Olika perspektiv på demokrati – del 1

Är demokrati förenligt med yttrandefrihet? 

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Rubrikens fråga kan förefalla felformulerad, ironisk eller vansinnig. Icke desto mindre adresserar den ett antal sällan uppmärksammade perspektiv på förutsättningarna för kombinationen av demokrati och yttrandefrihet. 

Vad gäller yttrandefrihet finns det ett stort antal positioner mellan en närmast total censur och självcensur i totalitära diktaturer till en mer eller mindre total frihet att yttra det allra mesta som tänkas kan. I praktiken torde flertalet samhällen ha befunnit sig någonstans emellan dessa ytterligheter. 

Begreppets olika definitioner

Sedan andra världskrigets slut har begreppet demokrati i ökande grad kommit att breddas och fyllas med en så väl pseudoreligiös som antivetenskaplig innebörd. I vår tid finns det därför en stor spännvidd mellan olika definitioner av och uppfattningar om vad demokrati betyder, borde vara och i praktiken har kommit att bli i olika länders praktiska tillämpning. 

Enligt Svenska akademiens ordbok betyder demokrati: 

”politiskt system där regeringsmakten i princip företräder folkviljan, sådan den kommer fram genom fria, allmänna och hemliga val och där vissa medborgerliga rättigheter, såsom yttrande- och församlingsfrihet, är garanterade”. 

Denna definition lämnar en del övrigt att önska i fråga om tydlighet. 

• Vad innebär det att regeringsmakten ”i princip” företräder folkviljan? Vem avgör om så är fallet eller ej och enligt vilka kriterier genomförs bedömningen? 
• Vad betyder ”fria, allmänna och hemliga val”? Är valen fria för alla individer och grupper som vill delta oberoende av vilken politik de vill genomföra? Vad innebär ”allmänna val” och hur beslutas om de typiskt förhandenvarande inskränkningarna av vissa individers rätt att delta, exempelvis på grund av för låg ålder? 
• Garanteras ”yttrande- och församlingsfrihet” för somliga eller alla? 
• Vilka möjligheter har massmedia att informera om förekommande politiska alternativ? 

Detta resonemang visar att det kan vara långt ifrån entydigt vad yttrandefrihet betyder samt att demokratibegreppet kan vara betydlig mer oprecist än många som använder det vanligen låter underförstå. Dessutom finns de demokratiska varianterna representativ demokrati respektive direktdemokrati, vilka i praktiken riskerar att komma att likna varandra mer än vad som vid en ytlig betraktelse kan verka vara fallet. 

Demokratins underförstådda förutsättning 

De flesta i vår tid torde utgå från att ett demokratiskt samhälle baseras på att varje röstberättigad fysisk person ska ha en röst var i de politiska valen. En fråga blir då vilka som är röstberättigade, en annan vad en dylik ordning innebär och vilka konsekvenser den kan leda till på kort och lång sikt. 

Det verkar finnas en outtalad samsyn om att ”de svaga och fattiga” i samhället bör ges samma möjligheter till politiskt inflytande som alla andra i syfte att motverka orättvisor och övergrepp från ”de mäktiga och rika”. Här kan vi alltså skönja att demokratin som företeelse verkar ha en inbyggd maktförändringsambition: de mäktigas och rikas möjligheter till inflytande bör minskas till förmån för de svaga och fattiga. 

En viktig fråga blir då vilka som är mäktiga och rika respektive svaga och fattiga. Enligt vissa kommunister och andra vänsterextremister behöver den frågan dock inte ställas eftersom det räcker med det faktum att det finns skillnader mellan olika individer och grupper när det gäller makt och rikedom. Dessa skillnader betraktas som bevis på naturens och samhällets orättvisa varför de mekanismer vars konsekvenser manifesteras som denna orättvisa måste motarbetas i syfte att avskaffa den. 

Ett mer borgerligt synsätt är att skillnader i fråga om såväl tillgångar som inflytande är en naturlig yttring av hur verkligheten fungerar, både vad gäller människan och andra arter. Men är det ändå inte en eftersträvansvärd princip att varje röstberättigad fysisk person ska ha en lika tungt vägande röst som alla andra? Det kan framstå som frestande att svara ja på den frågan men det finns omständigheter i sammanhanget som talar för motsatsen. 

