torsdag, 6 oktober, 2022

Min mest minnesvärda mara hittills

Det är inte alltid de snabbaste loppen man minns mest som konditionsidrottare. Det finns många andra faktorer som spelar in och som likväl kan bidra till att skapa en oförglömlig upplevelse. Precis en sådan tävling sprang jag nyligen i tyska Füssen där inte bara minnena utan även lärdomarna blev många och oförglömliga.

Inget för gemene man

Som en del av er vet, så gillar jag att springa långt – mycket långt – särskilt i tävlingssammanhang. Inte lika långt som ultralöparna, där loppen oftast sträcker sig över tio mil, men för gemene man och motionär får väl 4,22 mil i ett sträck klassas som en hyfsat lång sträcka. Det är nämligen så långt ett maratonlopp är och det är inte för intet som känslan av att ha genomfört ett inger en smärre känsla av eufori, oavsett resultat. Att bara korsa mållinjen är något man sparar länge, kanske hela livet.

För man ska veta att oavsett nivå innebär ett maratonlopp en stor kraftansträngning, såväl fysiskt som psykiskt.  Det är en stor påfrestning på kroppen där muskler, muskelfästen, senor och leder börjar bli ömma och stumma efter ungefär halva sträckan. För att inte tala om uttorkningen och alla salter/mineraler man förlorat under loppets gång och som ställer till det för både huvudet och magen.

Men även psykiskt då det gäller att gneta på, kilometer efter kilometer, en meter, ett steg i taget. Även fast det är jobbigt och man gärna skulle vilja kliva av, är det många gånger åskådarna som kan utgöra skillnaden mellan ett fullföljt och ett brutet lopp. I synnerhet under stadsmarorna där publikens hejande och klappande har förmågan att höja ens kämpaglöd och energinivå.

Särskilt inte för den defaitistiske

Maratonlöpning handlar i första hand om pannben, envishet och jävlaranamma – några av nycklarna i den ökända vinnarskallen. Du kan vara hur vältränad som helst men lyckas du inte koppla på vinnarskallen under de 4,22 milen, utan ger upp så fort kroppen säger ifrån, kommer du att få stora svårigheter att fullfölja. Så länge du inte riskerar skadeproblem eller sjukdom är det just fullföljandet som är det viktigaste om man tidigt i loppet känner att det kommer att gå åt skogen. Det kan också hända att du får krafter tillbaka några kilometer senare, varför argumentet att alltid fortsätta och fullfölja väger tyngst.

Säger du till dig själv att det är kört sänker du bara dig själv och ökar riskerna till ett brutet lopp. Samma sak sker givetvis om du intalar dig själv att du är dålig, då har du redan på förhand räknat ut dig. Om det skulle gå riktigt dåligt, är det viktigt att inte slå ner på sig själv utan tvärtom vara nöjd för att man fullföljde och sedan se fram emot nästa tävling. Man har rätt att sura en kväll men dagen därpå lägger man det åt sidan och tar nya tag. Det är bara att vänja sig vid tanken på att grunden till en genomförd mara innebär mycket envist gnetande över tid som inte alltid ger önskade resultat. En del kommer att gå riktigt dåligt, likväl som en del kommer att gå strålande – ungefär som livet självt.

Lång resa innan senaste maran

Den 24 juli sprang jag ett maratonlopp i tyska Füssen som ligger i delstaten Bayern, mest känt för sina skogbeklädda berg, slott, lederhosen och givetvis den berömda skördefesten Oktoberfest. En öl- och matkultur som exporterats till stora delar av världen, inte minst till andra västländer samt Japan och Sydkorea.

Det var faktiskt första gången jag besökte Bayern och förväntningarna var inte skyhöga. Särskilt eftersom möjliga värmeböljor hägrar där och att det därmed är lätt att tappa både aptit och energinivåer i värmen.

Riktigt varmt blev det på resan ned, där första stoppet blev staden Würzburg – känt för bland annat sin fästning Marienberg. Jag var seg under löprundan i den 30-gradiga värmen efter ankomsten, men dagen därpå kändes det bättre när jag steg upp tidigt och sprang innan värmen slog till. Dagen därpå var jag framme i Füssen och termometern stod på 33-34 grader i den gassande solen. Med andra ord var jag både trött och lätt uttorkad när jag väl kom fram på fredagen.

Tur då att jag hade lördagen till förfogande för lite återhämtning och vila inför söndagsmorgonens stora kraftansträngning; 2022 års Königsschlösser Romantik Marathon som under 2020 och -21 blev inställda på grund av host host..ni vet vad. Maran heter så för att den går runt de sjöar och skogar där många av de kända bayerska slotten ligger inom synhåll. Namnet till trots är maran ganska platt och korsar inte de värsta turiststråken vid slotten, vilket jag är tacksam för.

Tävlingsdagen

Klockan 05:30 på tävlingsdagen ringde väckarklockan och 07:30 gick starten. Trots den tidiga morgontimman hade solen varit uppe en stund och det kändes hur den började gassa när startskottet gick.

Första milen kändes bedrövlig med stela ben, muskler och en kropp som kändes blytung, seg och orörlig. Många gånger under denna första mil undrade jag vad jag egentligen höll på med. Jag gick nästan i tankar att bryta loppet, men sade då till mig själv att det är jätteviktigt att fullfölja och att jag borde försöka springa åtminstone en kilometer till. Och en till, och en till… För det kunde ju vara så att kroppen bara var ouppvärmd och inte hade kommit igång ordentligt.

