De framförda åsikterna är personliga och representerar personen, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Utan Filter – Alexander Söderberg om hur han lyckas uppnå sina hårda mål
34-åringen Alexander Söderberg kom på 28:e plats av 11 000 deltagare i senaste Stockholm Marathon med tiden 2,34. Den här gången samtalar jag med elitidrottsmannen Alexander om hur han lyckas uppnå de mål han sätter upp och hur han orkar genomföra sin hårda träning varje dag. Alexander är återkommande skribent i Frihetsnytt på området ”Hälsa”.
jag kan inte leva och fungera om jag inte får gå ut och springa
Alexander Söderberg
Finns det något som kan utgöra ett hinder för dig att träna?
– Dålig nattsömn kan göra det jobbigt och om man känner sig trött på grund av det. Jag kan också oroa mig över att småkrämpor skulle kunna bli värre om jag springer. Sen tränar jag inte om jag är sjuk förstås. Då vilar och fastar jag.
– Är det sen för kallt ute, som vid gränsen -13 grader, då är det för skadligt att träna ute, men då kör jag inomhus på motionscykel istället.
– För mig är det både en innött vana och en terapi att träna att jag inte kan leva och fungera om jag inte får gå ut och springa eller röra på mig. Sen vill jag ju också utmana mig och se hur bra jag kan bli, säger Alexander.
– Men visst är det så ibland att jag inte har lust. Men då vet jag att hoppar jag över den här gången, då kommer jag kanske hoppa över nästa träning och nästa också…
– När jag sprang som mest för 10 år sedan sprang jag ungefär 16-17 mil i veckan. Nu blir det 12-13 mil ungefär.
Men har du någon gång känt att ”Jag klarar inte det här”?
– Ja, visst har jag det! Många gånger. Just vid spöregn och blåst på senhösten, när det är kallt och du är genomblöt. Kläder och skor blir tunga och då är det väldigt jobbigt. Men den typen av väder kan det ju också bli på tävlingar, så det är bara att inte ge upp, härda sig och gilla läget.
Kan man säga att man blir som beroende av träning?
– Ja, det är som med alkohol eller tobak, man måste ha ruset för att känna sig hel igen. Jag får det av träning – så kallad träningsnarkomani. Jag får en kick efteråt och blir sur och grinig om jag inte får träna.
Maraton är ju 4,2 mil, när börjar det bli tufft?
– Efter 2,5 eller 3 mil, då börjar det bli tufft och man börjar bli stum i musklerna. Det kan komma ganska plötsligt. Efter halva sträckan 2,1 mil, kanske det känns riktigt bra, men efter bara 5 kilometer till blir det tungt i låren. Det gör ont och det är hemskt men du ska bara ta dig igenom det.
Hur snabb är du på att springa en kilometer?
– Som jag sprang nu var det alltså 3,4 minuter, alltså ungefär 16-17 km/timme.
Hur kom du in på löpning?
– Det var lite av en slump. Jag visste att jag var en bra konditionsidrottare sedan tidigare, eftersom jag hade spelat handboll och hockey. Sen deltog jag i Minimaraton och efter det började jag med friidrott eftersom jag var trött på handbollen. Det var under Terräng-SM, våren 2005, när jag vann den tävlingen i P-17-klassen som det började.
Det är alltid bättre att träna halvdant än inte alls
Alexander Söderberg
Vad är din främsta drivkraft till att springa?
– Ja, det är svårt att säga. Dels är det ju för att se vad kroppen klarar av, för den klarar alltid lite mer än man tror. Men också det att se; ”Hur bra kan jag bli?”. Det finns också en terapeutisk del för man kan tänka på precis vad man vill, det är meditativt. Och jag har aldrig något i öronen när jag springer, ingen musik eller annat.
Vilket är ditt nästa stora lopp?
– Det blir Lidingöloppet nu i höst. Sen ska jag också springa en mara i Bayern i Tyskland i slutet av juli, men det är mer ett träningslopp.
Vilken är din bästa placering i Lidingöloppet?
– Som bäst har jag hamnat på 12:e plats för 5 år sedan, av cirka 10-11 000 deltagare.
Hur stor betydelse har åldern för en löpare? Kan man vara riktigt bra när man är 40 år?
– På Maraton absolut! Du kan nästan vara en världsstjärna i den åldern. Många kenyanska och etiopiska löpare har presterat världsresultat upp till den åldern. Men på kortare distanser, upp till 10 000 meter, är det mer av en färskvara. Då är det väldigt svårt efter 34-35 års åldern för du har inte explosiviteten som behövs. Jag märker det själv, den sprintkapacitet jag hade som 18-19-åring kommer jag aldrig få tillbaka.
Har du ett sista tips till de som vill träna bra? Vad är viktigast?
– Det är kontinuiteten. Ge dig ut fast du inte vill och fast det är jobbigt. Det är alltid bättre att gå ut och träna halvdant än inte alls.
