Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
I onda eller osäkra tider, som de vi har nu, sjunker barnafödandet. Det är något av en biologisk nödvändighet. Men på sikt bör vi uppmuntra svenskar att skaffa barn och skapa fram de hoppfulla och uppmuntrande förutsättningar som svenskar har rätt att förvänta sig.
Här blir inga barn gjorda
Barnafödandet i Sverige, bland Sverigefödda kvinnor, har minskat under en lång följd av år. Marginella ändringar alldeles nyligen spelar inte så stor roll för trenden. Samhällsutvecklingen i Sverige, med migration till vårt land, exploderande brottslighet, covid och krig i vår omvärld, har varit just av det slag som brukar avskräcka människor från att skaffa barn. Samma effekt syntes under andra världskriget – de många som i stället föddes efter kallas ibland boomer-generationen.
Befolkningen ska sakta öka
En lugnt ökande befolkningskurva brukar anses vara ett signum för ett välmående och välfungerande samhälle, med tillräcklig tillit till framtiden. Stora minskningar brukar höra till fenomen som digerdöden eller trettioåriga kriget. Mycket stora ökningar på kort tid kan i och för sig de också leda till problem, som Sveriges befolkningsökning på 1800-talet, som sades bero på fred, vaccin och potatis och som ledde till den stora åderlåtningen av vårt folk genom emigrationen till Förenta staterna. Det satte i och för sig också igång en rörelse mot demokrati och jämlikare människovärde i Sverige – plötsligt insåg svenska makthavare att människor var värdefulla i sig och inte bara problem.
Ökning genom egen produktion – inte import
Vi i Sverige behöver komma tillbaka till en lagom befolkningsökning genom att vårt folk föder fler barn, inte genom invandring till vårt land. Det är mycket tveksamt om invandringen från senare tid medför några fördelar alls för oss som redan finns här. Det som ger landet styrka, är människor som känner sig som svenskar och vill leva och verka på de förutsättningar som vi har och redan har haft länge i Sverige. Bara samhällen med en grundläggande gemenskap om det viktiga i livet, kan fungera, växa och vara goda hem till sin befolkning.
USA kan till exempel tyckas vara blandat på många olika sätt, men har dels en synnerligen dominant majoritetskultur och dels en skoningslös inställning till kriminalitet som vi i Sverige är långt ifrån och kanske aldrig kommer fram till, och som håller farliga samhällsavvikelser till ett minimum.
Vårt sätt att bygga Sverige måste vara att bygga på de förutsättningar som gjorde Sverige till ett bra land, som det var fram till ungefär 1970. I det måste ingå en lugn befolkningsökning, så att nya generationer kan ärva det vi lämnar efter oss och det bättre, rikare och starkare samhälle som vi har ett ansvar att bygga. Med det kan kedjan hållas obruten, så att våra barn i sin tur kan lämna vidare till sina. Det är ett ansvar vi har både mot våra barn och mot de som gått före oss och offrat sig för att vi ska få ha vårt land och vårt folk kvar. Vilhelm Mobergs ”Svensk strävan” är kanske det vackraste som har skrivits i ämnet. Ansvaret mot vårt folk och land är faktiskt detsamma som man alltid har mot sin familj, bara större, bredare och långsiktigare – ända från, urtiden och ända bort till den framtid som inte kan se, har vi ett ansvar för att Sverige och svenskarna ska finnas kvar.
Kinas och Japans barnpolitik
Kinas ettbarnspolitik 1980 till 2015 kan ha förefallit som en nödvändighet för beslutsfattarna som drev igenom den. Det var ingen som säkert kunde förutse att Kina skulle bli den storexportör av industrivaror som det skulle bli, och som har gjort att landet har valutainkomster som räcker till för att betala för den mat som Kina inte självt kan producera. Den som vill läsa mer om hur brutalt politiken genomfördes kan till exempel läsa boken ”Röd åklagare” av Xiao Rundcrantz.
Japan, ett demokratiskt och totalindustrialiserat land, kämpar på sitt håll och av lite andra orsaker med ungefär samma problem. I Japan handlar dock problematiken kanske främst om att kvinnor genomgår så extremt stora förluster i livsinkomst efter att ha skaffat barn, ett problem som lika mycket är kulturellt och inrotat på arbetsmarknaden där kvinnor förväntas stanna hemma hela livet efter att blivit mödrar, oavsett hur välutbildade de är (Japans kvinnor är extremt välutbildade). Problemet kan bli svårt att lösa med offentlig politik. Det fanns trovärdiga prognoser i Kina om att en befolkningsökning i värsta fall skulle behöva regleras ner genom en svältkatastrof. Dock krymper nu Kinas befolkning för första gången, och till skillnad från västerländska industriländer har landet inte hunnit fram till välfärdsnivåer som räcker för att försörja den åldrade befolkningen, Denna befolkning är redan stor i Kina och blir snart mycket större. I en mening blev Kina gammalt innan det hann bli rikt. Det är en utveckling som kan drabba också oss i Sverige, om också i mindre skala, om vi låter vår befolkning av svenskar krympa och börja domineras av äldre människor som Kinas.
Incitament à la Ungern
Det räcker inte med att tycka saker, eller ens att vilja saker. Ska man få med sig andra på något man vill, så måste man också ha trovärdiga sätt att visa hur man kan uppnå det man vill. Men det finns exempel att hämta.
Ungern led mycket under kommunismen och har under en lång följd av år haft minskande befolkning genom låga födelsetal. Men Ungern vill dock, och försöker också göra något åt situationen genom skattelättnader för barnaföderskor och andra premier i form av till exempel subventionerade lån till bil och bostad och som utgår till den som lever och arbetar i Ungern.
Idéerna skulle gå utmärkt att integrera in i Sveriges redan existerande sociala transfereringssystem och förmånerna går också till den som arbetar och därmed betalar skatt och inte till den som behöver prioritera att skaffa sig ett jobb och komma in i samhället snarare än att skaffa barn. Det är lite samma sak som att man inte får a-kassa förrän man har jobbat i två år – förmåner förtjänar man genom att först ta ansvar och arbeta för sin försörjning.
Den som kommer till Sverige med sju barn och sedan skaffar flera utan att ha arbete eller anknytning till arbetsmarknaden, måste naturligtvis lösa de problemen innan det kan bli aktuellt med några barnförmåner. Några förmåner kan heller inte rimligtvis utgå till den som först skaffar barn utomlands som sedan tas med till Sverige och som aldrig har varit tänkta att omfattas av förmånssystemet – i alla fall inte för de medtagna barnen. Sverige och svenska transfereringar har helt enkelt aldrig varit inblandade. Detsamma borde i praktiken gälla även den redan existerande svenska föräldraförsäkringen, även om det är en annan fråga.
Bara att sätta igång
Det är lätt att säga saker, men svårare att göra saker. Men om vi svenskar inte skaffar barn, så finns inte Sverige kvar. Det är ett svek mot både kommande och gångna generationer. Kanske borde svenska patrioter och nationalister känna ett speciellt ansvar, inte minst som föredömen. Men ansvaret faller ytterst på var och en som har hjärtat för Sverige.
