”Pablo-matiskt” när Picasso hyllas i woke-tider

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Med anledningen av 50-årsdagen av konstnären Pablo Picassos död firas hans konst på många platser världen runt. Detta har i vår förvirrade tid inte visat sig helt oproblematiskt. Hur ska man kunna hylla en person vars åsikter uppenbarligen var ”fel”? Woke-människorna ser tillfället att inte fokusera på Picassos konst utan istället påtala vilken hemsk människa han var och även Brooklyn Museum hänger på och myntar till och med ett nytt begrepp för tillfället ”Pablo-matic”.

2023 markerar att det är 50 år sedan Pablo Picasso, en av de viktigaste och mest framträdande portalfigurerna inom den moderna konsten, lämnade jordelivet. Detta firas just nu och kommer att firas stort över hela världen på olika sätt, särskilt i konstnärens värdländer Spanien och Frankrike. I Spanien kommer firandets fokus ligga på Malaga, Madrid och Barcelona, vilka alla var Picassos hemstäder och platser som satte stor prägel både på hans konst och personlighet.

Picasso är en utvald syndabock

Mitt i allt firande, vars brännpunkt främst kretsar kring Picassos konstnärliga gärning, har såklart wokeismen vädrat morgonluft. Denna morgonluft woke-företrädarna tycker sig vädra, är som vanligt dock inget annat än deras egen ideologiska instängdhet.

I en artikel i The Guardian – en av wokeismens högborgar både i Storbritannien och globalt – med titeln Notoriously Cruel: should we cancel Picasso? Collectors, artists, critics and curators aside (7/4) sparar kulturskribenten Alex Needham inte på woke-krutet. Det är som vanligt samma tröttsamma svada, nämligen den att vi inte kan tillåta oss att separera en problematisk person från hans konst. Vi kan inte få Picasso utan Picasso, säger Needham i sin artikel. 

Picasso var en allt än oproblematisk människa, visst, monstruöst misogyn, verkligen, och kanske var han rent av sociopat som Needham amatörpsykologiskt häver ur sig, men listan över de konstnärer vi bör sätta woke-kaffet i halsen för och cancellera på grund av att de haft eller har svåra personligheter, torde om vi bortser från Picasso bli mycket lång.

Tror inte ens Needham och hans gelikar har den puritanska inställningen att alla konstnärer som är moraliskt felbara som personer inte kan skapa stor konst värd att betrakta, utan själva väljer att se på det hela lite mer komplex än så. Godtyckligt och hycklande väljer de dock ut syndabockar som Picasso, som i egenskap av vit, västerlänning och historiskt en närmast gränslöst inflytelserik konstnär, är ett högvilt för det hycklande woke-maskineriet.

Misstänks för kulturell appropriering

Det är inte bara Picassos person utan också hans inspiration som Needham och andra woke-förespråkare vill misstänkliggöra. Picasso, som stod med ena foten i den västerländska klassiska konsten och den ena i den modernistiska rörelse som han var en av ledarfigurerna för, inspirerades också av den afrikanska konsten. Han misstänkliggörs också för att han ska ha ägnat sig åt kulturell appropriering. Men hur är det då med Picassos så kallade kulturella appropriering? 

Flickorna från Avignon (1907)

Som ett direkt resultat av imperialismen under slutet av 1800-talet hade mängder med afrikanska konstföremål hamnat i Europa. Dessa konstföremål ansågs vara artefakter av koloniala erövringar men hade ringa värde på den europeiska konstmarknaden.

Under början av 1900-talet började modernister, däribland Parisskolan och kubismen med konstnärer som Picasso och Braque i spetsen, inspireras av dessa konstföremål. Picassos Flickorna från Avignon (1907), en välkänd tavla som nog de flesta har sett vilken föreställer en grupp prostituerade, är ett av de mest kända exemplen där Picasso använde sig av inspiration från afrikanska masker.

Är detta exempel på kulturell appropriering? Knappast. Vad Picasso fann i de afrikanska maskerna var en formmässig inspiration och ett andligt djup. Man får väl snarare anta att kulturellt och universellt utbyte över etniska gränser är en för Needham och andra woke-förespråkare som tycker som honom, tyst och osynlig förlösande kraft de känner föga till.

