En härva av syndabockar, tjänstefel och många misstänkta
Få händelser i svensk historia har stimulerat konspirationsteorierna som mordet på statsminister Olof Palme 1986. När man tittar närmare på fallet framträder en historia om undermåligt polisarbete, godtyckliga utpekningar och misstankar om mäktiga krafters inblandning.
Klockan 23:21 den 28 februari 1986 inträffade det som skulle skaka om hela Sverige: Den socialdemokratiske statsministern Olof Palme skjuts till döds vid korsningen Sveavägen-dåvarande Tunnelgatan (idag Olof Palmes gata), vilket var det första mordet på ett svenskt statshuvud sedan mordet på Gustav III 1792.
Den utredning som följde skulle även den bli den mest omfattande sedan 1792. Men polisarbetet, skulle trots skillnaden på nästan 200 år, vara undermåligt i jämförelse med Liljensparres utförliga utredning 1792. Utredaren Hans Holmér presenterade ett flertal långsökta teorier, samtidigt som den nyblivna änkan Lisbeth Palme genom ledande frågor i förhör, kom att peka ur missbrukaren Christer Pettersson. Det som följde skulle bli en omfattande karusell med rättsväsendet, polismyndigheten och media som skapade två uppfattningar hos allmänheten: Att utredningen var ett uttryck för en avgrundsdjup inkompetens inom rättsväsendet eller att det var en enda stor rökridå.
Själva mordet
Redan själva mordtillfället domineras av frågetecken. Palme, tillsammans med hustrun Lisbeth samt sonen Mårten Palme och dennes fästmö, hade varit på bio under kvällen. Detta hade inte varit något att höja på ögonbrynen för om det inte hade varit för att statsministern befann sig där helt utan livvakter.
Det var runt 23:21, efter att makarna Palme skiljts från sonen och fästmön, som en man sprang upp bakom dem och avlossade ett skott i ryggen på Palme, vilket dödade honom direkt, samt ett mot Lisbeth som orsakade en skråma på ryggen. Mannen försvann uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan, vilket var det sista tillfället som han observerades. Vad Lisbeth verkligen såg är omöjligt att säga, den fruktansvärda chocken påverkade henne och de ledande frågor hon fick vid förhöret skulle komma att för evigt forma hennes uppfattning om vem gärningsmannen var.
Hans Holmér – socialdemokratisk maktspelare
Den utredning som följde skulle komma att bli den mest omfattande i svensk historia och en av de dyraste i världen. 10 år senare, 1996, hade kostnaden landat på en halv miljard kronor.
Den man som fick det inledande ansvaret för förundersökningen, Hans Holmér, skulle bli själva sinnebilden för den inkompetens som präglade utredningen, men också de misstankar som ligger till grunden för flera konspirationsteorier.
Stockholms Länspolismästare, Hans Holmér, var inte tänkt att utgöra spaningsledare och han saknade den erfarenhet som var nödvändig, men han lyckades kuppa sig in på posten innan Rikskriminalens chef Tommy Lindström anlände för att åta sig uppgiften.
Holmérs tillsättning skedde på väldigt konstiga grunder. Det fanns inget formellt beslut om tillsättningen och allt skedde formlöst. Den enda grund som verkar ha funnits var att han hade den socialdemokratiska regeringens stöd, samt ett personligt nätverk av framstående politiker. Dessutom hade han varit behjälplig med att sopa myndighetsskandaler under mattan, däribland både IB-affären och Geijer-affären.
Holmérs arbete präglades av hur han själv framställde sig och han höll gärna presskonferenser. Personer som var involverade I arbetet beskrev det som ett ”organisatoriskt kaos”, då viktiga spår sannolikt sjabblades bort.
Holmér lämnade posten som spaningsledare 1987.
Många misstänkta
Under hela den tid som förundersökningen pågick, ända fram tills åklagaren lade ned den 2020, strömmade det in enorma mängder tips och till och med erkännanden.
Under åren som följde på mordet presenterades flera teorier om vem som låg bakom, allt ifrån kurdiska PKK, amerikanskstödda ”Stay-behind”, sydafrikanska säkerhetstjänsten och till och med den svenska polisen och Säpo. Precis som i artikeln om Kennedymordet så är det svårt att få med alla teorier och misstänkta.
PKK – Kurdiska kommunister
En av de första grupperingar som redan Holmér pekade ut, var medlemmar av det kurdiska arbetarpartiet PKK. Under mitten av 1980-talet hade avhoppare från rörelsen mördats runtom i Europa. Även i Sverige hade razzior gjorts mot medlemmar och Holmér var ovillig att inrikta sig på något annat spår ända tills han avgick som spaningsledare 1987.
Motivet för PKK skulle ha varit en reaktion på den övervakning och åtgärder som riktades mot organisationen. Man lyckades inte visa några tydliga kopplingar till mordet, då ingen från PKK eller någon kurd överhuvudtaget, identifierats i närheten av mordplatsen.
1987 avfördes PKK-spåret från utredningen.
Stay-behind
Stay-behind var ett hemligt nätverk kontrollerat av Nato som skulle stanna kvar bakom fiendelinjerna och bedriva gerillakrigföring om Sovjet hade ockuperat Sverige. Att rörelsen fanns i Sverige hemlighölls och blev offentligt först på 90-talet.
