Ryska flottan demonstrerade i lördags en ny sjömålsrobot som kan bli slutet för Natos militära invasioner av olika länder med hjälp den klassiska formationen ”hangarfartygsgrupp”. Provskjutningen bekräftar trenden från bemannade till obemannade bärare inom modern krigföring.
Vid en provskjutning den 28/5 träffade den hypersoniska missilen Zircon ett mål i Vita havet som var 100 mil från startpunkten. Under förra året talades om att Zircons räckvidd skulle vara 40-45 mil. Amerikanska Naked Science spekulerade redan då om upp till 1000 kilometer. Efter att ha bevisat att amerikanerna hade rätt sade befälhavaren för Amiral Gorshkov, den misilkryssare som sköt iväg raketen att han nog kan skjuta iväg den ytterligare 50 mil.
Nio gånger ljudets fart
Frågan om räckvidden är viktig men även farten. Med åtta till nio gånger ljudhastigheten, med aktiv manövrering under flygning, är Zircon omöjlig att komma åt med dagens luftförsvars- och missilförsvarssystem – i vart fall enligt TASS. På grund av det plasmamoln som bildas när man rör sig i hypersoniska hastigheter, får aktiv radar problem att upptäcka sådana här raketer. Till skillnad från kryssningsmissiler angriper Zircon uppifrån. Målsökaren identifierar det största skeppet i gruppen och sänker det. Eskortfartyg, som ska skydda hangarfartyget med sina luftförsvars/missilförsvarssystem, är chanslösa. För mer information om hypersoniska missiler, se Naked Science ryska utgåva.
Bemannat jaktflyg måste förekomma avfyrningen
En hangarfartygsgrupp kan emellertid försvara sig mot Zircon med sitt eget flyg. Flygarna kan sänka de ytfartyg som bär Zircon i förebyggande syfte och därmed slippa missilattacker. Men här spelar räckviddsfaktorn in: Om ett fartyg med Zircon kan slå från tusen kilometer är frågan om hangarfartygens patruller hinner upptäcka angriparen i tid. En cirkel med en radie på 1000 kilometer är större än Argentina. Svaret på frågan är förmodligen ändå ja, med hjälp av andra typer av spaning.
Det oklart om den ryske kaptenen har rätt i att Zircon kan angripa på 150 mils avstånd – särskilt inte med konventionell stridsspets. Enligt aktuella uppgifter väger den vanliga stridsspetsen i Zircon cirka 400 kilo. En termonukleär stridsspets är betydligt lättare och mer kompakt. Den ryska kryssningsmissilen Kalibr med icke-nukleär laddning kommer bara 50 mil medan atombombsversionen kommer hela 250 mil, allt enligt nyhetssajten Yandex.
Det kan i alla fall hävdas att det nya vapnet förändrat maktbalansen i världen. Idag har inga andra flottor hypersoniska vapen. Egentligen har USA och Nato det inte alls – liksom skyddsmedlen mot det. Tills denna situation förändras kommer en kvalitativ klyfta att finnas mellan Rysslands sjömissiler och den nordatlantiska alliansens.
Bombflygplan är lika med pengar i sjön
Amerikanska hangarfartygsgrupper har haft en avsevärd betydelse vid invasionen av olika länder ända sedan Vietnamkriget på 50- 60- och 70-talen. Men under åren har det bemannade bomb- och attackflygets betydelse vid krigföringen minskat, helt enkelt eftersom luftvärnet blivit bättre. Luftvärn och attackdroner är billigare och ofta lika effektiva. Senast under Ukrainakrigets inledande skede ställde den turkiska vapendronen Bayaktar till stor manspillan under den ryska offensiven mot Kiev.
Från amerikansk sida inser man att större flygande plattformar som bombaren B52 och ubåtsjägaren Poseidon (baserad på ett av Boeings passagerarplan) inte blir långlivade i en miljö med modernt luftvärn. Därför uppdrar man nu åt sina leverantörer att slänga ytterligare skattepengar i sjön genom att utveckla låtsasflygplan, stora apparater som ska släpas efter de riktiga bombplanen i bogserlina, i sin övertygelse om att de ryska programmerarna är så dumma att de inte kan ordna så att luftvärnsrobotarnas styrenheter ändå väljer rätt mål.
