”Var är protesterna mot den urusla ekonomin”, frågar sig skribenten Peter Gustavsson i en ledare på Aftonbladet idag. Det är inte ofta Frihetsnytt hållit med Aftonbladet, men där kan vi verkligen skriva under på samma fråga. Var är de? Varför protesterar hela Europa men nästan ingen i Sverige?
Problembilden i de europeiska länderna har genom åren varierat en del, men nu har vi fler gemensamma jätteproblem än någonsin tidigare. I princip alla européer lider av skyhöga mat– och energipriser, inflation, höjda räntor, reallönesänkningar och minskad välfärd.
I Sverige går ekonomin dessutom sämst av alla europeiska länder, enligt EU-kommissionen. Och staten fortsätter att avkräva oss minst samma höga skatt för en brutalt minskad återbäring.
Skillnaden på folk och folk
Skillnaden mellan Europas folk är hur vi reagerar på alla dessa försämringar. I länderna som inte tillhör Skandinavien går folken ut och protesterar vilt och högljutt – det här accepterar de inte! I vårt land, händer inte det. Om någon driftig själ tar initiativ till och arrangerar protester och demonstrationer dyker endast ett fåtal upp och hela protesten blir ett platt fall.
Det anses i Sverige som ganska suspekt att gå ut i demonstrationer. Om det inte är socialisternas demonstration på 1 maj som avses förstås. Många väletablerade människor ifrågasätter nödvändigheten med sådana missnöjesyttringar. ”Men vi har det ju så bra” och ”Staten tar hand om de som behöver”, är det fortfarande många som tror. Därför kan det vara lite otäckt för gemene man att gå i ett demonstrationståg eller att ställa sig med andra utanför riksdagshuset och protestera.
Där har staten lyckats riktigt bra med att tämja svensken och göra honom ängslig för vad andra ska tycka. Han stannar hemma och håller tyst – det är enklast och tryggast så.
Men kan hela det svenska blida synsättet vara på väg att ändras nu? Har vi snart kommit till vägs ände där vi känner att vi tappat förtroende för de som styr vårt samhälle?
När det smäller så smäller det
Som Frihetsnytt skrivit en hel del om går fransmännen ut varje dag över hela landet, i missnöje över att deras pensionsålder höjts från 62 till 64 år, bland annat. Det var åtminstone den utlösande faktorn till att reta upp dem så till den milda grad att president Emmanuel Marcon sannolikt inte sovit så väldigt gott den senaste tiden.
Foto: Twitter/@reformisten
Vad hände när de höjde den svenska pensionsåldern till 66 år? Inte ett smack! Och den kommer att fortsätta höjas utan att någon svensk tömmer ett enda flak gödsel utanför riksdagen.
Det finns faktiskt väldigt mycket som är snett i Sverige som inte en fransman skulle acceptera. Till exempel att inte ha rätt till en bostad som man har råd att bo i. Fastighetspriserna stigit med 176 procent mellan 1996 och 2021, vilket är den största ökningen i Europa, skriver Aftonbladet. Oron för de höjda räntorna lämnar också många skuldtyngda svenskar sömnlösa.
Peter Gustavsson tror att när svenskarna kastas ut på gatan utan möjlighet att klara de skulder de tvingats skaffa sig för att ha någonstans att bo – då kan oron vändas till vrede och att det kanske inte längre blir så lugnt och fridfullt på gatorna runt om i vårt avlånga land.
I femtio år har jag väntat på att rasande folkmassor stormar riksdagen och driver ut samtliga samt kastar dem i Stockholms ström.
Därefter går man vidare till Rosenbad och gör samma sak. –men icke.
Däremot kunde det avskyvärda ”blm” samla en hel del på Sergels Torg , bl.a. en poliskvinna som gråtande höjde näven i klassisk kommunisthälsning.
Den kvinnan har jag en oplockad gås med om jag fick rätt inflytande. Ha.ha.ha !!!
Kan bara instämma i din kommentar ricky!
Vi svenskar är ett av världens mest massformerade folk i hela världen. Vi har i generationer genom massformation via det sk public service, via våra tidningar och inte minst via skolan formats enligt den geniala plan som använts.
En kines(?) lär ha uttryckt förvåning över hur man här i Sverige får människor att frivilligt acceptera och gå med på allt, saker som de får använda hot och våld för att få människor att göra. Vår övertro på myndigheter, på en oberoende press, på facket, på politiken, på kyrkan osv, det ständiga mantrat att för att göra skillnad, för att överhuvudtaget ha rätt att uttrycka sig, ja då måste man ”vara med”, vara medlem. På så sätt har man tidigare kunnat få in människor i grupperingar som har varit lätta att styra och kontrollera. Inom dessa olika grupperingar är kontrollen total och lydnad och lojalitet mot ledningen det viktigaste. Ja, man har ibland fått lov att skriva motioner och dylikt, men de flesta som har sett igenom och som har haft andra åsikter har snart och effektivt på olika sätt tystats.
De gigantiska protester som pågått under flera år ute i världen, de passerar i Sverige obemärkt förbi eftersom majoriteten av människor här bara tar del av MSM, allt annat är ju fake och högerextremt. På så sätt kan massformationen fortsätta.
Tyvärr är svensken så hårt fostrad (eller marinerad) av det politiska systemet. Vi är vana att ”staten” sköter allt och att vi inte kan påverka. En masochistisk inställning som sitter djupt i våra gener.
Våra politiska partier får numera sin ekonomi från staten vilket gör att de fjärmar sig från väljarna. Det senaste exemplet är anslutningen till Nato. Vem har blivit tillfrågad av en sådant viktigt beslut?
En liknöjd befolkning som nöjer sig med let´s Dance eller Bäst i Test, ett eller ett par glas vin och lite lördagsshopping.
Livrädda för att bli utfrysta vågar man inte avslöja sin politiska åskådning. Visst har ”staten” lyckats med sin fostran – med benägen hjälp av en lismande journalistkår.
Ja man kan ju hoppas att svensken ska bli riktigt förbannad snart och ta och damma av ”gamla Gittan”. Det är dock inte troligt. Svensken verkar tåla hur mycket som helst.