Motivet för att mörda Palme skulle ha varit att han var för undfallande mot Sovjet och att han borde ha agerat mer kraftfullt mot påståendena om en sovjetisk militär närvaro vid den svenska kusten. 1986 skulle Palme göra ett statsbesök i Moskva, vilket kan ha grund för val av tidpunkt för mordet enligt den framförda teorin. Sovjetunionens siste ledare, Mikhail Gorbatjov, hör till de som tror att Stay-behind låg bakom mordet, eftersom Palmes förhållningssätt till Sovjet gick på tvärs mot mäktiga intressens ambitioner i Östersjöområdet.
Sydafrikaspåret
Palme hade under sin regeringstid gett sitt stöd för motstånd mot det sydafrikanska apartheid-systemet. Att en framträdande politiker tog en sådan stark ställning, skulle av den sydafrikanska underrättelsetjänsten Bureau of State Security (BOSS) ha setts som ett hot. Det underlag som framträdde under förundersökningen byggde på hörsägen och andrahandskällor från personer som varit inblandade med underrättelsetjänsten.
Det enda som konkret talar för teorin är att den sydafrikanske agenten Craig Williamson befunnit sig i Stockholm när Palme mördades.
Polisspåret och Säpo
”Polisspåret” kallades den teori som påstod att den svenska poliskåren skulle ha varit de skyldiga och då framförallt den ökända Norrmalmspiketen. Dessa påstods ha hyst starka högeråsikter och dessutom närt ett starkt hat mot Palme. Polisens skuld skulle ha legat antingen i att det var någon av dem som avlossade skottet, eller att de helt enkelt hade förhållit sig passiva.
”Polisspåret” fick aldrig någon större uppmärksamhet i förundersökningen, där man inte ansåg sig ha funnit underlag som talade för teorin. Kritik har dock riktats mot att teorin aldrig togs på stort allvar och att man till och med sopade undan anklagelserna.
Även Säpo har pekats ut som de skyldiga, men det verkar mest grunda sig på att Palme saknade livvaktsskydd under mordnatten, något som bara tillhandahölls under arbetstid.
Syndabocken
Den som till slut greps och åtalades för mordet var missbrukaren Christer Pettersson. Förundersökningen lyckades aldrig knyta något motiv till Pettersson, men hans utseende stämde överens med den fantombild som publicerats och Lisbeth Palme pekade senare ut honom som gärningsman.
Lisbeths identifiering skedde på ett allt annat än rättssäkert sätt. Redan innan hon togs in för identifiering hade hon av media bombarderats med spekulationer om mördaren och dennes utseende. När hon sedan pekade ut Pettersson var det efter att flera ledande frågor kunde ha påverkat hennes vittnesmål.
Pettersson kom att fällas i Stockholms tingsrätt sommaren 1989, men frikändes i Svea hovrätt i november samma år. Han fick ett skadestånd på 300.000 kr utbetalt för tiden han suttit frihetsberövad.
Det finns åsikter som menar att Pettersson endast gjordes till syndabock för polisens undermåliga arbete.
Medial påverkan
Christer Pettersson kom att frias i rätten, men verkar därefter ha haft ett kluvet förhållande till den mediala rollen som ”Palmemördaren”. Även om han blivit friad så skulle han i allmänhetens, framförallt medias, ögon vara den egentliga gärningsmannen.
Pettersson själv verkar ha pendlat mellan att dra sig undan och att faktiskt njuta av uppmärksamheten. Han hade inga problem med att slänga ur sig antydningar som kunde tolkas som att han var den skyldige. Detta resulterade i att han jagades av media och till och med erbjöds pengar för ett erkännande.
Det mest kända exemplet var Strix television, som ägdes av Robert Aschberg, som erbjöd Pettersson pengar för ett erkännande, vilket Gert Fylking påstod att Pettersson hade gjort personligen till honom.
Robert Aschberg kom sedan att konfronteras om detta våren 2018 i Uppdrag Gransknings serie om Palmeutredningen. Aschberg vägrade att berätta hur mycket pengar Pettersson hade fått för sitt erkännande i Strix television, men programmet provocerade sedan fram en indignerad artikel i Aftonbladet, där Aschberg försökte rättfärdiga sig med att de var det enda bolaget som var ärliga om att man erbjudit Pettersson pengar.
Nedlagd förundersökning men intresset kvarstår
Förundersökningen pågick formellt fram till 2020 då åklagaren Krister Petersson (ironiskt nog är namnet väldigt likt den misstänkte Pettersson) beslutade att lägga ned den. Anledningen var att man på lösa grunder, genom en indiciekedja, pekat ut Stig Engström, den så kallade ”Skandiamannen”, som mördare. Engström hade dock avlidit 2000, vilket utgör grund för att lägga ned en förundersökning, men beslutet övertygade få och många var övertygade om att det rörde sig om en ny Christer Pettersson – en ny syndabock för att kunna avsluta historien.
Om åklagarmyndigheten trodde att man skulle få ett definitivt slut på historien om Palmemordet i och med nedläggningen 2020, då bedrog man sig ordentligt. För är det något man med säkerhet kan säga, så är det att frågetecknen är minst lika många som de alltid har varit och få har varit beredda att acceptera den officiella historien.
Det blev aldrig något egentligt rättsligt efterspel för mördaren och för den svenska polisen utgör detta fall ett av de pinsammaste episoderna i kårens historia. Det kan ha varit en medveten taktik att sjabbla till utredningen och presentera så många teorier att korten blandades bort.
Att gå igenom detta i större detalj blir svårt att få med i en artikel, men den intresserade läsaren uppmanas att själv läsa vidare och bilda sig en egen uppfattning.
