tisdag, 27 september, 2022

Supermaten del 1 – Supermat eller bluff?

Alexander Söderberg om supermaten och dess påstådda underverk

Det senaste decenniet har marknaden för så kallad ”supermat” fullkomligt exploderat i Sverige och västvärlden. Dessa exotiska livsmedel har ofta transporterats långväga innan de hamnar på hyllan i butiken. Genom skicklig marknadsföring får man därefter kunder att gladeligen betala dyra pengar för den trots att all ”supermat” redan finns i vårt närområde.

Trenden med så kallad ”supermat” som spridit sig i vårt avlånga land de senaste 10-15 åren kan inte ha undgått många. Förutom açaibär, gojibär, chiafrön, spirulinapulver och liknande som ligger framme i snygga förpackningar i butikerna så finns det hela TV-program, reportage, artiklar och kokböcker som prisar dessa. De får en nästan helig status då de sägs vara fullproppade med näring i form av vitaminer, mineraler och antioxidanter. Trots detta tycks man från producenterna och marknadsförarna ha väldigt svårt att definiera begreppet ”supermat”. Det vill säga, vad det egentligen är och vilka näringsmässiga fördelar som erhålls vid förtäring.

Vad är supermat?

Letar man efter en ordboksdefinition av ”supermat” får man följande svar på Wikipedia:

”Supermat” är ett begrepp inom marknadsföring kopplat till påstått extra hälsosam mat med högt näringsvärde. Begreppet kopplas gärna samman med ett starkt kulturhistoriskt värde och appliceras ofta på växter som fram till modern tid varit okända i Europa och därför kunnat marknadsföras som ”ursprunglig” matkultur.”

Såsom påtalas i citatet ovan är det ett begrepp som används främst inom marknadsföring snarare än seriös vetenskap och näringslära. Syftet är alltså att öka försäljningen snarare än att ge noggrant beprövade och faktabaserade kostråd.

Denna undfallenhet och ovilja att definiera begreppet tyder på att marknadsförare, kändisar och producenter räds offentligt ifrågasättande. Än idag finns det varken en juridisk eller vetenskaplig definition på ”supermat”, vilket gör att begreppet används ganska fritt. En tydlig definition förpliktigar att produkterna man säljer uppfyller det som marknadsförs. Därför har prefixet ”super-” istället blivit någonting man strösslar frikostigt med i böcker, bloggar och reklamkampanjer. Livsmedlen tillskrivs då speciella, unika (nästan magiska) egenskaper som ökar köplusten hos konsumenterna. Tror någon att dessa livsmedel hade fått samma dragningskraft ifall ”super-” plötsligt försvann?

Finns det belägg för superlivsmedlens egenskaper?

Till dags dato finns det väldigt lite seriös, beprövad forskning som stödjer påståendena om superlivsmedlens alla hälsobringande effekter. Påståenden om att de skulle vara så mycket näringsrikare och hälsosammare än de animaliska livsmedel, bär eller växter som vi kan hitta lokalt handlar mer om marknadsföring än om belagd fakta. De rubriker om superlivsmedlens egenskaper vi ofta får serverade (som att de skulle minska risken för cancer med 55%, sänka blodtrycket, kolesterolet med mera) är mestadels byggda på epidemiologiska studier som oftast blir rena spekulationer. Epidemiologisk forskning är ett fält som undersöker samband mellan förekomsten av sjukdomar och de yttre faktorer som kan tänkas orsaka dem. Till exempel mellan strålning och cancer eller stress och högt blodtryck. De fastställer dock inte orsak och verkan vilket det ofta framstår som i medierna.

För att kunna fastställa orsak och verkan skulle deltagarna i studien behöva bli inlåsta och bevakade under flera års tid medans de får motta en daglig dos strålning, mat, buller eller något annat som undersöks. Det är inte bara djupt oetiskt utan även kostsamt, varför de aldrig kan genomföras i praktiken. Betydligt enklare är att genomföra studier som bygger på undersökningar. Då kan man påvisa möjliga samband utan att tumma på etiken.

Fler deltagare och längre uppföljningstid inom studien antas därför påvisa ett starkare samband. Dock har man sällan någon kontroll på andra inverkande hälsofaktorer såsom motionsvanor, dryckesvanor, tobaksbruk, medicinintag, socialt umgänge, familjeband och så vidare. Lägg därtill eventuell partiskhet från forskarnas sida i syfte att få fram önskvärda resultat. Detta är något som sällan nämns i sammanhanget och därför håller somliga slutsatserna från epidemiologiska studier för absoluta fakta.

Det hela blir dock mer spekulation än belagda fakta varför man aldrig riktigt kan lita på de rubriker och rön som byggs på epidemiologiska studier. I synnerhet inte de som har ett litet deltagarantal, kort uppföljningstid eller är sponsrade av företagsintressen som vill lyfta fram sina produkter. Tyvärr är så ofta fallet när det handlar om superlivsmedel och man bör därför vara vaksam på de studier eller forskningsprojekt som lyfter fram deras förträfflighet.

Hur är det med näringsupptaget?