Olika väljare har olika lätt att förstå olika politiska frågor beroende på intelligens, social erfarenhet och politisk och historisk bildning. Det innebär att ett politiskt budskap för att appellera till så många som möjligt kan behöva anpassas till flertalet mottagares förmodade förmåga att förstå. I förlängningen av en sådan anpassning finns den rena lögnen som en potentiellt större lockelse för väljarna än en mer verklighetsbaserad politik som kanske skulle fungera bättre på lång sikt. 

Vidare äger demokratiska val rum med vissa tidsintervall samtidigt som vissa politiska beslut påverkar samhället under betydligt längre tid än en mandatperiod. Därmed kommer vissa politiska beslut som demokratiskt valda politiker fattar att påverka samhället även under efterföljande mandatperiod då andra politiska företrädare kan ha fått makten. Därför blir det svårt och i praktiken närmast omöjligt att koppla politiker och deras fattade beslut till beslutens konsekvenser. Det leder i sin tur till två bekymmersamma omständigheter. 

1. Det en beslutande politiker tror att väljarna uppfattar som negativt kan skyllas på tidigare styrande som då kan anklagas för att ha fattat dåliga beslut under tidigare mandatperioder. 
2. Beslutsfattande politiker har i det närmaste kommit att bli ansvarsbefriade gentemot folket eftersom det är svårt och i praktiken närmast omöjligt att ställa tidigare beslutande politiker till svars för beslut vars konsekvenser visar sig först senare när andra politiker övertagit makten. 

Narrativet om allas lika värde 

Även om narrativet om allas lika värde sällan brukar användas som (sken)argument för demokratin som politiskt system, så ligger det nära till hands att koppla ihop principen att varje röstberättigads röst ska vara lika mycket värd som alla andras med narrativet om allas lika värde. Båda synsätten är dock bekymmersamma. 

Allas förmenta lika värde saknar bedömningsbar definition och specifikation av kvantifieringsprocessen. Därmed kan detta narrativ avfärdas. Fördelarna med att alla röstberättigade har en röst som är lika mycket värd som alla andras till trots, så verkar den praktiska tillämpningen i många fall innebära ett slags dumhetskult där väljarna betraktas som kunder som ska lockas med fördelar och omedelbar behovsuppfyllelse. En sådan process riskerar att fokusera på kortsiktighet och överförenkla komplexa resonemang utan konsekvensanalyser. 

Här kommer massmedia som maktfaktor in i bilden genom att det har vuxit fram ett slags symbios mellan de politiska makthavarna och etablerad media som i hög grad har kommit att fungera som propagandainstitutioner för makthavarna med syfte att granska, kritisera och straffa folket. Det skulle vara rimligare och högst önskvärt om massmedia i stället granskade makthavarna för folkets räkning. 

Frågan blir då hur denna oheliga och antifolkliga allians av den politiska makten och de korrumperade massmedierna har uppstått. Den och närliggande frågor har adresserats och analyserats inom fri media av en rad tänkare, författare, filosofer och forskare som exempelvis Lasse Wilhelmson, Jüri Lina, Jakob Nordangård, Magnus Stenlund, Carl Lundström med flera. Som bekant adresseras detta perspektiv också löpande och föredömligt av nättidningen Frihetsnytt som alternativ till maktens megafoner. 

Den korrumperade maktens systemlösningar 

Globalistiska krafter som eftersträvar utökad(e) makt och ekonomiska resurser kontrollerar i bekymmersamt hög grad etablerad media i vår tids västvärld. I sammanhanget kan det framstå som förvånande och rent av chockerande hur öppna globalisterna kan vara med att de vill utöka sitt inflytande ännu mer genom att i det närmaste avskaffa nationalstaterna och införa något slags kvasikommunistiskt storebrorssamhälle som i skrämmande hög grad liknar det som George Orwell beskrev i sin bok 1984. 

I Sverige har makten inrättat det finurliga systemet med en 4-procentsspärr för att ett politiskt parti ska komma in i riksdagen.  I kombination med de etablerade mediernas typiska smutskastning av alternativen till riksdagspartierna innebär det att det blir svårt och i praktiken oftast ogörligt för någon verklig opposition att konkurrera med etablissemangets politiskt korrekta företrädare. 

