Nyligen sparkades migrationsverkets generaldirektör och nu ryker även Sidas generaldirektör. Tidöpartierna lovade radikala förändringar för Sverige och många hoppas nu att detta är början på en upprensning av det politiska träsket.
Frihetsnytt rapporterade måndagen den 13 februari att migrationsverkets nuvarande generaldirektör, Mikael Ribbenvik, fått sparken. Ribbenvik fick inte förnyat förtroende av regeringen efter 27 år på myndigheten varav de 7 sista som generaldirektör. I slutet av maj lämnar han myndigheten och en ny chef ska utses.
Anledningen till att Ribbenvik fått sparken är att migrationsministern, Maria Malmer Stenergard, anser att det behövs en ny chef för att kunna genomföra den nya migrationspolitiken. Ribbenvik har i de 7 år han varit chef utmärkt sig som ovanligt positiv till den tidigare mycket höga invandringspolitiken och är ytterst ansvarig över att ha skänkt bort permanenta uppehållstillstånd till samtliga syrier som kom till Sverige under 2014.
Ny politik rensar ut tidigare chefer – nu sparkas Sida-chefen
Regeringen har beslutat att Sidas generaldirektör, Carin Jämtin, inte får förlängt förtroende rapporterar Sveriges Radio (SR). Jämtin har haft positionen i sex års tid men nu får hon sparken. Precis som Mikael Ribbenvik sitter Carin Jämtin kvar på posten till slutet av maj.
Enligt SVT har Johan Forssell, bistånds- och utrikesministern, sagt att myndigheten behöver en nystart.
– Det är en lång tid som hon har lett myndigheten, på ett bra sätt. Men när vi nu går in i en ny fas i biståndspolitiken så ser vi det som naturligt att det också blir ett nytt ledarskap på Sida, säger Forssell till TT enligt SVT.
Vad är Sida? Sida, styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete, är Sveriges biståndsmyndighet och lyder under Utrikesdepartementet. Sida ansvarar för ungefär hälften av det svenska biståndet och målet med verksamheten är att bidra till bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Under 2023 kommer Sida hantera 44,4 miljarder svenska skattekronor.
Carin Jämtin: En riktig karriärpolitiker
Carin Jämtin har kritiserats för att vara en karriärist som aldrig innehaft något riktigt jobb eller utbildning utanför politiken. Hon föddes 1964 och studerade på Stockholms universitet i 2 år utan att ens ta en examen.
Vid 26 års ålder (1990) började hon sin långa karriär inom Socialdemokraterna och sedan dess har hon bara verkat inom politiken i olika sammanhang. Hon har bland annat varit förbundskassör i SSU 1990-1994, biståndschef vid Olof Palmes Internationella Centrum 1999-2003, biståndsminister 2003-2006, oppositionsborgarråd i Stockholm Stad 2006 och haft en mängd olika uppdrag inom riksdag och regering.
Summa summarum är att Jämtin i nästan hela sitt liv levt på skattebetalarna och en större del av livet skänkt skattebetalarnas pengar till andra länder i sitt generösa biståndsarbete.
Omfattande kritik under åren
2006 fick Jämtin mycket kritik för att hon höll kvar sin riksdagsplats trots att hon var stadshuspolitiker på heltid och därmed uppbar dubbla löner. 10 år senare, 2016, fick hon än mer kritik för ett dåligt genomfört jobb som partisekreterare för socialdemokraterna.
När hon 2017 blev utsedd som generaldirektör för Sida blev hon ännu mer kritiserad. Först och främst hade hon inte ens sökt tjänsten, för det andra gick hon direkt från att vara riksdagsledamot för regeringspartiet Socialdemokraterna till att bli högsta chef för Sida. Detta menade oppositionen var att politisera Sidas verksamhet, vilket de i efterhand fick helt rätt i.
Kan det politiska träsket rensas upp?
Många myndigheter har under de senaste årtiondena genomgått en kraftig politisering åt vänsterhållet, vilket bland annat grundar sig i att Socialdemokraterna har tillsatt många av dess chefer. Att både Migrationsverkets och Sidas generaldirektörer har fått sparken tolkar många som en positiv utveckling.
En väl fungerande demokrati är beroende av att myndigheter styrs på det sätt som den sittande makten bestämmer, men det blir ohållbart om myndighetschefer eller personal har en egen agenda och motsätter sig de beslut som tas. Många beskriver detta som ”det politiska träsket” och nu ställer sig många frågan om träsket börjar att rensas upp.
