En ny rapport anger den genomsnittliga lönenivån för statsanställda i det direktdemokratiska landet Schweiz till 156 820 kronor per månad. I Sverige, där partierna föredrar att fatta sina beslut i samråd med internationella intressenter istället för med folket, ligger motsvarande löner på 40 500 per månad – före skatt. När gick det snett? Frihetsnytt ger en historisk tillbakablick.
Bland de som arbetar i den offentliga sektorn sprids missuppfattningen att man ska beundra riksdagspartierna och rösta på dem för att uppnå de bästa villkoren för en själv. Särskilt det socialdemokratiska partiet är mycket populärt bland statstjänstemän, enligt fackförbundet ST. Men att socialdemokratiska politiker skulle vara bra för några mänskliga varelser utom de själva framstår alltmer som en villfarelse. Löneutvecklingen hos deras kärnväljare, de statsanställda, säger motsatsen. Samtidigt är det uppenbart att inte heller borgerliga regeringar har gjort någonting nämnvärt för de offentliganställdas löneutveckling.
Demokrati eller partidemokrati
Genom att jämföra med Schweiz, det land i världen som i ekonomiska hänseenden är mest jämförbart med Sverige, kan man konstatera att den lönemässiga nyttan av att välja höger- eller vänsterregeringar är försumbar, även för statsanställda. De båda länderna har nämligen under alla år haft samma dragkamp mellan höger- och vänsterpartier. Och genom IT-utvecklingen och avbyråkratiseringen har produktiviteten per statsanställd stigit enormt – på samma sätt i båda länderna.
Den stora skillnaden mellan länderna är att Sverige har partidemokrati medan Schweiz har direktdemokrati. I ett land med bindande folkomröstningar på både lokal- och riksnivå kan väljarna stoppa tokiga politiska projekt. I ett land där väljarkåren benämns ”suveränen” har enskilda politiker och partier en mindre viktig roll för landets vägval. I Sverige avgör partierna allt.
Katastrofal löneutveckling för offentliganställda sedan valet 1976
Jämförbar lönestatistik för statsanställda finns för åren 1977 till 1990. Belöningen för samma arbete var sämre för svenskarna redan 1977. Och den blev inte bättre under åren därpå – oavsett regeringens partifärg.
Bättre har det däremot blivit i Schweiz – i veckans utgåva av tidningen Weltwoche klagar man över att de statsanställda har högre snittlöner (157 KSEK per månad) än man har inom näringslivet (83 KSEK per månad).
Källor: SCB och HSS samt för valutakurserna FXTOP
Högre skattetryck ger ännu större nackdel
Vissa statsanställda arbetar med att kräva in skatt från oss andra – men de måste också skatta själva. Och tack vare sitt instabila politiska system har Sverige ända sedan 1970-talet utmärkt sig för inkompetent styre och därmed högt skattetryck – vissa år världens högsta.
Framställningen är förmodligen missvisande i detta sammanhang eftersom en större andel av de enorma svenska skatteintäkterna kommer från arbetar- och tjänstemannaklassen i Sverige än i Schweiz. Som följd av Schweiz låga skatter och tillförlitliga politiska system har landet en stor mängd utländska holdingbolag, moderbolag och en stor utländsk investeringsverksamhet. Inga schweiziska traditionskoncerner flyttar sina huvudkontor till andra länder som ofta sker med svenska storbolag. Dessa faktorer ger avsevärda skatteintäkter som alltså slipper belasta arbetarklassen.
Kronans köpkraft kraschade efter borgerlig valseger – fortsatte sedan nedåt
När det gäller nettolönens köpkraft finns jämförbar statistik från och med 1977. Detta var det första år sedan 1946 då Sverige fått en regering som inte leddes av socialdemokraterna. Den segrande partigruppen med de tre födda förlorarna Torbjörn Fälldin (C), Gösta Bohman (M) och Per Ahlmark (L) i spetsen, var van och nöjd med sin oppositionsroll. Det har senare framkommit att de tre partiledarna var helt oförberedda på att regera Sverige.
Efter den borgerliga valsegern 1976 försjönk vårt land i ekonomiskt kaos . De socialdemokratiskt kontrollerade fackföreningarna gjorde inte saken bättre – utan förvarning tog de ut alla tulltjänstemän i en ”sympatistrejk” till stöd för något annat fackförbund, varvid all export och import blockerades. Vid riksdagsvalet därpå, 1979, bedömde de flesta väljarna att det var säkrast att ge socialdemokraterna makten tillbaka.
Kaos och inflation
Löntagarnas köpkraft krona för krona, (inom landet), beror av penningvärdet. Och detta är en funktion av de beslut som tas av landets centralbank, som i Sverige är hårdare politiskt styrd än sin schweiziska motsvarighet. Eftersom de svenska partiledarna i första hand ser till den finansiella elitens önskemål och i andra eller tredje hand till svenskarnas, instruerar man riksbanken att orsaka en viss årlig inflation. Riksbankens hemsida uppgav nyligen (texten är nu borttagen) ett svepskäl till att man vill ha denna penningvärdesförsämring: Man måste undvika deflation, det vill säga penningvärdesförbättring, skrev man. Schweiz har under många år haft deflation.
Höga löner ger något högre kostnader
De statsanställdas köpkraft är emellertid inte så mycket lägre i Sverige som antyds av att kumulera siffrorna i de tre diagrammen ovan. Diagrammet över lönenvån är redan omräknat till svenska kronor och därför kan detta inte kumuleras med det nedersta diagrammet, som visar kronans fallande värde. Och på grund av de högre lönerna är många priser högre i Schweiz än i Sverige. Framförallt inom service- och arbetaryrken har schweizarna avsevärt bättre betalt än sina svenska kollegor, vilket ger högre priser. Och den obligatoriska sjukförsäkringen väljer man – och betalar – själv. Landets lilla yta och stora invandring ger även högre boendekostnader.