Etablerad medias roll som antifolkliga försvarare av det maktpolitiska etablissemangets agenda befästs genom mediestöd (tidigare presstöd) vilket det arbetande folket tvingas betala via skatten. Dessutom har de svenska makthavarna infört statligt partistöd som i praktiken kommit att ersätta de folkrörelser ur vilka exempelvis Bondeförbundet (senare Centerpartiet) och Socialdemokraterna ursprungligen växte fram. Även partistödet betalas av det arbetande folket via skatten. 

Det kan framstå som anmärkningsvärt att ett förment demokratiskt land som Sverige via maktetablissemangets styrning av etablerad media, 4-procentsspärren till riksdagen, mediestöd och partistöd skulle ha ”valt” denna utveckling. Men även om alla enskilda steg skulle kunna härledas till demokratiskt invändningsfria processer framstår denna samhällsförändring som osannolik om folket skulle ha givits en realistisk möjlighet att välja. 

Nu förefaller det i stället vara fråga om ”den kokta grodans process” med många små steg som över tid har förändrat samhället fundamentalt utan att folkflertalet lagt märke till det – för globalisternas och maktetablissemangets bästa på folkets bekostnad. 

För lite eller för mycket demokrati 

För att kunna lösa ett problem brukar det underlätta att förstå varför det har uppstått. Och det kan vara svårt eller omöjligt att veta i hur hög grad västvärldens bekymmersamma utveckling är en konsekvens av ohederliga maktsträvanden mer eller mindre i det fördolda, tillfälligheter eller något annat. En specifik och viktig fråga är i hur hög grad beskrivna problem bör betraktas som orsakade av att demokratin missbrukats eller som den rimliga konsekvensen av demokratins förutsättningar. 

Bortsett från frånvaro av definition, rimlighet och verklighetsförankring är det lätt att föreställa sig att narrativet om allas lika värde kan leda till uppfattningen att det är önskvärt med lika utfall. Om alla är lika mycket värda så bör kvinnor och invandrare ha varit utsatta för patriarkalt förtryck respektive rasism om dessa gruppers göranden inte resulterade i samma utfall som för vissa andra grupper. 

Slutsatsen skulle i så fall kunna bli att samhället borde förändras strukturellt så att utfallet blir lika mellan alla grupper och helst även alla individer. Det är för övrigt också den grundsyn som i ökande grad har kommit att genomsyra Sverige och övriga västvärlden. Notera den skrämmande likheten med både kommunismen och den så kallade kristendomen. Kommunismens ”åt var och en efter behov” och den så kallade kristendomens sagor om behovsuppfyllelse efter döden synkroniserar förhållandevis bra med detta politiskt korrekta narrativ. 

Kanske innehåller alla politiska system fröet till sin egen undergång 

Frågan är om den demokratiska principen med en röst per röstberättigad i längden kan fungera eller om denna princip inom sig bär fröet till en samhällskollaps. Ju längre bort från den faktiska verkligheten de politiskt korrekta narrativen tar sig genom beskrivna samhälleliga mekanismer, desto större del av folkets samlade potential att uträtta något kommer behöva tas i anspråk för att upprätthålla antivetenskapliga strävanden efter lika utfall med hänvisning till allas lika värde. Och ju mer den faktiska verklighetens konsekvenser påvisar allas olika värde desto större blir kostnaden för att motbevisa att så skulle vara fallet och att motverka att så de facto är fallet. 

Det kan inte uteslutas att alla politiska system över tid kommer att börja fungera allt sämre tills samhället i det närmaste kollapsar och något slags folkligt uppror eller annan genomgripande samhällsförändring blir konsekvensen. Somliga anser att Sverige befinner sig väldigt nära den gränsen i vår tid med strukturell diskriminering av ursprungsbefolkningen, systematiska övergrepp och hatbrott mot svenskar av invandrare, censur och misskreditering av forskare och vetenskapliga rön med mera. För undvikande av missförstånd betyder detta inte att alla invandrare begår vare sig brott i allmänhet eller hatbrott mot infödda svenskar. 

Sann vetenskaplighet manifesteras genom att slutsatser dras i relation till befintliga underlag innebärande att graden av förvissning korrelerar till kända fakta och omständigheter i sammanhanget. Det innebär att graden av korrekthet i de slutsatser som dras kommer att ha ett starkt samband med tillgången till alla kända fakta. Förvisso kan slutsatsen ändå bli felaktig men möjligheten att dra rätt slutsats ökar om alla kända fakta är tillgängliga. Av detta resonemang följer att den sanna vetenskapens bästa förutsättning är fri tillgång till alla kända fakta vilket i sin tur betyder att censur och politiska narrativ som stipulerar politiskt korrekthet per definition är antivetenskapligt. 

