Silvio Berlusconi, länge Italiens premiärminister och en politisk omskapare av det moderna Italien, har avlidit vid 86 års ålder. Hans betydelse är inte mindre för att han ofta drev igenom sina idéer utan skrupler eller speciell hänsyn till italienska traditioner. Politiskt gjorde han slut på situationen med Italiens många regeringsskiften och satt själv längre i regering än någon annan sedan andra världskriget. Han var inte utan fel, men han var nästan utan begränsningar i sin ambition.
Italien 1992 – det gamla Italien försvinner
1992 var Italien till vägs ände kommet med det korruptionssystem som involverade mer eller mindre alla med makt och pengar i Italien, inte minst med hjälp av ordenssällskapet P2 under ledning av Licio Gelli (och där för övrigt Silvio Berlusconi själv var medlem på låg nivå).
Åklagarmyndigheten i Milano startade 1992 en utredning med namnet Mani Pulite (”Rena händer”) som efter hand kom med så oerhört mycket belastande material om brott i högre italienska, politiska kretsar att det politiska systemets trovärdighet gick sönder.
Partier med rötter i tiden strax efter andra världskriget, och djup förankring i Italiens politiska system, kristdemokrater och socialister med oräkneliga år av regeringserfarenhet bakom sig, upplöstes och försvann.
Berlusconis tid var inne – nya politiska vindar blåste och det var han som satte segel och fångade dem.
Berlusconi träder fram
Den som nu snabbt blev situationens herre var Silvio Berlusconi. Som TV-kanalägare hade han helt obegränsade möjligheter att föra fram sitt konservativa, nationalistiska politiska budskap.
Som ägare till den klassiska fotbollsklubben AC Milan hade han också startat oräkneliga fanklubbar Italien runt – fanklubbar som nu snabbt förvandlades till avdelningar i hans politiska parti, Forza Italia (”Heja Italien”).
1994 besegrade han och Forza Italia, i koalition med andra partier, det enda traditionella politiska parti som inte hade försvunnit i korruptionsskandalen, kommunistpartiet, och förde Italien in i en ny politisk tid.
Som premiärminister var han den förste i Italien som inte uppburit något annat politiskt ämbete först. Som premiärminister satt han 1994 till 1995, 2001 till 2006 och 2008 till 2011. Han var medlem i Deputeradekammaren (ungefär motsvarande riksdagen) från 1994 till 2013.
Under hans politiska tid tog kaoset slut med frekventa italienska regeringsskiften.
Omskaparen och etablissemangsmannen
Det var ingen tvekan om att Berlusconi tillhörde det italienska och europeiska etablissemanget med sin person. Däremot gjorde han inte alltid som etablissemanget ville.
Han var EU-anhängare – men såg till att representera Italiens intressen mot EU-makten. Han var italiensk patriot – men tog rätt ofta stöd av separatistpartiet Lega Nord, ett parti som utnyttjade motsättningarna mellan Nord- och Syditalien.
Han brydde sig väldigt sällan om invändningar mot sina politiska förslag om invändningarna grundades på argumentet ”så gör man inte”. De argument som han brydde sig om måste understödjas med hårda fakta.
Han omskapade Italien i ännu mer marknadsekonomisk riktning, med en hel del italiensk BNP-tillväxt som följd. Många gamla hinder för företagsamhet och tillväxt, inte sällan med rötter i korruption, fick vika för Berlusconis politik, vare sig han förde den själv eller andra partier förde den åt honom, ofta så illa tvungna eftersom Berlusconis idéer hade stöd hos det italienska folket. Kanske mer stöd än han personligen.
Slut och eftermäle
Berlusconi dömdes för skattebrott år 2012, vilket var slutet på hans tid i de centralare politiska sammanhangen, trots en Europaparlamentplats från 2019.
Hans hälsa har länge varit vacklande och efter en tids sjukdom har han nu avlidit. Han själv är död, men hans politiska arv lever.
Hans parti ingår idag i Giorgia Melonis italienska koalitionsregering och de förändringar han genomfört i Italien har stått sig.
