Största utmaningen är att kunna resa sig på nytt

Oavsett nivå kan löpning – särskilt när det handlar om de längre distanserna – vara väldigt obarmhärtigt, såväl fysiskt som mentalt. I synnerhet mentalt när alla träningstimmar man lagt ned de senaste månaderna knappt verkar ge något resultat. Precis ett sådant maratonlopp sprang undertecknad förra helgen i Manchester. Nu är frågan om man ånyo orkar resa sig ur askan innan det är dags för årets höjdpunkt – Stockholm Marathon – om sex veckor.

Det finns inga garantier

Trots alla timmar man lagt ned på träningen innan de stora loppen, finns inga garantier för att man når toppen då det är mycket som ska stämma. Foto: Envato

Alla ni som har sprungit ett maratonlopp eller andra långlopp (milen och längre) vet nog mycket väl hur otroligt glädjefyllt och samtidigt knäckande det kan vara. De få gånger man får till det där kanonloppet och överträffar sig själv med bred marginal kan glädjen vara så euforisk att man nästan svävar som på moln en hel vecka efteråt. De gånger när det gått riktigt dåligt eller till och med uselt, känner man sig så nere och låg att man nästan vill gå under jorden och skaffa ny identitet. Då kan man gå i dagar och grubbla (samt analysera) på vad som bidrog till det dåliga resultatet. Oftast blir man något klokare efter analysen men inte alltid.

Här är utmaningen att snabbt kunna släppa besvikelsen, inte fastna för mycket i analysen och gå vidare i livet, fastän det känns svårt. Det kanske tråkigaste faktumet med löpning (och andra konditionsidrotter) är att det aldrig finns några garantier för att alla träningstimmar och pass man lagt ned ger de önskade resultaten på tävlingsdagen. Samtidigt är det just detta som ger idrotten och själva tävlingarna den där lilla extra kryddan, spänningen och förväntan. Hade tävlingsresultaten efter x antal träningstimmar (och pass) alltid varit garanterade hade det hela blivit alltför förutsägbart och samtidigt dödat kreativiteten och mysteriet i att man inte vet.

Särskilt inte när man börjar bli till åren

I synnerhet när man blir äldre gäller det att gilla läget och anpassa sig till den biologiska verkligheten ifall man vill maximera resultaten under rådande förutsättningar. Foto: Envato

Än osäkrare blir resultaten ju äldre man blir då det är mycket mer som måste stämma för att man ska få till det där kanonloppet. Kroppen svarar ju inte lika snabbt på såväl träning som återhämtning som när man var yngre och att man åldras kan man ju aldrig komma ifrån. Ej heller är ämnesomsättningen densamma då man förbränner maten betydligt långsammare än i yngre år och inte klarar av att äta lika mycket. Ju tidigare man inser detta och förhåller sig till denna verklighet, desto färre och mindre extrema (kanske rentav skadliga) åtgärder vidtar man för att till varje pris bromsa åldrandet.

Ju tidigare man accepterar åldrandet för vad det är och gör de anpassningar som behövs, desto större sannolikhet att man får till de där kanonresultaten någon dag. Att försöka mota verkligheten i grind kommer bara att leda till mer förnekelse och större besvikelser med tiden. Jag har till exempel accepterat – ända sedan jag närmade mig 30-årsdagen – att jag inte längre kan bli lika bra på medeldistans (eller sprint) som en 21-årig elitlöpare till exempel.

Helgen fick en dramatisk start

Denna helg (13-14 april) var det i Manchester så dags för mitt livs tolfte maratonlopp under söndagen. Ett lopp jag hade sett mycket fram emot ända sedan jag anmälde mig innan Jul. Resan dit gick väldigt smidigt, utan vare sig förseningar eller borttappat bagage. Dock fick jag lite panik när jag på spårvagnen upptäckte att min bärbara dator inte fanns där. Då gick det genast upp för mig att jag måste ha glömt den på flyget i samband med avstigningen. Trots att denna insikt gjorde mig alldeles likblek och knäsvag försökte jag att hålla mig så lugn det bara gick. Jag tänkte att det bästa vore att bege mig direkt till hotellet, låsa in bagaget och sedan kontakta först flygbolaget (SAS), sedan flygplatsens hittegodsavdelning.

