Robert Goebbels: Kiev måste till förhandlingsbordet

De framförda åsikterna är personliga och representerar personen, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma till tals, oavsett hur obekvämt det är. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Ukraina kan inte räkna med att USA vinner kriget åt dem eller vice versa. Detta skriver Robert Goebbels, tidigare EU-parlamentariker och finansminister i Luxemburg, i en debattartikel.

Krig är en mycket oförutsägbar verksamhet”, sade den brittiske journalisten och Orwell-pristagaren Anatol Lieven. Faktum är att krig sällan blir som de var tänkta i de militära planeringskontoren. Det land som är starkast på papperet är inte alltid automatiskt vinnare.

Om den starkaste parten alltid vann alla krig skulle det alltid vara meningslöst att göra motstånd mot USA. Detta land har en årlig militärbudget på över 811 miljarder dollar, vilket inte bara är världens högsta militära utgifter: USA:s militärutgifter överstiger för de tio närmast efterföljande staterna – inklusive Kina som spenderar 250 miljarder dollar och Ryssland som nöjer sig med 83 miljarder. Natoländerna står för långt över hälften av de globala militärutgifterna varje år (siffror enligt Pascal Boniface i L’Année Stratégique 2022).

Inte givet vem som vinner krig på stora avstånd

Denna militärjätte gav dock förra året upp kampen mot talibanerna i Afghanistan. Amerikanerna besegrades inte men i maj 2021 drog de sig tillbaka med oförrättat ärende. Redan 30 år tidigare, 1989, avbröt Sovjetunionens armé sin tio år långa, misslyckade ockupation av samma land.

Enligt Thomas Gomart i L’Affolement du Monde spenderade USA under en tid 2 miljarder dollar i veckan på sin talibanbekämpning. Talibanernas årliga militärbudget har uppskattats till en procent av detta, 20 miljoner dollar per år.

Även under Vietnamkriget var de välbeväpnade amerikanerna tvungna att erkänna nederlag inför FNL, en gerillaarmé som sprang runt i sandaler. Mycket av deras förnödenheter transporterades genom djungeln på cyklar. Amerikanerna använde sitt luftherravälde för att orsaka stor förstörelse men kunde ändå inte övervinna vietnameserna, som var överlägsna bara vad gäller en sak – stridsmoral.

Trots att USA nästan ständigt varit i krig sedan andra världskriget får man se tillbaka till den tiden för att hitta de senaste totala segrarna. De dåvarande allierade tvingade Adolf Hitlers Tyskland att kapitulera. Detta genom att USA tillhandahöll vapnen åt Sovjetunionen under Josef Stalin – som sedan bragte de överlägset största mänskliga offren.

Med två atombomber mot Hiroshima och Nagasaki och destruktiva brandbomber mot Tokyo tvingade amerikanerna även Japan att kapitulera villkorslöst.

Men sedan dessa har det inte blivit några fler totala segrar.

Alla koloniala krig – Vietnam, Indonesien, Algeriet – slutade med att den teoretiskt starkare kolonialmakten resignerade. Många så kallade polisinsatser kollapsade. Till exempel det amerikanska Grisbukts-debaclet mot Fidel Castros regim på Kuba eller amerikanernas ”pacifiering” av Somalia. Den franska interventionen mot islamistiska rebeller i Mali var inte heller någon stor framgång.

Elimineringen av Saddam Hussein och hans massförstörelsevapen, efterlyst av George W. Bush med stöd av Tony Blair, José Maria Aznar med flera, ledde till en snabb men ihålig seger på grund av amerikanskt luftherravälde. Men massförstörelsevapnen hittades aldrig och Irak blev inte pacifierat – idag samarbetar man med en annan av USA:s ärkefiender, Iran.

Störtandet av Mohammar Kadaffis regim i Libyen [där även Sverige deltog, red. anm.] lyckades inte heller stabilisera landet. Slavmarknader som varit stängda i 50 år slog återigen upp sina portar och Libyens vapenarsenal hamnade hos ”al-Qaida” och hos militanta islamister i Nigeria och Sahel.

Kosovokriget mot Serbien slutade efter 79 dagar och 19 150 flygföretag av USA och andra Natomedlemmar. Serbien, stort som Österrike och med färre än sju miljoner människor, var ingen match för bomberna från Natos övermakt. Utan FN-mandat separerade man alltså Kosovo från Serbien – och det var inte felfritt enligt internationell rätt. Det var dock inget totalt nederlag för serberna. De erkänner fortfarande inte separationen av sin historiska provins.

