en representant för Ukraina och en för Ryssland samt av Heidi Tagliavini från OSSE. Merkel och Hollande höll sig emellertid på avstånd när pennorna kom fram. Världen och framförallt civilbefolkningen andades ut. Minskavtalet följde på flera tidigare försök att stoppa striderna i regionen.

Avtalet föreskrev eld upphör, inrättande av demilitiariserade zoner och att gränserna skulle återställas. De båda utbrytarrepublikerna skulle fortsatt vara del av Ukraina. Ett villkor var att de upproriska östukrainarna inte skulle straffas ”om de inte begått allvarliga brott”. Ett annat var att två lagar om regionalt självstyre, som redan hade varit aktuella i Ukrainas parlament, skulle implementeras. Eftersom avtalstexten i stort sett överensstämde med en fredsplan som framlagts av Ukrainas president Petro Poroschenko under sommaren 2014, trodde det flesta att det nu kanske skulle bli slut på blodsutgjutelsen.

Så blev inte fallet. Artilleriangreppen minskade men kriget fortsatte i stort sett som förut och det blev uppenbart för alla inblandade att de båda sidorna varken kunde eller ville leva tillsammans. Efter nyåret 2015 valde Donetsk att ta tillbaka flygplatsen i staden Donetsk. De hårda striderna blev nu det andra slaget om samma totalt förstörda flygplats.

Minsk 2

Frontlinjerna vid det tilltänkta fredsslutet i februari 2015.

Det gick emellertid ganska bra för utbrytarna och de riktade nu in sig på järnvägsknuten Debaltsave, som de lade beslag på i slutet av februari 2015. Händelsen gav upphov till bekymrade miner inom det internationella samfundet. Exakt vad man var bekymrad om förtäljde inte dåtidens medierapporter. Där stod att de ”tunga striderna” var bekymrande. Men jämfört med vad som senare har inträffat var dessa strider inte särskilt tunga. I det här läget hade Ukrainas väpnade styrkor en bristande stridsmoral och starka röster i Kiev talade för en förhandlingslösning.

Merkel lurade alla

Avslöjanden som Angela Merkel själv gjorde under förra veckan tyder på att västsidans bekymmer inte alls var krigets många offer. Istället var man orolig för att den ryska sidan kanske skulle få slut på kriget, lyckas tilltvinga sig fred genom att visa Ukraina att man har den starkare militärmakten.

Följden av de västliga ledarnas spelade oro blev i vart fall att östsidans offensiva operationer stoppades. Merkel, Holland och Tagliavini, tillsammans med Ukrainas representanter, låtsades komma överens med den ryska sidan om att de både länen Donetsk och Luhansk ska få vara ifred och sköta sig i stort sett själva. Bland annat skulle de få ha val till de lokala parlamenten – där de själva och inte centralregeringen i Kiev räknar rösterna.

Flera omständigheter gjorde att många trodde att striderna nu skulle ta slut – delvis eftersom Ukrainas huvudsakliga krav tillgodosågs. Det viktigaste kravet var att landets gränser, med undantag för Krim, skulle återgå till den ursprungliga sträckningen. Det mesta i överenskommelsen var gamla förslag från den ukrainska sidan. Att sådana högt respekterade ledare som Angela Merkel och Francois Hollande satte sin prestige på spel var också övertygande för att det hela skulle hålla.

Avtalet föreskrev att ”kontaktlinjen”, alltså fronten, till att börja med skulle befrias från artilleri samt att allt militärflyg skulle hålla sig undan därifrån. Dessutom skulle all rysk trupp och alla legosoldater från den ukrainska sidan lämna det omstridda området under en nedkylningsperiod.

Att det inte blev någon större nedkylning uppfattades dåförtiden som utbrytarnas fel. Det var plausibelt att folket i utbrytarrepublikerna fortfarande var livrädda för vad som skulle hända med dem när ryssarna drog sig tillbaka och att man därför kämpade vidare i ren desperation. – att man gjorde vad man kunde medan man hade vapen att slåss med och ryssarna i närheten.

Väst mest rädd för fred

Vad som sedan dess har framkommit är att den förhandlingspart som var mest rädd för att fred skulle utbryta i östra Ukraina var Nato, företrätt av Hollande och Merkel. Merkel, dåförtiden förbundskansler i Tyskland, erkände i förra veckan att hon hade helt andra tankar än att stifta fred – schweiziska Weltwoche rapporterade.

De båda Natoledarna och president Poroschenko kallade ryssar och utbrytare till förhandlingsbordet bara för att lura utbrytarna att lägga ner vapnen och Ryssarna att planera för fred. Under den tid som detta narrspel pågick skulle man passa på att fylla Ukraina med moderna västerländska vapensystem, militära instruktörer och legosoldater – för att sedan kunna ta upp striderna med betydligt större kraft när tiden var mogen.

Trovärdigheten offrades

Sedan den falska fredsmissionen till Minsk för sju år sedan har artilleriangreppen mot civila fortsatt. Vid senaste räkningen har dessa skördat kring 10 000 dödsoffer, fler eller färre beroende på vem som räknar. Över en miljon av invånarna i Donbass har flytt över gränsen till Ryssland.

När västsidan i februari 2022 laddade upp för en offensiv i öst slog Ryssland till med en egen överraskningsoffensiv. Nu, 100 000 ukrainska soldater och kanske hälften så många ryssar senare, står saker och ting ungefär där de stod för sju år sedan.

Weltwoches chefsredaktör Roger Köppel påpekar att ett resultat av Merkels och Hollande’s kupp i Minsk för sju år sedan är att Nato- och EU-ländernas trovärdighet offrades för lång tid framöver.

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar

SD-topp: ”Elda hundra koraner till”

00:00:11

Svenskar negativa till krigsalliansen Nato