Att glömma sin arbetsdator på flyget eller flygplatsen är en mardröm jag hoppas att ni läsare aldrig får erfara. Stressen och oron som detta orsakar är svår att beskriva i ord. Foto: Envato

Turligt nog var receptionisterna väldigt förstående och efter några misslyckade kontaktförsök till flygplatsen rådde de mig att åka tillbaka dit och försöka. Sagt och gjort, jag låste in bagaget och begav mig i ilfart tillbaka till flygplatsen. Tågresan tillbaka var den kanske mest ångestfyllda i mitt liv såhär långt. Jag hade i princip gett upp tankarna på att återfå datorn och började genast tänka på hur jag skulle kunna lösa detta om så blev fallet. Det fanns ju en hel del viktigt arbete på den som skulle bli väldigt svårt att ersätta och detta var kanske det värsta av allt. Det och att inte kunna få något arbete gjort på flera dagar.

När jag till sist kom fram blev jag slutligen dirigerad till SAS’ incheckningsdisk i Terminal-1 där jag frågade om de hade hittat några upphittade och kvarglömda saker på flyget. De sade att de nyss hade hittat en bärbar dator och kunde hämta den direkt, vilket de gjorde. För att slutligen bevisa att den verkligen var min fick jag logga in på den framför mina välgörare. Jag vet inte hur många gånger jag tackade dem i samband med återfinnandet men hellre några gånger för mycket än för lite. Turligt nog blev inte helgen mer dramatisk än så.

Tolfte gången gillt

Detta var tredje gången jag befann mig i Manchester – industrialismens födelsestad – men första gången som jag var där för att springa marathon, mitt livs tolfte. Efter ganska god sömn veckan innan loppet och gradvis nedtrappad träning var jag äntligen redo att ta mig an uppgiften jag längtat så länge efter. Skulle jag kunna slå mitt personbästa från december var frågan och med hur mycket? Om inte så hade jag åtminstone förväntat mig att springa ett lopp under 2 ½ timma. Dock fanns det ganska många frågetecken kring formen, vilket jag var medveten om.

Dagen innan den stora pärsen i Manchester. Foto: Skribenten
Dagen innan den stora pärsen i Manchester. Foto: Skribenten

Den hade ju varit bedrövlig bara någon månad innan, samtidigt som jag hade haft några riktigt bra pass de senaste tio dagarna. Måste faktiskt medge att denna mara på förhand var min kanske mest svårbedömda hittills. Det kunde gå kort sagt hursomhelst, men samtidigt var jag säker på att det inte kunde gå lika dåligt som i Premiärmilen tre veckor tidigare (ett riktigt bottennapp). En annan osäkerhetsfaktor var vädret som även det kunde bli precis vadsomhelst, utan förvarning. De brittiska öarna får ju årligen en del nederbörd som kan komma väldigt plötsligt och kraftigt, för att sedan vara borta en halvtimma senare.

På tävlingsdagen hade både publik och deltagare maximal tur med vädret. Fastän det kanske inte var strålande sol så var det åtminstone halvklart och inte alltför kyligt på de mer vindstilla partierna. Framförallt slapp man regnet, vilket var viktigaste. Det kändes till en början (första 12-13 km) som att det här minsann skulle kunna bli ett nytt personbästa, vilket vid halvvägspasseringen (efter 21,1 km) kändes allt mindre troligt då benen började bli småtrötta. Resten av loppet blev en kamp för att inte förlora alltför mycket fart och samtidigt försöka hålla masken gentemot publiken (det vill säga visa att man inte var alltför besviken och frustrerad, trots omständigheterna).

Det gick sisådär

Det gick ändå hyfsat andra halvan då jag sista 5-6 kilometrarna passerade 6-7 löpare utan att släppa förbi någon. Jag var vid fyramilspasseringen dessvärre så trött att det enda jag tänkte på var att ta mig i mål. Jag sade till mig själv att överlevde jag mitt livs tolfte mara skulle jag aldrig mer springa distansen igen (men vi vet ju hur det blir sen med den saken). Att få springa in på upploppet med 500 meter kvar var dock magiskt, med riktigt mycket engagerade publik som jublade och stod och hejade på en. Särskilt när man passerade skylten med 26:e engelska milen (41,9 km) sjönk det in ännu mer. Det och lättnaden över att det bara var 320 m eller en dryg minut kvar av pärsen. Att få springa in där solo på en stark 22:a plats (bland 30 000 deltagare) var inte så illa trots allt.

