Östersjön snart fiskfri zon – regeringen mörkar

Sedan tio år är det kustnära fisket i Österjön mer eller mindre utdött. Sillen fiskas upp av industritrålare och blir fiskmjöl utomlands medan regeringen gömmer sig bakom låtsasutredningar. Generaldirektören skyller på bönderna.

Torsk, sill och strömming har historiskt varit en basvara längs hela Östersjökusten. Fritidsfiskare och yrkesfiskare har kunnat skapa en självständig och näringsrik livsmedelsförsörjning för kustborna. Samtidigt har den tekniska utvecklingen gjort att lagar har måst stiftas över hela världen för att hindra utfiskning via stora, industriella trålare.

Fiskeriverket: Myndighet eller mjölkko?

I Sverige har detta övervakats av Fiskeriverket, grundat 1948. Denna myndighet hade vid 2009 växt till 360 anställda, placerade på 16 orter. En kritisk granskning av Riksrevisionsverket kom fram till (bland mycket annat) att deras representationskonto var på nära 18 miljoner kronor, det vill säga 49 000 kronor per anställd.

Eller, som SvD räknade ut, 950 kronor per restaurangbesök uppdelat på de 1 807 yrkesfiskare som Sverige hade 2009 – förutsatt att man verkligen bjöd varje yrkesfiskare på restaurang 10 gånger per år. Fiskeriverkets kostnader för representation sattes i jämförelse med kostnaderna för kontrollverksamheten, som var en miljon kronor mindre.

Sedan 2011 har regeringen slagit ihop Fiskeriverket med en rad andra verksamheter inom Miljödepartementet, varför ingen liknande statistik kunnat hittas sedan dess.

Lättare att få statistik över fiskar än över tjänstemän

Provfiskningar i Österjön och statistik från fiskeribranschen visar att Östersjön är på god väg att bli ett dött hav. Stiftelsen Baltic Waters har gjort följande sammanställning.

• Sillbeståndet har minskat med över 80 procent jämfört med 1970-talet. Bara de senaste fyra åren har beståndet minskat med 40 procent, och befinner sig nu på en kritisk nivå. I Bottniska viken har sillbeståndet minskat med över 50 procent sedan början av 1990-talet. I västra Östersjön har sillbeståndet minskat med över 80 procent sedan börjat av 1990-talet.
• Västra torskbeståndet har minskat med över 80 procent sedan slutet av 1990-talet.
• Östra torskbeståndet har minskat med 85 procent sedan 1990-talet. Nödstopp för fiske infördes 2019.
• Laxfångsten har minskat från över 1,2 miljoner laxar 1990 till ca 180 000 laxar 2019, och ICES rekommenderade fiskestopp för lax 2022 (vilket inte infördes).
• Ålfångsten var under 1950- och 60-talen runt 2500 ton. I dag fångas runt 85 ton.
• Aborre visar på negativa trender mellan 2002–2019, medan resterande nio har varit stabila.
• Gädda längs Östersjökusten har bara under 2000-talet minskat med 90 procent.

Totalt framgångsbefriad myndighet

Regeringen gav nyligen den nya versionen av Fiskeriverket, som fått namnet HAV, i uppdrag att åtminstone på försök flytta ut gränsen för industrifisket från 4 till 12 sjömil från land. Myndigheten argumenterar fortfarande emot. Enligt avdelningsdirektör Mats Svensson skulle detta nämligen ”försvåra förhandlingarna med andra länder”.

Förhandlingarna med svenska yrkesfiskare är uppenbarligen lättare att hantera förmodligen genom flitig representation och rekrytering till myndigheten samt givietvis eftersom antalet fiskare idag närmar sig antalet anställda på HAV.

Vem ska äta Östersjöns fisk?

Frågan vem som ska äta Östersjöns fisk torde snart inte vara relevant eftersom ingen mer fisk kommer att finnas kvar. Men ännu 2022 fiskades det upp cirka 210 000 ton sill och strömming.

Stiftelsen Baltic Waters har undrat vem som äter all den näringsrika föda som infångas av industrifisket. Det visade sig vara dels odlade laxar och instängda kycklingar och minkar. 90 procent av den infångade fisken blir nämligen såld till fiskmjölsfabriker, det mesta till Danmark.

Stiftelsen och havsforskare vid universiteten är kritiska till de verkligt minimalistiska åtgärder som nu presenteras av den nya regeringen – att flytta ut fiskegränsen för tunga fiskefartyg till 12 sjömil från land, bara vid delar av kusten och bara på försök under ett antal år.

”Kanske också andra målsättningar”

Myndigheten HAV har en generaldirektör vid namn Jakob Granit, som vid tillträdet 2016 förklarade att Östersjön är illa ute. Men redan då började generaldirektören skylla ifrån sig och broderade ut intervjun med tal om lantbrukares och andra länders ansvar – faktorer som hans myndighet inte har med att göra.

När Stiftelsen Baltic Waters i gårdagens pressmeddelande försökte övertyga den nya regeringen att göra någonting åt situationen skriver man kryptiskt ”när regeringen inte har förmågan att formulera instruktioner till myndigheter, hamnar detaljerna i händerna på enskilda tjänstemän och intressenter, som då får stort inflytande över frågan och kanske också har andra målsättningar.”

Frihetsnytt har kontaktat generaldirektör Granit med frågor, som vi i vanlig ordning inte räknar med att få några svar på. Vi publicerar därför åtminstone frågorna.