Svensk biståndspolitik var i många år en lekstuga för socialdemokrater med ambitioner att leka socialism på ett sätt som det inte gick att få stöd för på hemmaplan. Etiopien och Tanzania är exempel på en mycket dyr men ändå havererad biståndspolitik, till i stort sett ingen nytta för mottagarländerna men kostsam för Sveriges skattebetalare. Nu aviseras en ny och skarpare politik på Tidöavtalets grund.
I SVT Agenda i går framkom en principiellt intressant diskussion om biståndspolitik, med den moderate biståndsministern Johan Forssell på ena sidan och Vänsterpartiets Lotta Johnsson Fornarve på den andra.
Johnsson Fornarve var kvar i den gamla tiden, med oreflekterade åsikter om fortsatt generöst bistånd och återinfört enprocentsmål (att en procent av BNP ska användas till bistånd). Johan Forssell levde däremot upp till sitt rykte från rättspolitiken som skarp och obekväm sanningssägare.
Han konstaterade att svenskt bistånd i många fall blivit beroendeframkallande för mottagarländerna, lite i motsats till exempelvis SIDA:s mål om självförsörjning på sikt i mottagarländerna.
Han aviserade omtänkande och nya lösningar, men fortfarande inom ramen för en fortsatt generös biståndspolitik. Tidöavtalet innehåller skrivningar om en omlagd biståndspolitik, med till exempel krav på mottagarländer att ta emot sina utvisade medborgare, och en inriktning på biståndet som motverkar migration från mottagarländer.
Biståndshaverier ur det förflutna
Det finns många historier om hur ambitiösa socialdemokrater kastat sig ut i världen med generösa biståndsprogram, kanske lika mycket för möjligheterna till självbespegling som för att hjälpa andra, och med socialistiska förtecken som inte riktigt gick att förankra i Sverige.
Exemplen är många på hur biståndsprogram blivit svarta hål för pengar, till i stort sett ingen nytta för mottagarlandet men mycket dyrbart för svenska skattebetalare. Tidningen Fokus har belyst hur svenska biståndsmedel länge gick till bland annat sovjetstödda, revolutionära organisationer i Afrika, i stort sett utan prövning eller uppföljning så länge mottagarna var socialister.
Alltid något , får man säga.
Johan är ju hyfsat vettig , är gift med en kvinna och har fyra egenproducerade barn. (Jan Björklund.(L) och Ulf K. (M) adopterade i stället )
Ha-ha…det är nästa så man hajar till….en hetero man -gift – barn anskaffade på traditionellt sätt ..OJ !