Även Ryssland missbedömer sina utsikter

Mot denna bakgrund måste det ryska kriget i Ukraina bedömas. När Vladimir Putin inledde sin ”särskilda operation” den 24 februari 2022 var det ganska många i väst som var av åsikten att den ryska supermakten snabbt skulle vinna. På några dagar hade ryssarna förstört det ukrainska flygvapnet, och stridsvagnskolonner avancerade i riktning mot Kiev. Vid den tiden erbjöd amerikanerna president Volodomyr Zelenskyj att föra honom i säkerhet, varpå den begåvade självgestaltaren svarade historiskt: ”Jag behöver ingen taxi, jag behöver vapen.

Vladimir Putin förväntade sig att Zelenskyj snabbt skulle störtas för ersätta honom med en Moskva-vänlig ståthållare. Men även om mer än en tredjedel av ukrainarna är etniska ryssar, uppstod en oväntad enighet i den anfallna staten. Man agerade mot de ryska pansarförbanden med stark motivation och delvis okonventionella medel. Försörjningskedjorna förstördes. De ryska trupperna blev tvungna att dra sig tillbaka från att ta den historiska staden Kiev, en gång det ryska folkets huvudstad.

Nu fokuserade ryssana på att erövra hela Donbass och kuststäderna vid Svarta havet. Moderna vapensystem från USA och Nato-länderna tillåter nu den ukrainska armén att återta förlorad mark.

Krigets händelser visar överlägsenheten hos västerländska vapensystem. Men inte bara kvalitativt – bara USA har hittills försett Ukraina med vapen värda mer än den ryska arméns årliga budget.

Dessutom flödar toppmoderna vapen från Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Turkiet in i Ukraina. Zelenskij och hans kamrater känner sig starka nog att sikta på en totalseger mot ryssarna och att driva ut dem från Krim, som annekterades 2014.

Med all nödvändig solidaritet med det hårt prövade ukrainska folket och deras fotogene president är en sådan ambition ganska storslagen – den förutsätter Ryska Federationens totala nederlag. När allt kommer omkring är Ryssland den till ytan största staten i världen. Dess 17 miljoner kvadratkilometer kan knappast ockuperas med militära medel.

Framför allt är ryssarna den näst största kärnvapenmakten. Putin hotar regelbundet med sina taktiska kärnvapen – vilket han säkert kommer att göra om han får allvarliga problem. Ett sådant allvarligt problem skulle vara en återerövring av Krim. Krim har varit en rysk halvö längre än det tillhört Ukraina. Det var bara ett halvt sekel sedan Nikita Chrusjtjov överförde Krim från den ryska till den ukrainska sovjetrepubliken, en transaktion som var av liten betydelse i dåvarande Sovjetunionen.

När Ryssland annekterade Krim 2014 fick man uppenbarligen godkänt av befolkningen, som till 80 procent har ryskt ursprung. Krimtatarerna som också bor där är kanske inte Rysslands vänner, men de är inte heller ukrainare.

Med annekteringen av Krim ville Putin 2014 säkra hamnen i Sevastopol. Resultatet blev en rysk enklav inom Ukraina – halva storleken på Luxemburg, bebodd av 400 000 ryssar, bland dem soldaterna och sjömännen från den ryska Svartahavsflottan.

Krim är Rysslands enda isfria militärhamn och bas för en stor del av de ryska atomubåtarna. Skulle Ukraina inklusive Krim bli upptaget i Nato skulle Rysslands viktigaste isfria militärhamn ligga mitt på Natos territorium. Endast den som inte kan sätta sig in i en motståndares ståndpunkt kan misslyckas med att förstå att Moskva aldrig kommer att kapitulera i Sevastopol.

Ryssland hoppades att Donbass skulle få autonomi

Det är noterbart att Putin annekterade Krim omedelbart efter revolutionen i Kiev 2014, men inte de tre självutnämnda ”ryska republikerna” i Donbass. Utbrytarrepublikernas självständighet erkändes inte av Moskva förrän åtta år senare även om Ryssland levererade vapen och förnödenheter till dem i det blodiga inbördeskriget med Ukraina. Först i början av den ”särskilda operationen” togs separatisterna in av ”moder Ryssland”.

Det fanns en anledning till förseningen. Med Minsk II-avtalet mellan Ryssland och västvärlden skulle de republikerna återintegreras i Ukraina med ”full autonomi”. Något som Kiev omintetgjorde.

Varje krig tar en dag slut. Ukrainare och ryssar måste sätta sig vid förhandlingsbordet. Det finns röster i väst som vill kämpa till sista ukrainare för att tillfoga ryssarna så mycket skada som möjligt. I slutänden kan detta dock inte ligga i det förtryckta ukrainska folkets intresse. Krigets lidanden är för stora. Konsekvenserna av kriget får genomslag över hela världen. En förståelig solidaritet med Ukraina måste därför gå hand i hand med realistiska mål. Det blir ingen totalseger för Ukraina över Ryssland. Ukraina måste själv avgöra var dess intressen ligger. Det här kan inte vara en flera år lång utnötningsstrid.

Robert Goebbels

Artikeln publicerades först i Luxemburger Wort.

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar