Skattebetalande svenskar kämpar enligt massmedia sedan årtionden för att nå det berömda ”en-procentsmålet”, det vill säga att en procent av bruttonationalinkomsten ska skänkas till fattiga folk för att lindra deras nöd. Enligt samma medier har SD förhandlat ner detta till 0,75%. Men som vanligt när stora pengar rullar gäller att skenet bedrar – ingenting av det ovan sagda är sant.
FN och andra internationella organisationer som koordinerar politiker runt om i världen har sedan 1970-talet infört ett bakvänt tänkande när det gäller hjälpbetalningar till fattigdomsländer. Målet ska vara att spendera vissa mängder pengar, inte att åstadkomma vissa mängder nyttigheter. Detta tänkande är väsensfrämmande för både familjer och företag men har anammats av socialistiska och konservativa politiker i hela västvärlden.
Resultatet har blivit det man kan förvänta sig. Idag debatteras på allvar om det ur mottagarfolkens synvinkel hade varit bättre om 50 år av omåttligt stora betalningar av biståndspengar från norra till södra halvklotet aldrig hade gjorts. Forskning visar att den ekonomiska tillväxten i mottagarländerna till ytterst liten del är biståndets förtjänst.
Flera stora mottagarländer som Tanzania, Zambia och Botswana har själva uttalat som sitt politiksa mål att bli kvitt pengarna från den svenska bistånds-stormakten.
Lova sänkning, budgetera för ökning
De svenska väljarna är i allmänhet är ganska trötta på biständet. I ett land med världens högsta skattetryck, där man ständigt får höra att ladorna är tomma, reformutrymmet är slut och att pensioner, sjukvård och annan återbäring minskas känns det trist att 47 miljarder varje år blir sänt till diverse länder i utlandet – särskilt när ingen riktigt vet var pengarna hamnar.
Biståndströttheten i väljarkåren har partiernas opinionsexperter sniffat reda på. Därför har vi i samband med riksdagsvalet fått höra att Sverigedemokraterna med möda och besvär förhandlat ner biståndssumman från 1% av BNI till 0,75%. En god portion mindre allstå – kapade 25%, eller hur? Men skenet bedrar.
Den nationelle möbelföretagaren Ingvar Kamprad lärde oss att man ska räkna kronor, inte procent. Den föga nationella svenska regeringen lär oss samma sak – här är deras prognos för bistånd och ett par andra kostnadsområden.
Källa: Regeringskansliets hemsida
Enprocentmålet redan överträffat
Massmedier och lärare har under alla år berättat för oss om det ständigt underträffade målet att skänka en ynka procent av vårt välstånd till fattiga länder. När enprocentmålet en dag överträffas borde händelsen alltså blir föremål för ett stort firande. Det är bara ett problem – enprocentmålet är redan överträffat. Europaportalen uppger att Sverige 2021 gav bort 1,14% av sin bruttonationalinkomst i u-hjälp, mer än något annat land i världen.
Fattiga understöder rika
Eftersom ingen nämnvärd förbättring av levnadsförhållandena i exemelvis Afrika har kunnat upptäckas som följd av 50 års gigantiska utbetalningar utgår man i allmänhet från att pengarna hamnat någonstans på vägen i vad som i brist på bättre benämning kan kalla lokala politiska system. Med flera års mellanrum brukar artiklar dyka upp i brittisk press som ger en inblick i frågan.
Debattörer har förenklat sin beskrivning av situationen på följande sätt: U-hjälp är när de fattigaste i de rika länderna hjälper de rikaste i de fattiga länderna.
Vissa pengar lämnar inte Europa
Oavsett om det är 0,75, 1 eller 1,14% av BNP eller BNI kommer en stor del av de 47 miljarderna aldrig i närheten av något u-land. Enligt SVT hamnar en stor del hos FN och en annan stor del hos svenska organisationer som RFSU, Världsnaturfonden, Pingstmissionen, LO, TCO, Sacos och Kvinna till Kvinna, vilket SVT försiktigt beskriver som en ”vildvuxen ideologisk agenda”.
Josefin Jutas har kritiserat det makalösa slöseriet i debattartiklar i både GP och SvD. En tidigare Sida-chef säger till SVT att Sida ”saknar administrativ kapacitet att hantera de enorma beloppen”.
Omstörtande verksamhet i Vitryssland
Dessutom används pengarna ofta till helt andra ändamål än vad väljarna föreställer sig. Stora annonskampanjer i Sverige, med syfte att manipulera väljarna att stödja partier som lovar fortsätta penningarullningen är en direkt oseriös användning av skattepengar avsedda för u-hjälp.
En annan är att sända pengar till militanta grupper som arbetar för att med våld destabilisera och göra revolution i våra grannländer.
Ovan är en stillbild från en TV-kanal som sänds mot Vitryssland för att bedriver subversion, splittring och destabilisering av detta land. Allt gratis och på bekostnad av diverse Pentagon-nära fonder och institut. Sida är, att döma av kanalens hemida, uppenbarligen ett av dem.
På Sidas hemsida beskrivs verksamheten i Vitryssland – varvid ingenting nämns om någon propagandakanal eller annan omstörtande verksamhet.