”It’s Pablo-matic” på Brooklyn Museum

Det är inte bara enskilda förmenta woke-skribenter som vill göra sig gällande när det kommer till Picassos vara eller icke vara som konstnär. Från och med den 2 juni till 24 september i år kommer utställningen It’s Pablo-matic: Picasso according to Hannah Gadsby att hållas på Brooklyn Museum. 

Kvinna i grått (1942)

Brooklyn museum är inte vilken sketen utställningslokal som helst. I sina samlingar har man inte minst mängder med klassisk, modernistisk och samtida konst av stora framstående västerländska konstnärer. Ett av museets flaggskepp är Picassos målning Kvinna i grått (1942), vilken kommer ställas fram under It’s Pablo-matic: Picasso according to Hannah Gadsby. 

Utställningen kommer även innehålla omkring 100 konstverk av samtida konstnärer. Vad utställningen lovar är: ”En ny titt på konstnärens (Picassos) komplicerade arv genom en kritisk, samtida och feministisk lins, även om den erkänner hans verks tranformativa kraft och bestående inflytande”. 

Konstkritikern Dean Kissick har kommenterat utställningen med följande ord på Twitter: ”Commemorating the anniversaries of our greatest artists’ deaths by having comedians that don’t tell jokes curate museum shows about how much of an asshole they were is, I guess, quite funny.” (sv. Att fira årsdagarna för våra största konstnärers död genom att låta komiker som inte berättar skämt anordna museiutställningar om hur mycket skitstövlar de var, antar jag är ganska roligt.).

Ett hårt omdöme, men sammanfattar väl hur egenrådigt intryck utställningen ger. 

Hannah Gadsby har som ståuppare genom Netflix-showen Nannete (2018) redan rönt uppmärksamhet kring hennes syn på konstnären och personen Picasso. Bland annat beskriver hon Picasso så här: ”passionate, tormented, genius, man ball-sack”. Roligt? Inte värst. Hur som, i sin show Nannete manar Gadsby att inte separera konst och en felbar personlighet som Picasso åt, detta då ett sådant separerande är själva ursäkten för manliga genier att upprätta sin makt, stänga ute kvinnor och för att ägna sig åt sina bedrägliga beteenden. 

Stå-upparen Hannah Gadsby.
Foto: Twitter/@Hannahgadsby

Visst, det vore ju illa om Picasso som misogyn person hade haft en alltför glorifierad och inflytelserik roll i konstvärlden, men nu är det ju inte så. Vad de flesta som betraktar och uppskattar den döde Picassos verk, vilka i sin komplexitet bjuder på mer än bara misogyni, är ute efter när de avnjuter hans verk är så klart något annat än att upprätthålla misogyna strukturer i konstvärlden och samhället. Eller är de som betraktar Picassos verk med behållning och kan särskilja det från Picassos person, förespråkare och upprätthållare av kvinnofientliga strukturer? Självklart inte.

Inför utställningen på Brooklyn Museum har Gadsby i utställningsprogrammet deklarerat: ”Picasso said, ’You can have all the perspectives at once!’ What a hero. But tell me, are any of those perspectives a woman’s? Well, then I’m not interested”. 

Vad menar Gadsby ens med detta, förutom att det ska låta retoriskt klämkäckt? Klart att Picasso vare sig som person eller konstnär inte lever upp till Gadsbys woke-perspektiv, och att just detta knappast gör Gadsby, som hon själv vill mena, ointresserad av Malagas stora son som person och konstnär, uppenbarligen tvärtom. Pablomatiskt så säg. Att försöka dra billiga ideologiska poänger över någons huvud avslöjar sig lätt. 

Skribent: Tommy Gunnarsson

Kommentarsfält

Kommentarer förhandsgranskas inte av Frihetsnytt och är inte redaktionellt innehåll. Du är själv juridisk ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar

0
Din varukorg är tom!

Det ser ut som om du inte har lagt till några artiklar i din kundvagn ännu.

Bläddra bland produkter