Nationaldagen – en dag att hylla Sverige och minnas svenskarna

Idag firar vi Sveriges, vårt fosterlands nationaldag. Dagen 6 juni är väl vald. Den dagen, för 500 år sedan, valdes Gustav Vasa till kung i det enade, oberoende Sverige. Med det undanröjdes varje tvivel och tvekan: Sverige var fritt, Sverige var enat, Sverige var oberoende av utländska makter i sina inre angelägenheter, och Sverige och svenskarna hade en stat som kunde sätta kraft bakom orden när utlänningar som ofta tidigare försökte styra och ställa i svenska angelägenheter.

Sverige i betydelsen svenskarnas hem är i och för sig mycket äldre än 500 år. Åtminstone för 1000 år sedan regerade kungar över det som då var sveariket, med centrum i Uppland. Det finns det hårda historiska bevis för. Att den kungamakten fanns etablerad i sin dåvarande skepnad, visar på att den svenska historien också går ännu längre tillbaka, till tiden då denna kungamakt byggdes upp och tog form.

Sveriges urtid

Beowulfsagan, som skrevs på 700-talet enligt vår tideräkning, omnämner sveariket. Den gotiske historikern Jordanes nämner ett folk med snarlikt namn på snarlik geografisk plats redan på 500-talet.

Och faktiskt omtalade redan den romerske författaren Publius Cornelius Tacitus, kring år 100 enligt vår tideräkning, ett folk som uppenbart kan identifieras med svearna – suiones.

Orddelen sui går tillbaka på ett indoeuropeiskt ord med betydelsen ”själv” – som många andra folk och stammar genom historien kallade sig svenskarna vid ett namn ungefär med betydelsen ”vi själva”.

Med den historiska återblicken på svenskarnas rötter färdig, så kan vi vara ärliga och säga att vi inte vet mycket om svenskarna kring år 100. Men det har aldrig funnits några andra folk på den plats där vi svenskar har bott, så saken är klar. De, år 100, och vi idag, är samma folk. Det är genetik. Den som inte tror på genetik är okunnig och vidskeplig.

Sveriges första historiska tid

Den tidsperiod från vilken det finns hårda historiska belägg för historiska händelser i just Sverige, är centrerad kring år 1000. Politiskt korrekta historiker har velat tona ned händelser vid denna tid och göra dem till ren saga, framför allt slaget vid Fyrisvall, men den enda hållbara tolkningen numera (till exempel i historikern Carl Thunbergs masteruppsats) är att slaget vid Fyrisvall faktiskt ägde rum ungefär på det sätt som man traditionellt har trott, kring år 980.

Hjälten och sjökonungen Styrbjörn Starke sökte strid med sin farbror Erik om makten över sveariket. Styrbjörn stred tre dagar mot Erik på Fyrisvall, föll, förlorade och gick in i sagan. I samband med detta sätter sveariket sina första historiskt belagda spår av att vara början till en organiserad stat och mer än ett stamvälde – kungen kallade allt sveafolket till ledung (”krigstjänst”) och Torgny lagman, representant för sveafolket gentemot kungen, ledde kung Erik till rätt beslut inför och under striden.

Historiskt belagt är också att kung Erik, nu med tillnamnet Segersäll, hämnades på de danskar som hjälpt Styrbjörn med en flottkampanj mot Danmark. Erik Segersälls son, Olof Skötkonung, är den förste svenske kung som även politiskt korrekta historiker saklöst erkänner.

Sveriges medeltid

Sveriges medeltid finns det de som kan skriva mer och bättre om än jag. Men det finns flera saker att nämna om den svenska medeltiden som pekar mot det som jag vill komma fram till – Sverige och svenskarna av i dag, och varför vi är som vi är.

Sverige kristnades. Det var en historisk nödvändighet, Sverige kunde inte stå utanför när hela Europa blev kristet. Men det skedde på ett krasst och kallt sätt som inte tog hänsyn till Sveriges och svenskarnas särart. Våra rötter bakåt i tiden slogs sönder utan försyn.

Bland annat synes den mesta svenska folkkulturen helt enkelt ha förstörts eller skaffats undan, som historikern Henrik Schück skriver ”Munkarna gingo skallgång efter alla rester av de gamla gudasångerna och hjältedikterna”. I till exempel Norge skedde ingenting liknande. Detta kan ha varit något som gjorde oss lite rotlösa, och skapade ett tomrum att fylla för dem som inte ville oss väl – och så är det på ett sätt än i dag.

De gamla svenska landskapslagarna, med rötter i den germanska urtiden, kodifierades och blev nedskrivna. De fick bli lite av en litterär ersättning för all folkkultur som kristendomen förstört av rädsla för konkurrens, jämförelse och yttrandefrihet. De svenska landskapslagarna är ett världsarv. Det är ingen slump, för vi svenskar har en stark tro på att rätt ska vara rätt.

Sveriges medeltid var delvis kaotisk, och Danmark och mer utvecklade länder sökte allt mer lägga in Sverige i sin intressesfär. Kalmarunionen 1397 mellan Sverige, Norge och Danmark var ett exempel på detta – en union som alltmer blev ett maktinstrument för Danmark. Ett annat exempel var den ökade makt som tyskar inom Hansaförbundet skaffade sig över Sveriges städer, industri och handel.

