Till mångas förvåning växer de tyska måndagsprotesterna istället för att avta, trots att den pandemiterror som utlöste dem har slutat. Nu gäller protesterna andra globalistiska korruptionsproblem – krigshets, klimattjafs och bojkottekonomi – men även Tysklands allt hårdare politiska likriktning. Enligt BBC säger statistiken att regeringar brukar kollapsa när 3,5 procent av medborgarna deltar aktivt i en fredlig motståndskamp.
Brittiska BBC har uppmärksammat en omfattande och intressant studie från John F. Kennedy School of Government vid amerikanska Harvard-universitetet. Studien, som leddes av biträdande professorn Erica Chenoweth jämförde våldsamma och fredliga protester under åren 1900-2006 med avseende på storlek, metoder och grad av framgång. Många faktorer och parametrar från hela 323 våldsamma och icke våldsamma motståndskampanjer lades in i databasen, som kallas Violent Conflict Outcomes. Syftet är att ge ett välgrundat svar på frågan vilka slags uppror och protester som brukar lyckas respektive misslyckas.
Fredliga metoder som bojkotter, strejker, gatuprotester och systematisk olydnad visade sig ha varit mest effektivt för att nå målen. Väpnat motstånd har i de flesta fall varit en återvändsgränd. Hela 53 procent av de fredliga protestkampanjerna kunde enligt studiens författare nå sina strategiska mål medan samma sak gällde för bara 26 procent av de våldsamma motståndskampanjerna.
Icke-våld ger större möjlighet till förhandlingslösningar
Självklart är det folkliga stödet avgörande för all motståndskamp. Lika självklart ser allmänheten fredliga protester som icke hotfulla medan våldsamma kampanjer ses som hotfulla och därmed negativt. Detta beror inte bara på feghet. Gemene man vill undvika att stödja ett alternativ som kan visa sig vara lika repressivt som den gamla regimen eller värre – något som inträffat både en och två gånger i historien. Givet ett trovärdigt alternativ är det mer sannolikt att allmänheten stöder en ickevåldskampanj.
En annan fördel för icke-våld är att upprorsmännen i regimens ögon framstår som mer mottagliga för förhandlingar än de som leder våldsamma kampanjer, oavsett hur störande de fredliga upproren än är. Och när förhandlingarna börjar är det mesta vunnet.
För det tredje gäller att upprorsmän som hotar regimmedlemmar och säkerhetsstyrkor till livet minskar möjligheten till lojalitetsförskjutningar hos politikerna och deserteringar bland säkerhetsstyrkorna.
Terrorism är en ännu sämre metod. Rapporten konstaterar att terroristgrupper som riktar sig mot civila snabbt förlorar allmänhetens stöd jämfört med revolutionärer som begränsar sina mål till militär och polis. Att stödja den första typen av rörelse innebär maximal risk eftersom man inte bara har de statliga styrkorna emot sig – även genom att gruppen kan vara farlig för sina egna medlemmar, om dessa av någon anledning tröttnar och vill byta sida.
Även regimens våldsanvändning har i regel en negativ verkan – av samma skäl som våldsanvändning sägs vara negativt för upprorsmännen. Två hypoteser vad gäller våldsanvändning framkristalliseras i Harvardstudien:
1: Regimens våldsanvändning ökar sannolikheten för framgång för icke våldsamma upprorsmän
2: Ickevåldsmotstånd har en relativ fördel jämfört med våldsamt motstånd genom att det öppnar för lojalitetsskiften inom regim och säkerhetsstyrkor.
Externt statligt stöd ofta avgörande
Vid upproret mot DDR 1953 trädde Sovjetunionen in med kraftfullt stöd till den lokala regimen. När Sovjetunionien under nästa uppror, 1990, signalerade att man inte tänkte ingripa innebar detta slutet för DDR.
Upproret mot Ferdinand Marcos på Fillippinerna 1986 beskrivs från och med sida 28 i studien. Där använde oppositionen både våldsamma och fredliga metoder. De sistnämnda inkluderarde generalstrejk, bojkott av statliga medier, en massiv uttagskampanj mot bankerna och en organiserad bojkott av regimtrogna företag. De våldsamma delarna bedömdes ha haft en begränsad effekt, om ens positiv.
USA, Filippinernas gamla kolonialmakt och regimens skyddsmakt, intog samma roll som Sovjetunionen i DDR. Det var först när president Ronald Reagan drog tillbaka sitt politiska stöd för Ferdinand Marcos som allt större enheter ur militären löpte över till upprorsmännen.
Situationen torde likna den svenska i en dystopisk framtid. Våldsamheter torde visa sig vara meningslösa, inte bara av ovan uppräknade skäl utan också eftersom den svenska regimen under lång tid målmedvetet har politiserat den svenska militären och mer eller mindre hjärntvättat polismakten genom att kräva globalistisk lojalitet av alla och envar. En annan styrka för regimen är att Nato, genom samövningar med inrikespolitiska övningsförutsättningar, signalerat politisk lojalitet med Sveriges styrande etablissemang.
BBC: 3,5 procent räcker för seger
Enligt vanligtvis opålitliga BBC visar studien från Harvard att det räcker om 3,5 procent av befolkningen deltar aktivt i fredliga protester – om man når den siffran kommer en impopulär regim strax till förhandlingsbordet eller kollapsar. Detta påstående ska inte bestridas, men det återfinns inte i studien.
Ryktet kan ha sitt upphov i en myt som säger att endast tre procent av befolkningen i de kolonier som sedan blev USA deltog i det amerikanska frihetskriget mot England. Enligt Observer var det i själva verket minst sex procent och enligt vissa beräkningar upp till 15 procent som deltog aktivt, vilket i historisk jämförelse vore mycket höga siffror.
