Detta är en debatt-artikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Många som inte vill Sverige väl håller på att genomföra ett paradigmskifte i hur vi ser på och tänker kring saker och ting. De vill till exempel väldigt gärna att vi ska tappa begreppet om vad arbete och pengar är värda.
Många, stora förändringar på kort tid
Globalisering är ett sammanfattande ord för vad som har drabbat Sverige sedan kaos- och krisåren i början på 90-talet. Många samhällsregler som ett stort antal människor trodde skulle fortsätta gälla, har sopats bort. Det fanns länge ett socialt kontrakt mellan politiker och medborgare, ofta lite oklart och löst i kanterna, men helt klart med en innebörd som var tydlig nog att få Socialdemokraterna valda ett otroligt stort antal gånger, och som fick borgarna att föra socialdemokratisk politik de få gånger de fick göra mellanspel.
Ett par saker stod emellertid som sagt klara inom ramen för det sociala kontraktet. Den som utbildar sig, hugger i och tar det som finns, den ska kunna få jobb, ett riktigt jobb med lön att leva på. Den som flyttar och står i bostadskö, den ska få bostad. Den som sköter sig och betalar skatt, den ska få social trygghet på basplanet, vård och pension. Hur noggranna politikerna var med att faktiskt uttryckligen lova detta har väl varierat, men det är inget tvivel om att det var de sakerna de menade, för att vinna eller i alla fall inte tappa väljare.
Det finns inga garantier längre i Sverige
Man kan konstatera att inget av detta längre gäller. Det finns inga garantier för någonting i Sverige längre. Den som tror på att Sverige är ett tryggt hem för svenskarna lever i det förgångna.
Sverige hade inte kunnat gå helt opåverkat ur globaliseringsvågen. Försöker man göra något sådant, så hamnar man till slut i någon sorts Albanien. En del anpassning hade inte gått att undvika, ens med politiker som hade haft svenskarnas bästa för ögonen i varje ögonblick. Men en stor del av problemen hade funnits i politikernas händer att lösa – om de inte hade varit mer intresserade av globalisering och EU-skuggad marknadsanpassning, än av svenskarnas väl och ve. De hade kunnat stoppa massmigrationen till Sverige och de hade kunnat avstå från att ge Sverige världens mest generösa arbetskraftsinvandringspolitik bland rika länder.
På ett par områden i samhället syns dessa globaliseringsförändringar allra tydligast, i själva vardagen för många av oss svenskar, och de har just med arbetskraftsinvandringen att göra.
Det syns på erbjudanden om pizza för 90 kronor. Det syns på städning som kan fås för 100 kronor i timmen. Det syns inte minst på matutkörning via cykel, moped eller sparkcykel, ett ”arbete” som mycket tyder på kan avlönas med belopp på ner till 20 kronor i timmen efter skatt. Det är inte sunt. Det är inte hållbart. Det förstår var och en med sunt förstånd, som kan jämföra med sin egen lön och sin övriga situation.
Lägre priser gör sämre samhälle
Vad det gör, detta med 90-kronors pizzor och motsvarande, det är framför allt två saker.
Det skapar ett parallellsamhälle med utfattiga, som vi inte har haft i Sverige tidigare, vilket har gett oss den svenska hyggligheten och omsorgen om varandra, att ingen ska behöva fara illa. Men ingen hygglighet kan rädda den som ska leva på 20 kronor i timmen. Den personen är i praktiken en tiggare så fort han behöver något från samhället, till exempel vård. Eller så fort han behöver något mer än mat för dagen eller en madrass i en lägenhet med 14 andra personer.
Det förstör ekonomins funktionssätt. Vi svenskar är normalt duktiga på att förändra oss i ljuset av förändringar i omvärlden. Vi lade osentimentalt ner våra varv och textilindustrier, när lågbetalda arbetare i andra länder började göra nästan samma jobb mycket billigare. Arbetskraften fick gå till livskraftiga verksamheter. Vi är duktiga på att lösa praktiska problem och skapa företag kring de problemlösningarna, med bra idéer, med IT, med obyråkratiskt arbetssätt och korta beslutsvägar. Spotify, Klarna och datorspelsföretaget King, bland många andra företag i datorspelsbranschen är exempel. Men inga idéer eller organisatoriska manövrer kan konkurrera med löner på 20 kronor i timmen. Det är Bangladesh på svenska gator. Det förstör lönebildningen och snedvrider konkurrensen både bland arbetsgivare och arbetstagare. Det förstör unga svenskars möjlighet att få in en fot på arbetsmarknaden via enkla ingångsjobb. Det slår sönder sammanhanget mellan arbete och ersättning för arbetet.