Den enskilt viktigaste frågan när det gäller möjligheten att bygga ett samhälle vars politiska system inte korrumperas över tid torde vara om det är möjligt att bygga in något slags garanti för existensen av sann vetenskaplighet i samhällsstrukturerna. För att det ska vara möjligt behövs mer eller mindre fri media och samsyn om att vi inte kommer att kunna skapa det samhälle vi eftersträvar genom att förfalska bilden av verkligheten. Tvärtom! Det vi i stället behöver försöka göra är att särskilja vår verklighetsanalys från vår strävan efter samhällets önskvärda egenskaper. Det borde kunna vara möjligt. 

Det finns en lösning på problemet 

Internet, med alla knasiga konspirationsteorier och alla mer eller mindre galna egocentriker som tar till orda för att förklara hur de tror sig veta att det verkligen är, torde icke desto mindre vara nyckeln till den nuvarande ordningens avskaffande. Ju fler som får information om hur det verkligen förhåller sig desto svårare kommer det att bli för maktens kreatur att upprätthålla sina lögnnarrativ. 

”Du kan lura några av människorna hela tiden, och alla människor en del av tiden, men du kan inte lura alla människor hela tiden.”
Abraham Lincoln 

En mängd frågor uppstår

Ytterst få torde själva anse att de bekänner sig till en lära eller politisk ordning som vill motverka folkviljan. När globalisterna bekämpar yttrandefriheten och folkviljan bör deras agerande kanske i första hand hänföras till maktbegär och strävan efter ekonomisk vinning. Det kan inte heller uteslutas att somliga av dem betraktar avskaffandet av yttrandefriheten, äganderätten och rätten att få bestämma över vilka preparat som ska injiceras i våra kroppar som en strävan efter just yttrandefrihet, äganderätt och bestämmanderätt över vad som ska injiceras i oss. Dock skulle de kunna tänkas mena att folket, i form av de enskilda individer det utgörs av, inte riktigt klarar av att tänka ”tillräckligt rätt” varför globalisterna behöver stå för tänkandet och implementeringen i den fysiska verkligheten. 

Vad folket ”egentligen vill” är samtidigt en komplicerad fråga som det finns skäl att närma sig med ödmjuk prestigelöshet. Betänkt att religiös och politisk propaganda fungerar, liksom även kommersiell marknadsföring. I stället för behovsuppfyllarlärornas dogmer om allas lika värde och snarlikt godhetssignalerande dravel behöver vi låta vetenskapen och det vetenskapligt fria tänkandet få utgöra en större del av verklighetens alla maktprocesser, från lokalsamhällen till världsomspännande samverkansprojekt. 

Avslutande frågor att begrunda i eftertänksamhet: 

• Finns det  någon ”sann folkvilja”? 
• Kan en eventuell folkvilja förverkligas inom demokratins ramar? 
• Klarar ”folket” av att sätta sig in i och ta ställning till de politiska frågor som på lång sikt kommer att avgöra huruvida någon eventuell folkvilja kan tillåtas existera? 
• Finns det någon praktisk lösning för hur medierna i allt väsentligt ska kunna agera vetenskapligt? 
• Finns det någon praktisk lösning för hur verklig yttrandefrihet ska kunna införas och upprätthållas? 
• Kan det vara ett potentiellt problem att den så kallade kristendomen och kommunismen har skapats av individer från ett och samma minoritetsfolk? 
• Kan det inom det minoritetsfolk från vilket de individer som skapade två av världshistoriens mest framgångsrika maktläror – den så kallade kristendomen och kommunismen – ha funnits andra avsikter med dessa läror än de politiskt korrekta propagandabeskrivningarna av dem kan ge intryck av? 

I en planerad del två på temat ”olika perspektiv på demokrati” kommer olika komplicerande praktiska, filosofiska och moraliska aspekter av demokrati och mer eller mindre demokratiskt fattade beslut att belysas. Med större respekt för den sanna vetenskapen, djup empati för allt levande och verklig yttrandefrihet torde det finnas potential för stora samhällsförbättringar, kanske rent av revolutionerande dylika. 

Skribent: Gustav Berg