Många superlivsmedel höjs till skyarna av producenterna för sitt höga innehåll av vitaminer, mineraler och antioxidanter. Vitaminer och mineraler behövs för våra kroppsliga funktioner medan antioxidanterna motverkar oxidation av fria radikaler (som uppges orsaka cancer). Det är därför lätt att tro att vi blir friskare och mindre cancersjuka av att äta dessa livsmedel regelbundet. Något man sällan nämner i sammanhanget är själva näringsupptaget, det kanske viktigaste av allt. Ett livsmedel som sägs innehålla mängder av näring, men som kroppen inte kan absorbera är i stort sett värdelöst. Än mer så ifall livsmedlet ifråga också kan skada en.

Det kan liknas vid att försöka tugga en bit granit eller kvarts då dessa sägs innehålla jättemycket natrium, magnesium, kalcium eller någon annan jordartsmetall. Du skulle (bortsett från förstörda tänder) knappt kunna absorbera några av mineralerna, samtidigt som din matsmältning skadas.

Näringsupptaget från just vegetabilier är överlag väldigt lågt, åtminstone om man jämför med upptaget från animalier. Vitaminerna i frukt och grönsaker ligger ofta inbäddade i fibrer och är dessutom känsliga för värme, syre och ljus. Lägg därtill urlakningen av vitaminer och mineraler från jordarna där livsmedlen ofta odlats och det faktum att merparten av människor idag har ett uselt näringsupptag. Främst på grund av kronisk inflammation och oxidativ stress i tarmsystemet, i synnerhet tunntarmen där näringen tas upp. Skulle vi istället helt bortse från dessa faktorer så kvarstår ändå det faktum att superlivsmedlen, liksom alla växter, har sina naturliga växtgifter som med ett gemensamt namn kallas för antinäringsämnen. Det är ämnen som hämmar ditt näringsupptag och till och med kan skada dig.

Dessa har växterna för att skydda sig mot diverse angripare och inte vill bli uppätna. De kan inte fly undan angriparen, varför de har utvecklat andra mekanismer för att skydda sig själva och sin avkomma (frön).

Genom fermentering, kokning, syrning och andra konserveringsmetoder så kan dock andelen antinäringsämnen minskas betydligt, vilket även betyder att mycket av näringen går förlorad. Att äta många av superlivsmedlen råa är därför en dålig idé och man gör för övrigt bäst i att äta dem i väldigt måttliga mängder. Detta är något som aldrig nämns reklam som lyfter fram superlivsmedlen.

Den skickliga marknadsföringen (som lurar konsumenten)

Ni har säkert sett förpackningarna med supermüsli, supergröt och liknande i butikerna. De har ofta färgsprakande förpackningar och bilder (ofta med en kändis på) som tilltalar dina sinnen och framförallt ditt undermedvetna. Att de alla innehåller prefixet ”super-” får dig att tro på den påstådda näringstätheten och att du inte klarar dig utan det.

Man ska dock ha i åtanke att marknadsförare och producenter i första hand vill tjäna pengar och om det bygger på konsumentens okunskap struntar de i. Därför marknadsförs med jämnan modeord som ”supermat”, ”raw-food” och ”detox” med budskapet att man blir friskare genom att äta dem. Att detta lurendrejeri med så kallad ”supermat” får fortsätta är för undertecknad en gåta och tyder på att korruptionen inom livsmedelsbranschen är enorm. Hade begreppet ”superlivsmedel” varit reglerat så hade det åtminstone förpliktigat lite mer från marknadsförarna.

Varorna är ofta dyra och har ofta transporterats från andra världsdelar innan de hamnar på hyllorna i butiken. Ej heller vet vi ifall framställningen av grödorna ifråga har varit etisk eller miljömässigt försvarbar. Allt tal om att exotiska, vegetabiliska superlivsmedel skulle vara miljövänliga, djurvänliga och bra för hälsan faller därför platt. Därför ska jag nedan avsluta artikeln med den första lösningen på hur du som konsument kan bidra till att åtminstone mildra detta pågående lurendrejeri.

Spara dina pengar (köpa inte superlivsmedel)

Som konsument har du större makt i dina händer än du anar, särskilt ifall ni är många som gör gemensam sak. Därmed gör du bäst i att inte lägga dyra pengar på livsmedel vars näringstäthet och nyttighet det inte finns seriösa belägg för. Att de ofta smakar beskt, surt eller illa styrker inte heller dessa påståenden.

Lägg därför inte dyra pengar på exotiska açaibär, gojibär eller chiafrön utan lägg dem istället på bär som växer naturligt i Sverige och Norden. De är förvisso inte helt billiga idag heller men du sparar åtminstone en slant, får i dig något näringsrikt och gynnar samtidigt inte de skojare som finns inom livsmedelsbranschen.

I nästa del, som är mer lösningsorienterad, går jag därför igenom alternativ supermat som vi kan hitta innanför Sveriges gränser. Mat som inte alltid behöver bestå av vegetabilier.

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

Ny metod för cancerbehandling

- Annons -

Liknande artiklar

Livsmedelsnäringen ryter ifrån

Dålig mat skapar hälsopandemi