Rysslandskännare inom den nationella rörelsen konstaterar sorgset att hela Sverige (utom det mililtära försvaret) har försatts på krigsfot mot Ryssland. Frågar man varför detta ekonomiska krig är nödvändigt får man inget svar, förutom uppblåst moraliserande om Ukraina. För trendföljande människor behövs nämligen inga vettiga motiv – och detta är en trend: När regeringen beslutade om coronarestriktioner kunde de efteråt, inför konstitutionsutskottet, inte presentera något beslutsunderlag. Underlaget bestod förmodligen bara av löpsedlar från närmsta tidningskiosk. När MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, beslutade sig för att klassa varningar för vaccinbiverkningar som ”desinformation” utgjordes beredningen av detta beslut av ett fuktat pekfinger som försiktigt sträckts upp i vinden. Sanningen finns inte längre, bara politiken. Kramarna är lika gratis för Nato som för nyanlända hazarpojkar.
Väsentligen är det som händer just nu att riksdagspartierna, dessa karriärnätverk som äter ur massmedias hand, lyder sina anonyma herrars rop: ”Nu har vi skrämt upp väljarna, nu eller aldrig ska det ske!” Nu är tiden mogen att införliva världens mest fredsälskande folk i världens mest krigiska militärallians. Att brådskan med NATO-medlemskap skulle ha någon annan orsak är verklighetsfrämmande mot bakgrund av att regeringens egen militära expertis utesluter ett ryskt anfall mot Sverige under överskådlig tid.
Ingenting nytt under solen – som bekant är tajming grunden för all komik. Skämtare på Telegram har under flera år sagt att vi numera lever i en ”clown world”. Mot bakgrund av vilka som idag leder västvärlden måste jag ge meme-makarna en eloge – ni såg det komma.
Krigspropagandan drivs av medieoligopolet
Uppfattningar och prioriteringar är naturligtvis den enskildes ensak – tragiken uppstår när mäktiga, onda män kan propagera sin vilja så starkt och enhetligt att den tanklösa massan, ”normies”, förvandlas till en panikslagen fårskock. I min egen dröm har vi ett medielandskap som präglas av mångfald, där uppfattningarna bryts och mäts mot varandra. Resultatet blir att massan, den måttligt djuptänkta majoriteten, fungerar som en kombinerad stor superhjärna – som i regel fattar de bästa besluten. De bästa besluten, resultatet, är förhoppningsvis hela meningen med demokrati (?). I motsats till min dröm ser jag dagens medielandskap, ett oligopol. Detta förhållande är hela skälet till att väljaren även under brinnande fred omges av krigspropaganda.
Vad är då krigspropaganda? Först vill jag fastslå vad det inte är: Krigspropaganda är inte argumentation för krig – sådan kan i sig vara lika legitim som argumentation mot krig. Krigspropaganda är en alldeles speciell genre, det finns tjocka läroböcker om ämnet. Här följer några enkla punkter som går igen i de flesta vetenskapliga analyser av krigspropaganda.
- Vi vill inte ha krig.
- Endast motståndarsidan bär skuld till kriget.
- Fienden är i grunden ond och liknar djävulen.
- Vi försvarar en ädel sak, inte våra egna intressen.
- Fienden begår grymheter med flit; våra missöden är ofrivilliga.
- Fienden använder förbjudna vapen.
- Vi lider små förluster, fiendens är enorma.
- Välkända intellektuella och artister stöder vår sak.
- Vår sak är helig.
- Alla som betvivlar vår propaganda är förrädare.
Mod är att själv kämpa för sin ära och uppfattning
Sverige har utkämpat sammanlagt 14 krig mot Ryssland – för vår egen räkning och aldrig för någon annans. För det mesta har det handlat om handelskonflikter, maktfördelning och, från vår sida, preventivslag. Ofta har vår östra rikshalva, Finland, fått tjänstgöra som slagfält. Många gånger har vi varit framgångsrika. Våra straffexpeditioner österut var orsaken till de bastanta befästningarna kring Sankt Petersburg, som Peter den store uppförde för att skydda sitt rike mot Karl XIIs Sverige. I Narva ”flydde vad ej fälldes” trots ett stort svenskt numerärt underläge. Många av Stockholms gator och platser bär ännu namn efter våra stora generaler och de slagfält där rikets ära och framtid värnades. Men detta var en annan tid – en tid med ett hjältefolk som leddes av hjältekungar. Sedan dess har vi haft 200 år av fred, 100 år av socialdemokrati, 50 år av liberalism och 10 år av ”clown world” och ”post-truth”. Mina facebookvänner fordrar nu att deras kvinnliga ministrar ska kommendera framåt!, och värjorna åter blottas. Hur svenska stålet biter, kom låt oss pröva på! För mig utgör dessa män inte några reflexioner av vårt svenska folks mannamod. De är fåraktiga konsumenter av postmodern sanningsbrist och clowneri. Mod är att själv kämpa för sin ära och sin uppfattning – här eller i Ukraina. I Tyskland eller i Spanien. Mod är att kämpa för sina efterkommandes frihet – inte att flott bjuda in de olika kontinenternas supermakter att använda våra barns hemland som atombombsslagfält.
