Så bedöms Sverigedemokraternas roll i politiken

Sverigedemokraterna (SD) spelar sedan valet i höstas två roller på en gång: dels rollen att utmana och ifrågasätta etablissemanget med dess djupa konsensus, dels rollen att leverera praktisk politik i samarbete med regeringen. Åtminstone några tyngre bedömare ger sin syn på saken i debatten.

Igår

Sverigedemokraterna var länge ett parti som skyddes som pesten av de andra riksdagspartierna och som mycket systematiskt hölls borta från offentligheten av media. Med idogt politiskt fotarbete, och genom att samla alla etablissemangskritiska partier i Skåne till Skånes Väl, tog sig dock partiet fram till ett valresultat i riksdagen på 1,44 procent år 2002.

Mycket stor hjälp med publicitet och legitimering kom också med den förre moderate riksdagsmannen Sten Anderssons avhopp till Sverigedemokraterna.

1,44 procent var ett resultat som det helt enkelt var för jobbigt och även kontraproduktivt för media att tiga ihjäl. Det som dittills hållit Sverigedemokraterna nere blev nu en hävstång uppåt och valresultatet 2006, 2,93 procent, visade att Sverigedemokraternas plats i riksdagen snart skulle komma; inget parti hade dittills fått valresultat på den nivån och sedan inte kommit in i riksdagen.

2010 var klockan slagen och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen med 5,7 procent. Därmed började Sverigedemokraternas nuvarande era – ett parti med makt, men inte med makten.

Idag

Sverigedemokraterna har gått igenom en era som partiet idag på sätt och vis står i begrepp att lämna bakom sig. Man har all publicitet man kan klara, till och med lite mer ibland. Man har representation i alla politiska församlingar som betyder något och man har framförallt slagit sig fram till att sitta i ett regeringsunderlag genom Tidöavtalet.

Det tog tre mandatperioder och har ofta påmint lite om en landstigning på Iwo Jima. Den samlade politikerkåren har motsatt sig konkurrensen om mandaten och problematiken med regeringsbildning som Sverigedemokraterna har orsakat och media har gemensamt slagits till sista kommatecknet för att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Det mesta av tråkigheterna för Sverigedemokraterna som finns kvar från den gamla tiden har dock numera bleknat bort.

Dagens Nyheter (DN) skriver nu genom sin inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg om den omställning som väntar Sverigedemokraterna i den nya situationen partiet har tagit sig fram till. Han hänger upp mycket av sin argumentation på att Sverigedemokraterna nu kommer att tvingas att ta ansvar för den politik som faktiskt i praktiken blir till med deras medverkan.

Men Sverigedemokraterna har redan många lyckade riksdagsomröstningar bakom sig, med ansvar för de beslut som har blivit av dem. Partiet är fortfarande enda förespråkare för en strikt migrationspolitik av principiella skäl, för att Sverige inte kan förbli Sverige med för stor migration.

Samhällsekonomiska resonemang kan finnas med, men är inte ensamma, som i de partier som numera har kommit på att de vill begränsa migrationen. Det är en stor grundstyrka för partiet och än har inte väljarna vänt partiet ryggen för sakpolitiska misslyckanden. Det ansvaret har i så fall helt enkelt inte utkrävts och så blir det nog även i fortsättningen.

I Sveriges Radio skriver krönikören Pontus Mattsson en artikel som är en blandning av en intervju med Jimmie Åkesson och analys. Pontus Mattsson är en mångårig betraktare av Sverigedemokraterna, med två böcker om partiet bakom sig. Hans anslag är att Tidöavtalet borde vara ett problem med tanke på hur mycket offentlig kontrovers det har orsakat, även mellan Tidöpartierna. Jimmie Åkesson vill dock inte kännas vid några allvarligare problem.

Imorgon

I en annan intressant intervju i DN säger Åkesson att Sverigedemokraterna antingen sitter i regering eller i opposition efter nästa val och att Sverigedemokraterna vill ha statsministerposten om partiet än en gång blir störst bland tilltänkta regeringspartier.

Många bedömare ser svårigheter för borgerliga politiker att finna sig i detta av mer principiella skäl. Men en ytterligare svårighet som inte riktigt har kommit fram i ljuset, är om Sverigedemokraterna själva klarar denna nya roll. De har gott och väl klarat situationen som stödparti och de förhandlingar med regeringen som har följt av detta.

Vilka personer i Sverigedemokraterna som skulle besätta statsrådsposter i en tänkt regering med Åkesson som statsminister, och klara den uppgiften, står däremot inte klart.  Med kanske 40 procent av regeringsunderlaget och 23 statsråd som idag, skulle det proportionellt krävas åtta statsrådskandidater ur Sverigedemokraternas led utöver Åkesson själv. Vilka de personerna skulle vara, åtta stycken, står inte klart för en utomstående bedömare.