Sveriges sed att välja kung, med rötter tillbaka i den germanska urtiden när hövdingar valdes med acklamation och vapenskrammel på tinget, blev också alltmer ett vapen som användes mot Sverige av dem som inte ville Sverige väl. Svaga och likgiltiga kungar över Sverige avlöste varandra. Sverige stod sig allt sämre i konkurrensen med andra länder, genom splittring och ökande främlingsvälde. Svenskar har svårt att tåla oreda och orättvisa, och vi vill ha auktoriteter som tar strid mot det som är fel.

Gustav Vasa och den svenska nationalstaten

Gustav Vasa, som valdes till kung på dagen idag för 500 år sedan, gjorde rent hus med oordning och främlingsvälde. Han skapade den svenska stat som har förblivit ett skydd för det svenska folket allt sedan dess. För ett folk överlever inte utan nationalstat, och förlorar alltid i den kamp mot nationalstater som det förr eller senare råkar in i.

Kelterna, som var många fler än Julius Caesars legioner, och krigiska och vapenkunniga som få, skulle kunna vittna om den saken – för Julius Caesar hade en nationalstats resurser bakom sig i sitt folkmordskrig mot kelterna. Idag finns inga kelter kvar, trots att de en gång var ett folk som behärskade stora delar av Europa.

Som alla personer som åstadkommer stora förändringar, handlade Gustav Vasa ofta på sätt som måste utsättas för kritik. Hans tolerans mot opposition och avvikande synpunkter var noll. Han drog alltför stor fördel till sig själv och sin familj genom sin maktställning. Han krossade de gamla svenska landskapens ställning med vad som måste betraktas som övervåld, med följden att de idag bara är ett minne och ett antal namn.

Men som många har fått konstatera: även den värsta diktatur är bättre än anarki eller främlingsvälde. Om inte annat, så har även en diktator ett egenintresse av ett fungerande samhälle på ett sätt som en profiterande främling inte har, och i anarkiliknande situationer tänker var och en bara på sig själv och på att överleva dagen.

Gustav Vasa, med sina fel och brister, skapade ett Sverige som fungerade, som kunde läka ihop och hämta sig, och därmed påbörja sin utveckling mot att bli ett gott hem för sitt folk – det svenska folket. Arvriket, som han införde under sin regering, blev en fungerande ordning och ett skydd mot kaoset från förr med skiftande kungar efter osäkra kungaval. Han förde också in svenskarna på en ny religiös inriktning, som passade bättre med svenskarnas sinne för allvar, ansvar och hårt arbete.

Han är väl värd att fira på sin kröningsdag 6 juni, tillsammans med vårt land, Sverige, som han räddade, ryckte upp och förde in på vägen att bli ett gott hem för svenskarna.

Sverige, nationaldagen i dag, och vi själva

De problem som Sverige har med människor som inte vill Sverige väl, är också problem som berör vår nationaldag. Nationaldagen har aldrig tagit form trots att många vill ge den en vacker inramning, som vårt land och folk förtjänar.

Det är ingen större mening att skriva insändare och kräva att det offentliga Sverige ska lyfta nationaldagen som den förtjänar. Det får vi nog vänta på tills det blir midsommar på julafton. Den där Nån Annan, som många brukar hoppas på ska göra något åt saker som är fel, har också alltid haft svårt att få någonting riktigt gjort.

Lösningen ligger hos oss själva. Precis som vi måste göra det till en daglig kamp i stort och smått att ta tillbaka Sverige från dem som inte vill oss väl, kommer det an på oss att skapa en nationaldag som vi vill ha den, som en del i kampen. Den kampen har börjat sedan länge. Den har redan satt avtryck, i stort och smått. Idag, den 6 juni, Sveriges nationaldag och 500-årsdag, är första dagen på resten av den kampen, tills vi har vunnit den. Som Axel Lundegård skriver i dikten Fosterlandet:

Ej med stora later och starka ord
skall du visa kärlek till hemmets jord.
Nej, med handen på plogen
och med slagan på logen
och med tankens kraft vid ditt arbetsbord.

Fosterlandet blir vad du gör det till,
blir så ljust och fagert och rikt du vill.
Det är du som bebor det,
av din gärning beror det:
fosterlandet blir vad du tror och vill.

Ej är Sverige fattigt, ej mörkt, ej kallt.
Där var järn i jorden, när drivan smalt.
Och i sommarkvällsljuset
rodnar rågen vid suset
av den svenska furan, som hägnar allt.

Snöland, solland, lyssna! Kring skär och strand,
sorlar tusen böljor, dem kölden band.
Tusen vaknande unga
viljor verka och sjunga.
Ja, det röjs och plöjs i vårt fosterland.

Lycklig nationaldag, den 6 juni!

En oskattbar källa till materialet i denna text har varit den förnämliga boken Ett rike utan like av Lennart Svensson, Logik förlag, 2017.