Schengenavtalet har rötter tillbaka till 1985 då det undertecknades av Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland. Syftet var att uppfylla den gamla tanken från EG-samarbetet om fri rörlighet för personer, utan gränskontroller, inom det som då var EG och senare skulle bli EU. Socialdemokraterna som tidigare sa nej till utökningen har nu ändrat sig och släppt sin tidigare oro för brottsutvecklingen. Sverigedemokraterna är det enda partiet som står emot.
EU:s två tunga dokument: Ett avtal och en konvention
Förutsättningarna för att detta arrangemang skulle fungera på det sätt som det framställdes var naturligtvis att det yttre skyddet för EU:s gränser samtidigt skulle garanteras av de avtalstecknande medlemsländerna. Det framgår tydligt av EU:s egna dokument.
Samman med ett uttryckligt och villkorslöst krav på migranter att de skulle söka asyl i det första EU-land de kom till, artikel 13 i Dublinförordningen, borde detta ha varit helt vattentätt mot massmigration till Sverige.
Om Schengen och Dublin ska gälla, så kan ingen migrant komma till Sverige och hävda att Sverige är första asylland.
Den som genomlevde migrationskatastrofen 2015, vet att detta inte fungerade i praktiken.
Varför?
Att situationen har blivit som den har blivit, beror mycket på skillnaden mellan hur olika länders förvaltningstraditioner ser ut; svenska politiker och beslutsfattare är oerhört angelägna, till och med demonstrativt angelägna om att följa alla EU-regler till punkt och pricka. De går ofta utöver vad EU kräver, för att visa sig vara trogna EU-entusiaster. I många andra länder, även EU-länder, är regler däremot ofta mera av rekommendationer, och något man kan inspireras av.
Det hela har historiska rötter. I Sverige följer man regler, framför allt gör politiker och offentlig förvaltning det. Man förväntar sig helt självklart att andra ska göra detsamma, helt omisstänksamt och utan behov av kontroll eller uppföljning.
Svenska politiker bryr sig om vad andra politiker tycker – inte det egna folket
Lite hårdraget och förenklat, så är det även på det här sättet när det gäller EU-regler; svenska politiker bryr sig inte om vad svenska väljare tycker, utan bara om vad politiker i andra länder tycker.
Andra EU-länders politiker bryr sig inte om vad svenska eller övriga EU-länders politiker tycker, utan bara om vad de egna väljarna tycker.
Länken har ett par år på nacken men är ändå fullt relevant i sammanhanget, och säger lite vad det handlar om.
Till och med Svenskt Näringsliv, som är genomgjutna EU-entusiaster, tycker att det går för långt ibland, om också i frågor som inte har med migration att göra. Och plastpåseskatten, som inte har många anhängare, infördes av en regering som skyllde på EU men ändå tog ett beslut som gick långt utöver vad EU ställde krav på.
Vad hände?
Vad som hände, innan Ungern och andra länder satte stopp för den fria genomfarten av migranter via Balkan till Sverige, var i stort sett att bara Sverige följde reglerna i Schengenavtalet och Dublinkonventionen. Dessutom följde Sverige tyvärr samtidigt sina egna världsunika, huvudlösa asylpolitiska regler, som historiskt har låtit fler asylsökande stanna i Sverige per capita än i något jämförbart land, ofta på skäl som inga andra jämförbara länder accepterar.
Givet Schengenavtalet – stopp vid EU:s yttre gräns – och Dublinförordningen – asyl ska sökas vid första gränspassage till ett EU-land – så borde Sverige aldrig ha berörts av migrationskatastrofen.
Men alla vet hur det blev i verkligheten.
Det var så oerhört gynnsamt, rentav lönsamt, för förstamottagarländerna att inte ”hinna med” att hantera migranterna enligt reglerna och i stället ”råka” släppa dem vidare i Europa. Andra-, tredje- och fjärdemottagarländerna kunde hävda Schengen, och fortsätta släppa vidare migranterna. Att hjälpa Sverige genom att kräva att Dublinförordningen skulle följas var det inte tal om. Det var billigare och enklare att låta Sverige ta hela bördan.
Väl i Sverige fick migranterna i stort sett massamnesti, som alltid när stora mängder utlänningar kommer till Sverige och vill stanna. Politikerna orkade inte utmana migrationslobbyn eller ta den politiska striden mot de EU-länder som märkte att det hade gått bra att strunta i reglerna.
Sund skepsis är bättre
Nu föreslår EU att Schengen ska utvidgas fullt ut till Rumänien och Bulgarien, två länder varifrån ett mycket stort antal ”EU-migranter” har kommit till Sverige på mycket tveksamma grunder, och såvitt man vet utan att söka arbete, som EU:s regler kräver.
Socialdemokraterna har menat att de är oroliga för brottsutvecklingen som kan följa av förslaget, ett mer eller mindre historiskt uttalande, men har just nu ändrat sig, trots att de tidigare sagt nej, och kommer att stödja det i riksdagen. Med det går förslaget igenom och Sverigedemokraterna står ensamma kvar som motståndare.
Socialdemokraterna menar dock att de fortsättningsvis kritiskt kommer att granska konsekvenserna för Sverige av liknande EU-förslag. Om det är sant, så vore det en mycket välkommen tillnyktring. Det har varit en förödelse för Sverige att vara ensamt om att följa reglerna i Schengenavtalet och i många andra internationella sammanhang.
