För tre år sedan köpte en schweizisk bankman och råvaruhandlare en gigantisk fyndighet av fosfat söder om Stavanger. Nu, när det ryska fosfatet inte längre får användas dränks hans företag i pengar och anbud från EU och USA.
Hösten 2017 fick schweizaren Michael Wurmser ett samtal från en affärskontakt i Norge – ”det finns fem licenser för mineralbrytning till salu i sydvästra Norge. Köp dem nu direkt, jag förklarar senare”. Sagt och gjort, med pengar från förmögna privatpersoner i Schweiz köptes licenserna och grundades bolaget Norge Mining. Strax visade det sig att det lilla bolaget sitter på världens största förekomster av fosfatsten – 70 miljarder ton. Dessutom ska det finnas en hel del vanadium och titan som man kan gräva upp – allt enligt ägaren.
Fosfat hjälper jorden på traven
Fosfat finns naturligt i jorden och är nödvändigt för sund växtlighet. I fosfatfattiga jordar kan ingenting odlas utan att detta ämne tillförs av människan.
Gödsel baserat på fosfatsten är bara det näst bästa gödslet – det som finns i kodynga är det bästa. Detta påstår regeringen i Australien, där man brottas med fosfatfattigdom i stora delar av landet.
De norska fyndigheterna uppges, i en intervju med Schweiziska NZZ, vara störst i världen. Tvåa kommer Marocko med 50 miljarder ton och trea Kina med 3,5 miljarder ton.
”Metall-Nato”
USA:s och EU:s tjänstemän sägs vara varmt intresserade av att försäkra sig leveranser och även inflytande över fosfatfyndigheterna. Enligt gruventrepenören vill båda ha ”tillgång” till resurserna – något som rimligen är en självklarhet för den som betalar. Bedömare menar att EU och USA förmodligen också vill ha ett ord med i laget om vilka andra som inte ska ha tillgång till dem.
Även titanet utanför Stavanger förväntas bli mycket populärt. USA:s krigsindustri är nämligen en stor förbrukare. I dagsläget importerar USA 97% av sitt titan, berättar Wurmser för NZZ, Neue Züriche Zeitung.
När det gäller både fosfor och titan betalar amerikanska och engelska importörer höga tullar. Nu planerar USA och Storbritannien emellertid en råvaruallians som de kallar för ”friend-shoring”. Internationella bedömare menar att betydelsen av ”friend-shoring” är att råvarukoncerner i de länder som är vänliga nog att alltid göra som USA och England säger till dem får skicka råvaror både till och från de båda länderna avgiftsfritt. På detta sätt sparar koncernerna in på de tullar som annars hade avlastat ländernas skattebetalare och gynnat den inhemska arbetarklassen. Michael Wurmser kallar detta för ett ”mineral-Nato” eller ett ”Schengen för råvaror”.
Hur ställer sig Donald Trump?
I samband med ”friend-shoring” uppstår den klassiska dragkampen mellan frihandel eller protektionism. USA:s förmodade näste president Donald Trump har slagit flera slag för det sistnämnda; Frihetsnytt rapporterade. Men hur det blir med detta i praktiken återstår att se efter presidentvalet 2024. Men enligt Michael Wurmser är det i dagens krigiska värld inte kostnaden för råvarorna som är viktigt. Det är tillgången till ur långsiktig, strategisk synvinkel. Han berättar att både USA och EU (inte europeiska företag utan själva EU) hemskt gärna vill vara med som finansiärer i Norge Mining.
Även bilindustrin intresserad
Den amerikanska biljätten GM har proklamerat att man vill blir gruvägare och har redan köpt in sig i brasilianska nickel- och koppargruvor. Detta beror enligt Wursmer på de enorma mängderna koppartråd som behövs när man ska bygga elbilar. Om konsumenterna verkligen börjar köpa sådana bilar kommer det att uppstå kopparbrist i hela världen.
– Hittills har bilfabrikerna levererat bilarna och bilisterna själva har skaffat fram drivmedlet på närmsta bensinmack. Om elbilarna slår igenom sitter det istället mängder av dyra råvaror i bilen redan vid leverans. Bilfabrikanterna måste nu skaffa fram även detta, avslutar Michael Wurmser.