Ettan och tvåan hade sprungit ifrån mig sedan länge, och fyran bakom mig såg jag inte röken av, så det blev till att springa på i ingenmansland dessutom. Ofta utan någon publik på flera kilometer dessutom.

Visst var jag ouppvärmd

Mycket riktigt var nog kroppen ouppvärmd, för efter 11-12 kilometer började segheten i ben och kropp släppa litet och vid halva distansen (21,1 kilometer) kände jag att det här blir inga problem att klara av. Dock var banan riktigt dåligt markerad på sina ställen och jag sprang fel hela 6-7 gånger under vägen, några gånger med så mycket som 200 meter.

Dessa gånger är det lätt att gripas av panik och virra bort sig ännu mer, fastän man har ett stort försprång. Det är trots allt tävling och man har en del adrenalin som rusar runt i kroppen och knoppen. Fastän sista milen blev jobbig som sig bör, gnetade jag på och hade ovanligt mycket kraft kvar under loppets sista fjärdedel. Med 1500 meter kvar stod en värnpliktig funktionär och gjorde honnör till mig och de andra som var på väg mot loppets absoluta sluttamp (och ordentliga uppförsbacke) innan man på krönet kom in på Füssens vackra kullerstensgator och målområde.

Målgången

Publiken hejade på och kommentatorn sade att andremannen, det vill säga jag, kom in även han på en supertid. Lättad över att ha genomfört mitt livs sjätte maratonlopp, tog jag emot medaljen och senare även en priskorg med bayerska specialiteter. Dessutom glatt överraskad över att ha kommit tvåa när jag trodde att jag egentligen var fyra.
Jag fick även ge en kort intervju på den tyska jag kunde och tackade sedan för mig innan jag uttorkad begav mig till vätskebordet där vatten och sportdryck stod upphällda. Även fast värmen gjorde att den värsta muskelstelheten uteblev så tog det betydligt hårdare på många andra av kroppens organ.

Inte undra på att jag kände mig helt slutkörd och med lätt bultande huvud när jag kom tillbaka till hotellrummet 1,5 timma senare.

Därför blev just denna mara mest minnesvärd

Även fast detta maratonlopp inte blev mitt snabbaste i karriären, det blev faktiskt mitt tidsmässigt långsammaste (gick i mål på 2:47:31), så blev det minst sagt minnesvärt och även väldigt lärorikt.
Tanken var inte heller att loppet skulle gå jättefort, då jag inte kände till banan och jag såg det mer som ett träningslopp. Jag kan lugnt konstatera att minnena och lärdomarna blev många och bestod av följande:

Saker jag minns med glädje från loppet:
  • De fantastiskt vackra omgivningarna med skogbeklädda berg och stilla, klara sjöar
  • De hjälpsamma, hurtiga och glada funktionärerna (civila som militära)
  • Den trevliga stämningen vid start- och målområdet
  • Det vackra men varma sommarvädret
  • Den härliga, stöttande publiken
  • Mötena med trevliga människor både innan och efter tävlingen. Bland annat med en svensktalande tyska som var på semester i Bayern med sin svenske man.
  • Den generösa priskorgen med bayerska specialiteter
  • Den engagerade och energiska kommentatorn
  • Alla godsaker som stod uppdukade vid vätskebordet efter tävlingen
  • Den vingliga cykelturen hem med stumma ben och ena handen på priskorgen
  • Den goda maten och ölen som jag åt och drack till lunch efteråt
  • Den långa bilresan ned genom hela västra Tyskland
Saker jag lärde mig från loppet:
  • Att inte ge upp utan fortsätta gneta på och fullfölja, även ifall det känns jobbigt
  • Ibland kan kroppen vara ouppvärmd och spela en ett spratt i början (i vanliga fall känns det ju ganska lätt första halvan, dock inte denna gång)
  • Måla inte f-n på väggen och gnäll över resultatet innan tävlingen är genomförd
  • Att alltid agera värdigt och idrottsmannamässigt, även ifall man är frustrerad eller irriterad på någon flamsig funktionär/åskådare (vilket jag lyckades med denna gång)
  • Att alltid tänka en kilometer i taget, snarare än hela sträckan
  • Att GPS-klockan inte alltid mäter noggrant.
  • Att vara ordentligt utvilad och ganska avslappnad innan tävlingen (vilket jag inte var)
  • Att inte gripas av panik när du sprungit fel, det gör bara situationen värre
  • Att vara ödmjuk inför det faktum att jag har en kropp som bär mig runt i 4,22 mil

För att inte glömma ödmjukheten timmarna efteråt

Särskilt det sistnämnda slog mig när jag åt lunch på en av stadens mest välbesökta restauranger efter tävlingen. Att solen gassade, aptiten inte var på topp och att ben, rygg, axlar och armar värkte, var i sammanhanget ett ganska litet bekymmer när jag såg bordet framför mig. Där satt en man (i min ålder såg det ut som) nästan helt orörlig i sin permobil med syrgas inkopplad i näsan. Han kunde endast röra lite på underarmarna, vilket skänkte en stor dos ödmjukhet. Att sitta och småklaga över mina krämpor, samtidigt som en nästan helt förlamad man satt några meter ifrån mig, kändes i sammanhanget oerhört dumt och meningslöst.

Jag kan säga att jag efter den synen inte klagade något mer över de småkrämpor som jag ådrog mig. Tänk på det nästa gång ni klagar över träningsvärk eller liknande. Det finns de som på grund av diverse handikapp, inte kan träna alls, varför det är onödigt och förspilld tid att klaga över sådant som andra skulle ge vad som helst för att få tillbaka.














Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

- Annons -

Liknande artiklar