Sverige – det nya Sovjet
Det sägs ibland att en förklaring till varför Sovjetunionen aldrig riktigt kom någon vart med tekniska innovationer, var att det fanns helt obegränsad tillgång till lågbetald eller nästintill obetald arbetskraft att använda i stället. För den som hade partipiskan på sig och behövde prestera snabba, materiella resultat, var det alltid lättare att kommendera ut arbetare i eller utanför Gulag. Och de utanför Gulag kunde man alltid betala med rubel som det inte gick att köpa något för. Det gick fortare och var lättare att hantera än att sätta dyra ingenjörer i tekniskt arbete med osäkert resultat, i alla fall på kort sikt. Men Sovjet kom inte till månen förrän långt i efterhand och utan bemannad farkost. Sovjet skapade aldrig några datorer, någon mjukvara eller någon elektronik som kunde konkurrera. Sovjet försvann faktiskt helt och hållet, på grund av sin allsidiga oduglighet. Sveriges låglöneväg är skrämmande lik Sovjets misslyckade väg en gång i tiden.
Upplösning av normer
Vi svenskar är inte så regeltrogna som många utlänningar kan tro vid en ytlig betraktelse. Men i grunden vet vi, intuitivt om inte annat, att ett samhälle utan regler inte är något riktigt samhälle. Ordet samhälle kommer av att hålla samman. Vi håller samman och följer regler, var och en av oss, därför att vi har nytta av dem, därför att andra då kommer att följa regler gentemot oss. Det är en tillit människor emellan som har varit av helt oskattbart värde för Sverige som stat och nation. Det kan man läsa om här.
Upptäcker vi att inga regler gäller alls längre, så är det en öppen fråga hur länge vi själva tänker följa några regler. Då är vägen öppen för att hela Sverige går mot att bli som en favela i Rio.
Det partipolitiserade svenska facket har en mycket tung skuldbörda för att Sverige har blivit ”tokglobaliserat”. Facket har hyllat massmigrationen – för att de trodde att migranterna skulle bli (S)-väljare och fackmedlemmar. Facket har bara halvhjärtat sökt sätta stopp för den illojala låglönekonkurrensen genom den fria arbetskraftsinvandringen. Idag kan man nästan tycka synd om facket, för med i stort sett obefintliga resurser ska de försöka upprätthålla kollektivavtal och stadgade löner i en situation där arbetsgivarna bryr sig noll. De lågavlönade personer de skulle hjälpa till bättre villkor springer fortare än benen kan bära dem så fort facket kommer och ändå har facket hela tiden en tung och stor rasiststämpel över sig under alla dessa mödor. Det är bra med regler, facket. Om ni hade brytt er om att upprätthålla dem och tänkt en millimeter utanför den politiskt korrekta lådan, så hade ni kanske fått ha dem kvar.
Bättre med låga priser i dyrtid?
Är det inte bra med låga priser på enkla varor och tjänster i inflationstid? Nej, inte om det sker med illojal konkurrens. Det är bara den enes bröd som blir den andres död. Det slår sönder den prisbildning och de marknadsmekanismer som behövs för att hantera förändringar i samhället. Det är faktiskt lite av en inflationsliknande effekt i sig att inte kunna förutsäga vad saker ska kosta, eller vad konkurrenter kan komma undan med att betala. Den där 90-kronorspizzan och den där tokbilliga mathemkörningen är något av vad indierna kallar glädje köpt med framtida sorg. Det är oss alla som ett sönderfallande samhälle drabbar, och de lågavlönade parallellsamhällena är vägen dit.
Uppstädning behövs – vardagsmoral är grunden
Politikerna ser de här problemen och de vet om dem. Om de bryr sig om problemen, det kan vi lätt se på en sak; ifall de har brytt sig om att lösa dem. Det har de inte.
Det finns bara ett sätt att påverka politiker att ta ställning och ändra sin politik och det är att få dem att förstå att det finns marginalväljare att hämta på att göra det. Och politikerna vill också ha mycket tydliga tecken på det först. Det finns inget bättre sätt att ordna de tecknen än att betala – betala rimligt för varor och tjänster, så att politikerna ser att vi menar allvar. ”Var själv den förändring du vill se i världen”. Det var faktiskt inte Gandhi som sa det, men det var bra sagt ändå.
Om politikerna ser att det finns en stor grupp väljare, det vill säga vi, som är så angelägna om att hålla kvar det gamla, fungerande, hederliga, regelstyrda samhället med rimliga löner för alla (och inga löner alls till de som jobbar på orimliga villkor) att vi är beredda att betala hårda pengar för rimliga villkor till alla som ger oss varor och tjänster, då kan vi få de politikerna att ändra sig. För då ser de vår motivation och att den är stark nog att översättas till ett väljarbeteende. Och det är då de får sin motivation.
Det är upp till oss.
