Ny mediekampanj för Dawit Isaak

Många har förvånat sig över intensiteten i den mångåriga svenska mediekampanjen för Dawit Isaak, en eritrean som sitter fängslad i Eritrea efter att ha tillbringat ett par år i Sverige. Han är nu ”aktuell” i media igen efter att ha suttit inne under 8000 dagar av kampanjande. En del förklaringar som har framkommit är den obrytbara kårandan bland Sveriges journalister, och deras speciella värdering av nyhetskriterier oavsett vad mediekonsumenter kan vara intresserade av.

Dawit Isaak är en eritrean som invandrade till Sverige från Eritrea 1987, 23 år gammal. Han fick asyl enligt den tidens regler, regler som idag är skärpta i flera omgångar och som står inför ytterligare skärpningar. Hans motivering för asyl i Sverige var att han var förföljd i Eritrea.

I Sverige arbetade han tidvis som städare. Efter att ha fått svenskt medborgarskap (också det enligt regler som numera står inför mycket avsevärda skärpningar jämfört med när han fick medborgarskap) reste han tillbaka till det land, Eritrea, där han påstod att han var så förföljd att han behövde skydd i Sverige, 5 000 kilometer bort. SVT har en kronologisk historia över hans livslopp. I Eritrea verkade han på en tidning. 1998 reste han tillbaka till Sverige, och följdes snart av sin familj, som stannat kvar i Sverige.

2001 var det dags för ny resa till Eritrea, landet han menade att han måste fly ifrån. Landet var då som nu en diktatur. Väl där väckte han sådant missnöje hos landets ledning med arbete på sin tidning att han sattes i fängsligt förvar. Där har han suttit sedan dess – en av världens runt en miljon politiska fångar, en sifferuppskattning av World Population Review.

Kampanjen för Dawit Isaak

Kampanjen för Isaak i den svenska journalistkåren och mediebranschen, som startade en tid efter Isaaks fängslande, saknar såvitt känt motstycke i sentida svensk historia. I stort sett varenda person i varenda del av branschen var på fötterna. Många förklarar det med kårandan i den svenska journalistkåren (man backar alltid en kollega⁽¹⁾, oavsett omständigheter).

Men Isaak har, vad man vet, aldrig jobbat som journalist i Sverige, definitivt inte som anställd. Upprop följdes av hemsidor och namninsamlingar, och det fanns i stort sett fri tillgång till framför allt pappersmedia för kampanjaktiviteter. Kampanjen klingade av på allvar först efter flera år.

En ytterligare förklaring som framkommit till den enorma intensiteten i kampanjerna – en intensitet som normalt bara framkallas inför större politiska avgöranden, och då under kortare tid – är svenska journalisters självuppfattning om sin egen inbyggda godhet. Här fanns en chans för envar journalist att vara hur god som helst, och bekräfta självbilden.

Fortsättningen

Kampanjen har ändå avtagit med drygt 20 år på nacken, men fick nu en förhållandevis kort nytändning i samband med de 8 000 dagarna. Som ofta är det politiker, diplomater och utlandsmyndigheter som ska redovisa vad de gör och hur de lever upp till journalisternas krav.

Det är oklart om det idag skulle gå att genomföra en kampanj som den under den mest intensiva perioden 2001/2002.

(1) Jesus Alcalá, journalist som i Sverige använt sin plattform i media för svenskfientliga texter, dömdes inte bara mot sitt eget nekande för bedrägeri i alla instanser (DN), utan även på sätt och vis mot den samlade svenska kulturjournalistkårens nekande; ”...han är en av oss, han kan inte vara skyldig”.