Sverige avviker kraftigt i sin tolkning av ett EU-förslag beträffande återställandet av arter i skogen, jämfört med andra medlemsstater. Sverige har valt att använda ”förindustriell tid” som referenstidpunkt för förändringar i naturtyper och artbestånd, vilket kommer göra skogen värdelös.
EU:s lagförslag ”The Nature Restoration Law” ligger för närvarande på regeringens bord. Lagen tvingar medlemsstaterna att återställa arter och naturtyper som har påverkats av mänskliga aktiviteter. Detta är i sig inte särskilt kontroversiellt. Haken med lagförslaget är att de olika medlemsländerna själva väljer när art och naturtyperna räknas som ”återställda”.
Mer exakt handlar det om att medlemsländerna själva väljer vilket år som ska användas som referenstidpunkt för det tillstånd som lagen ska återskapa. De flesta länderna har valt de år då det gick med i EU som jämförelseår för hur naturtyper och artbestånd har förändrats över tid. Sverige däremot har valt att använda ”förindustriell tid” som referenstidpunkt för förändringar i naturtyper och artbestånd.
Sveriges tolkning är extrem
Gunnar Lindén, expert på naturvårdsfrågor på LRF, reagerar på det han uppfattar som orimligheten i det lagförslag som har ålagts den svenska regeringen.
– Vi talar här om en tid innan vi ens började med kolmilor och tjärbränning, säger Gunnar Lindén och fortsätter:
–Det är helt orealistiskt att använda en sådan tidpunkt som utgångspunkt för ett tvingande lagförslag, eftersom det är en tid som vi inte med säkerhet kan säga någonting om, dessutom så är det en tid som helt saknande mänsklig påverkan. Det är ett tillstånd som förmodligen aldrig har funnits.
Emma Wiesner, Europaparlamentariker för Centerpartiet, reagerar även hon. Hon har gentemot EU-kommissionens ordförande påpekat orimligheten i att lagförslaget får helt olika innebörd för olika medlemsländer, beroende på hur de olika länderna har valt att mäta och rapportera förändringar i sina naturtyper och artbestånd. Emma Wiesner beskriver hur EU-kommissionens ordförande Frans Timmerman har gjort sig svår i kommunikationen och vägrat att lyssna.
– Det handlar inte om det, säger han. Det handlar om att rädda den biologiska mångfalden, sedan så hänvisar han till Sveriges dåliga värden. Men de dåliga värdena beror ju på att vi använder en annan jämförelsetidpunkt än de andra medlemsländerna!
EU kommer detaljstyra den svenska skogsnäringen
Emma Wiesner säger att konsekvensen av detta blir att EU får argument att detaljstyra den svenska klimat och miljöpolitiken, vilket i sin tur påverkar skogs- och jordbruksnäringen och dess företagare.
Även Skogsstyrelsen är kritisk i sin analys av förslaget då de menar att EU inte tar hänsyn till hur Sveriges skogsförvaltare ställer sig till lagförslaget, eller till hur de som förvaltar skogen skulle kunna hjälpa till med att nå de mål som lagförslaget är ämnat att uppnå.
Skogstyrelsen skriver in sina kommentarer av förslaget att EU-kommissionen särskilt beaktar allmänhetens och miljöorganisationers rättigheter, men ingenstans uppmärksammar de privata skogsägarna, varken rörande vilken roll dessa har, eller hur de påverkas av lagförslaget. Skogsstyrelsen gör också analysen att skogsägare utgör en viktig brukargrupp för att nå målen.
Enorma konsekvenser
Konsekvenserna blir att enorma arealer måste tas ur produktion.
Skogsstyrelsen uppskattar att 1 miljon hektar produktiv skog kan behöva tas ur produktion och ytterligare en halv miljon hektar skyddas. Kostnaden för att ersätta skogsägarna för detta uppskattar Skogsstyrelsen till 175 miljarder kronor fram till 2050.
– Vi uppskattar att 2,5 miljoner hektar naturskog måste återskapas om vi går in i det här lagförslaget med den mät- och rapporteringsmetod som Sverige idag använder, säger Gunnar Lindén, expert på naturvårdsfrågor på LRF skogsägarna.
Det stora problemet är att EU-direktivet är ett stort angrepp på Sveriges nationella suveränitet. Det bryter mot subsidaritetsprincipen, som påstås vara viktig för EU:s funktionssätt.
Om man tror på människan, förnuftet och att äganderätt är en god förutsättning för långsiktigt ansvarstagande, då måste man lita på att nationalstaten är rätt nivå att bestämma reglerna för hur landets naturresurser förvaltas. Idealt kan enskilda markägare därutöver ha stort utrymme att bruka marken med hänsyn och respekt för medmänniskor och andra livsformer.
Vi vill inte ha en värld där enskilda människor och till och med nationer berövats självbestämmande och ansvar — där en auktoritär världsdels- eller världsregering styr genom dekret.
Med detta sagt ska givetvis svenska folket ta ställning till sakfrågan om hänsyn till naturen, vildmarken, biologisk mångfald och kommande generationer. Då är det inte orimligt att man hamnar i liknande resonemang som ligger bakom EU:s initiativ att återskapa skogar och natur. Den svenska naturen är hårt märkt av överintensivt industriskogsbruk. Det är en utmärkt idé att försöka återförvilda en stor del av den svenska skogen. Man kan börja med att ge statliga Sveaskog direktiv att helt sluta med ”produktion” och göra det till ett bolag för återförvildning och ekoturism. Självklart måste skogsägar som säljer eller frivilligt avstår från produktion ha rimlig ekonomisk ersättning.
Hur som helst är det nationell politik.