Oavsett resultat känner man sig alltid tillfreds med att ha genomfört ännu en 42,2-kilometare. Foto: Skribenten
Oavsett resultat känner man sig alltid tillfreds med att ha genomfört ännu en 42,2-kilometare. Foto: Skribenten

När jag till sist klev över målmattan sjönk jag ihop av utmattning och blev förd av sjukvårdarna till rullstolen där jag fick sitta och ta igen mig några minuter innan jag promenerade vidare till medaljutdelningen och klädinlämningen. Först då började adrenalinet att avta. Sluttiden blev strax över 2 timmar och 32 minuter (2:32:05) och ändå min nästsnabbaste tid på distansen. Trots det var jag lite besviken då jag hade förväntat mig en sluttid kring åtminstone personbästat. Jag var samtidigt inte förvånad då formen de senaste två månaderna har varit lite sviktande, med alltför många sena kvällar och för lite sömn.

Fastän maran inte blev någon topprestation var den samtidigt ingen katastrof, utan blev på det stora hela sisådär. Jag upphörs fortfarande inte att förvånas över hur svårt det kan vara att verkligen få till det på denna distansernas distans. Det är verkligen mycket som ska stämma och även om mycket stämde inför denna tolfte mara så var det samtidigt några saker som inte gjorde det. Det är trots allt de små marginalerna som till sist kan avgöra långlopp av detta slag.

Att kunna plocka fram godbitarnaen konst

En annan konstform – förutom att behärska själva maratondistansen – är att kunna plocka fram godbitarna från en tävling, även om den gått sådär eller kanske till och med uselt. Det fanns ändå, trots det mediokra resultatet i Manchester, en hel del godbitar och lärdomar att plocka fram, varav några bådar gott inför kommande maror och långlopp.

-Det var min nästsnabbaste tid på distansen
-Forna resultat är aldrig (trots idog träning) aldrig någon garant för framtida framgångar.
-Återhämtningen gick förvånansvärt fort (redan på fredagen efter sprang jag för första gången igen), vilket bådar gott inför Stockholm Marathon.
-Det var ett välarrangerat lopp, små brister till trots.
-Publiken och funktionärerna var fantastiska.
-Underskatta aldrig banan och väderförhållandena. Banan var faktiskt något svårare än jag trodde, likaså motvinden på många partier.
-Jag fick starta och gå i mål intill platsen där mitt PremierLeague-lag (Manchester United) spelar sina hemmamather; Old Trafford.

Att resa sig ur askan – den svåraste konsten

Likt de växter som spränger upp i marken efter en förödande skogsbrand så måste man resa sig ur askan ifall man vill nå och uppleva framtida segrar. Foto: Envato

En annan konst är att resa sig på nytt efter smärre bakslag och krossade förväntningar. Det är trots allt förmågan att ta nya tag och studsa tillbaka igen som är en av de mentalt viktigaste egenskaperna för att bli riktigt bra på någonting. Vare sig det är maraton eller något annat som man har en fallenhet för och vill bli riktigt bra på. Det, uthålligheten och de tiotusentals övningstimmarna som behövs, utan att tappa entusiasmen. Därför är det inte nödvändigtvis den mest talangfulle som på sikt drar det längsta strået. Man kan vara en jättetalang på någonting men har man inte ambitionen att fortsätta utvecklas utan förlitar sig alltför mycket på talangen så kommer de storslagna resultaten inte att hålla i sig över tid.

En bra utgångspunkt för att kunna gå vidare efter smärre besvikelser, bakslag och nederlag är att inte ta dem alltför hårt och personligt, samt att inte älta dem alltför länge. Det tar alltför mycket värdefull energi, fokus och göder samtidigt ett allt större självförakt, vilket dränerar dig på ännu mer energi och framtida potential. Det bästa man kan göra är därför att släppa blicken bakåt och istället blicka framåt. Likt hästarna med stora skygglappar som drar en tung droska.

Undertecknad har åtminstone inte mycket till val ifall han vill springa nära sin kapacitet under Stockholm Marathon den första juni, eller åtminstone i närheten av den. Oavsett hur det går där så hägrar åtminstone en veckas vila och (förhoppningsvis) semester efter denna pärs. Bara detta är värt att se fram emot.

KATEGORIER

Kommentarsfält

Kommentarer förhandsgranskas inte av Frihetsnytt och är inte redaktionellt innehåll. Du är själv juridisk ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

1 KOMMENTAR

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar

0
Din varukorg är tom!

Det ser ut som om du inte har lagt till några artiklar i din kundvagn ännu.

Bläddra bland produkter