Nationalmuséet i Oslo sätter stopp för svensk batikhäxa

Liksom i riksdagshuset i Stockholm har tavlor börjat försvinna från väggarna i nationalmuséet i Oslo. Konstverk av svenska och norska mästare rensas diskret ut i regimens pågående kulturrevolution. Kulturmarxisten Stina Högkvist, numera avdelningschef på det norska muséet, gick emellertid lite för hårt fram för norrmännen, som tvingade henne plocka upp tavlorna ur källaren och hänga tillbaks dem.

Målningen ”Leiv Eiriksson upptäcker Amerika” från 1893 av Christian Krogh är en av konstnärens mest kända målningar och har prytt trapphuset i Nasionalmuseet.

Leif Eriksson var egentligen islänning och kallades medan han levde för ”Leif den lycklige”. Detta efter att han under en av sina sjöresor i hårt väder stötte på en sjunkande båt med ett tiotal män, som han och hans besättning lyckades rädda till livet.

Senare, runt år 1000, blev Leif Eriksson den förste européen som upptäckte Nordamerika. År 1900 fick Nasionalmuseum tavlan i gåva av Leif Erikson Memorial Association i Chicago. Och i början av februari i år blev tavlan, genom den nämnda Stina Högkvists försorg, placerad i källaren. Detta berättade Dagsavisen den 19 februari och samma öde drabbade flera andra älskade målningar som inte stämde in med Högkvists och hennes överordnades folkfientliga ideologi.

–Bilden är en romantisering av norrmän som åkte till Amerika. Det är en kolonialistisk bild, förklarade Stina Högkvist för Aftenposten, påhejad av den så kallade kulturjournalisten Heidi Borud. Den postmoderna avdelningsdirektören fortsätter resonera i artikeln. Museibesökarnas ”blick på konsthistorien” blir mer ”fräsch” om de inte får se historisk konst, berättar hon. Istället ska besökarna bjudas på modern konst – men framförallt konstverk av kvinnor, samer och mörkhudade personer. De inte bara bör se på sådant utan de måste, säger Högkvist till tidningen.
– Vi måste ha en samhällsrelevant, fräsch blick på konsthistorien.

Politiska reaktioner

Politikern Tage Pettersen från partiet Höyre sade till Aftenposten att han ”satte söndagskaffet i vrångstrupen” när han läste kulturnyheterna och fick reda på museipersonalens tilltag.

Fremskrittspartiets (motsvarande SD) respresentant i stadens kulturråd Silje Hjemdal ser detta som en varningsklocka om att landets nationella institutioner riskerar att förfalla. Hjemdal vill nu ha kulturminister Anette Trettebergstuen från ”Arbeiderpartiet” på banan.

– Eftersom det här är ett museum som har kostat skattebetalarna mycket pengar, som också kommer att finansieras av samhället i framtiden, tycker jag att det är viktigt att vara på sin vakt när man läser detta. De senaste medierapporterna om borttagandet av statyer och målningar visar tyvärr att detta fall inte är unikt. Men jag hade förväntat mig något mer av Nationalmuseum. Var står kulturministern i detta? frågar sig Hjemdal, men hon förväntar sig inte mycket från det hållet.

– Det blir nog samma trötta toner om armlängds avstånd och att hon inte bestämmer vad som ska ställas ut. Men jag tror helt ärligt att regeringen har ett ansvar att stå upp mot sådant ofog, kommenterar Hjemdal till Dagsavisen.

Uppmärksamhet i Sverige

Den norska journalisten Ole Asbjørn Ness är måttligt road när han intervjuas av Sverigedemokraternas TV-kanal Riks. Han beklagar först och främst att människor som lajvar akademiker och forskare, men i första hand är vänsteraktivister, befordras och anger tonen inom de statliga institutionerna.
– Här har vi en svenska som säger sig veta att norrmän är kolonialister, att norrmän inte förtjänar någon egen kulturkanon. Dessutom har hon lagt märke till att norrmän är vita och därmed har en rasistisk historia.

Ness belyser arrogansen hos kulturetablissemanget genom att konstatera att norrmännen själva, som onekligen betalar de museianställdas löner, ser helt annorlunda på sin historia. Istället för att inbilla sig att de varit en grym kolonialmakt och borde böja sina huvuden i skam, minns norrmännen ett land som under århundraden var en avkrok och en koloni under Danmark – vilket följdes av en olycklig dubbelmonarki under Sverige.
– Jag behöver bara se så långt tillbaka som till mina egna mor- och farföräldrar. De levde i fjordmynnig under knappa förhållanden och försörjde sig på fiske året runt, med 10 timmars arbetsdagar. De skulle blivit minst sagt förvånade om de fick reda på att de nu blir utskällda av en svenska för att vara kolonialister, eller överhuvud taget något annat slag av förtryckare.

Ole Asbjørn Ness är pessimistisk. ”När du och jag är klara med den här intervjun återgår vi till våra arbeten och sysslor – men de här personerna, de här slöa knivarna i etablissemanget, de bara fortätter och fortsätter. Det ligger inte för oss normala människor att kräva att någon annan ska bli avskedad från sitt arbete, men från deras sida finns det ingen tveksamhet att kräva att folk ska kastas ut. Vi slåss lite med olika vapen här.”

Ber om ursäkt ”för att jag startat en diskussion”

Nationalmuséet i Oslo ska till mångas förvåning behålla den svenska genusextremisten som avdelningschef. En annan person som Dagsavisen kallar ”muséets kommunikationsavdelning” meddelar att konstverken får vara kvar tills vidare. Hon ber emellertid inte om ursäkt för sitt förklenande av norrmännens kulturarv i deras eget nationalmuseum.

I meddelandet står att ”Jag ber om ursäkt för att jag startat en diskussion om cancel culture. Krohgs arbete har inte kancellerats av Nationalmuseum”. Därefter följer några försåtliga formuleringar som kan betyda i stort sett vad som helst. Bedömare menar att ingen kan vara säker på vad den uppenbart opålitliga museipersonalen i framtiden tar sig till med det norska nationalmuséets ovärderliga konstskatter.