Att producera så kallat ”grönt stål” är inte så effektivt och miljövänligt som dess förespråkare påstår. Frihetsnytt har pratat med Arne Weinz, som har satt sig in i frågan.
Under måndagen släppte Frihetsnytt nyheten om det bedrägeri som bolaget H2 Green Steel sysslat med, när de har kunnat få omfattande statliga krediter och lån, för att producera stål på ett miljövänligt vis. Bedrägeriet består dels av att det sannolikt är personliga kontakter mellan styrelseledamöter i H2 Green Steel och Thomas Östros, som sitter i styrelsen för Europeiska Investeringsbanken (EIB), som har gett företaget de generösa lånen. Dels utgörs bedrägeriet av att det inte är järnmalm, utan endast skrot, som ska smältas ned.
Frihetsnytt har pratat med entreprenören och författaren Arne Weinz, som själv har gjort utförliga granskningar av produktionen av grönt stål.
– ”Även om H2 Green Steel påstås vara ett privat företag, så är det skattebetalarna som tar risken med alla de här krediterna, plus att de har fått en hel del bidrag”, säger han om påståendena att H2 Green Steel skulle vara en helt privat finansierad aktör.
Kräver elektricitet motsvarande hela Finlands konsumtion
Ytterligare en bedräglig aspekt av grönt stål är att det ska smältas ned med hjälp av vätgas, istället för med kol. Men för att kunna producera gasen krävs det stora mängder el. För att producera ett kilo vätgas krävs 55 kilowattimmar (kwh), men detta kilo med vätgas innehåller endast 33 kwh. Det är alltså runt 34 procent av energin som försvinner i produktionen. H2 Green Steel och det statliga Hybrit är de som ska tillverka grönt stål och de kommer att behöva stora mängder el för ändamålet.
– ”Tillsammans behöver de runt hundra terawattimmar elektricitet för att tillverka all vätgas som de kommer att behöva runt 2030, när det ska vara i full gång. Det är lika mycket elektricitet som hela Finland förbrukar, eller halva Sverige”, berättar Arne.
Gör inte det man har utlovat
Vad gäller järnskrotet som H2 Green Steel ska smälta ned, så är det tvärtemot vad företaget själva har sagt att de ska göra.
– ”Via hamnen i Luleå ska man importera järnskrot, så det handlar inte om någon produktion där man använder vätgas för att hetta upp malm. Man ska istället smälta ned stål och valsa ut det, för att därefter skicka ut det på marknaden igen. Det är ju inte alls det man har utlovat. Det tillför inte miljön något särskilt”, berättar Arne.
