onsdag, 7 december

Sverigedemokraterna och det stora sveket

Detta är en insändare. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte FrihetsNytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Tobbe Larsson om hur Sverigedemokraterna svek sina väljare och övergav sin tro

När SD väl kom in i riksdagen trodde de flesta att det här var ett parti som aktivt skulle kämpa för den politik man lockat väljarna med. 12 år senare, med facit i hand, kan vi konstatera att vi istället fått ytterligare ett etablissemangsparti på halsen som blivit så rädd för att beröra sina hjärtefrågor. Dessutom har de flera gånger visat prov på värre fulspel än etablissemanget och satt interndemokratin ur spel för att gynna ett fåtal individer i partitoppen.

Vad är skillnaden mellan ett parti som aktivt står för sin politik och tar ställning för svenskarna och ett parti som kastat trovärdigheten överbord och hoppar till av skräck när någon säger ”etnisk svensk”?

12 år i riksdagen.

Det är den tid som krävdes för att få Sverigedemokraterna att utan minsta antydan till skam överge sina egna ståndpunkter och svika de väljare som fäst sina förhoppningar till partiet.

Istället har man lämnat walkover på sina kärnfrågor, i synnerhet invandringen och öppnat upp för andra partier att ta över frågan. Idag är det nästan så att Moderaterna framstår som det mer invandringskritiska partiet, utan det kontroversiella namnet och med lång erfarenhet av regeringsstyre, vilket väljarna anser vara viktigt.

Sverigedemokraternas ansträngningar att ses som ett ”vanligt parti” och ett regeringsdugligt sådant, har istället berövat dem deras trovärdighet och inte fört dem närmare någon ministerpost för det.

Fel strategi – gång efter gång

Det är med den senaste debatten om Nato och det olycksaliga medlemskapet som Sverigedemokraterna vinkat adjö till den sista ståndpunkten som legitimerade dem som ett trovärdigt oppositionsparti. Man hade kunnat vinna en del på att hålla fast vid motståndet, då man bevisligen inte förlorat på ställningstagandet om man ser till de tidigare valframgångarna. Säkert hade man kunnat locka en del desillusionerade vänsteranhängare. Istället är det Vänsterpartiet som (väldigt försiktigt) tagit ställning, som enda riksdagsparti, mot Nato.

Från att lämna EU till att påverka inifrån

Men Nato är inte den enda överstatliga jätte som SD tidigare profilerat sig som motståndare mot, utan även EU. Bland gräsrötterna fanns en förhoppning om att påverka EU inifrån en i positiv riktning, från överstatlighet samt mångkulturellt och vänsterliberalt tvång till en handels- och samarbetsunion. I takt med att EU alltmer visat sitt rätta totalitära ansikte har partiets gräsrötter gett upp och stöder nu SWEXIT som enda lösning.

SD ändrar sin politik för att ställa sig in hos de borgerliga partierna

Partiledningen har däremot sett en möjlighet att ställa sig in hos de borgerliga partierna, samtidigt som posterna i EU-parlamentet inneburit ett ytterligare flöde till kassan och poster som man kan belöna sina lojalister med. Man har släppt kravet på utträde och håller nu fast vid illusionen att unionen ska gå att förändra inifrån. Till och med Jimmie Åkesson själv har sagt att orsaken till hans medlemskap i SD var partiets EU-motstånd. När man idag ser vad partiet under hans ledning har tagit vägen i den frågan kan man undra hur det verkligen står till med den store Ledarens politiska trovärdighet.

Från återvandring till assimilation

Sen har vi Sverigedemokraternas kärnfråga, invandringen och det mångkulturella haveriet. Från att ha förespråkat stopp av invandring (flykting såväl som arbetskraft), storskalig återvandring och bejaka den etniskt svenska identiteten, pratar man istället om att begränsa invandringen något (asylinvandringen vill man stoppa, men arbetskraftsinvandring av ”kompetenta” grupper välkomnas), stimulera folk som vill att återvända till sina hemländer och integrera/assimilera dem som är här, samt att den svenska identiteten är något som är öppet för alla.

Fortfarande finns vissa ljuspunkter

Tobias Andersson
Tobias Andersson. Foto: Wikipedia/ Poltikerveckan Almedalen

Ett ljus i mörkret har dock varit Tobias Anderssons insatser i riksdagen där han har påtalat det svenskfientliga våldet och lyckats ställa justitieminister Morgan Johansson mot väggen så pass att denne inte kunnat ge ett konkret svar.

Detta ska Andersson ha all heder för, men tyvärr så skulle man kunna förvänta sig desto mer av partiet i stort. När det kommer till invandring och återvandring hoppar företrädarna som en jojo fram och tillbaka. Ena stunden pratas det återvandring (oftast när AFS varit på tapeten) bara för att någon intervju eller pressträff senare prata om att temporärt stoppa invandringen. Vilken av dessa fötter man faktiskt skulle stå på vid en eventuell regeringsposition blir man aldrig klar över, men veligheten talar sitt tydliga språk för att man inte bör förlita sig på dem.

Sålt ut sin politik för makt

Varför har man gjort detta, tagit avsteg från allt som gjorde SD till just SD? Motstånd mot EU, Nato, massinvandring och socialdemokratiskt överförmynderi har ju varit det som lockat väljarna. Varje gång partiet eller någon företrädare varit inblandad i en så kallad ”rasistskandal” har opinionssiffrorna stigit i anslutning. Väljarna har aldrig varit intresserade av fisljumma mittenpartier (vilket Liberalernas pågående fall tydligt visar).

SDs ledning förnedrar sig å det grövsta för att få en plats i finrummen

Det är för att de ledande i partiet bara har ett mål i sikte: att ingå i en regering, gärna en borgerlig sådan om man inte kan få egen majoritet. Problemet är bara att den eventuella borgerliga regeringen inte vill ha med SD, då namnet är förknippat med alltför ont medialt blod för att Ulf Kristersson skulle vilja göra sig beroende av dem. Men det begriper inte Åkesson & Co, utan likt en kärlekskrank friare svassar de efter föremålet för sina känslor och utsätter sig för alla möjliga förnedrande krumbukter.

Väljarna kommer i andra hand

Sina väljare däremot skiter man högaktningsfullt i. De kommer ändå hålla fast vid att SD står upp för svenskarna, likaväl som sosseväljare tror att Socialdemokraterna står upp för arbetarna. Så länge man inte hamnar för nära 4%-spärren och därmed ser det bekväma levebrödet vara hotat, kommer opinionssiffrorna vara ett ointressant surrande i bakgrunden.

Svågerpolitik och interndemokratur

Nu ska vi inte lägga alltför stor vikt vad etablissemangsmedia skriver, men de pågående skriverierna om gruppledaren Henrik Vinge och anklagelserna om korruption, där han bland annat ska ha gynnat sin frus position i partiet, visar ändå på att allt inte är som det ska vara internt i partiet.

Riksdagsmannen Roger Richthoff berättar om maktmissbruket

Roger Richthoff Sverigedemokraterna
Roger Richthoff. Foto: Sverigedemokraterna

Roger Richthoff, som fram tills nyligen satt i Försvarsutskottet för Sverigedemokraterna, målar upp en dyster bild av ledningens maktfullkomlighet. Det mest talande är hur partiledningen har gjort det hart när omöjligt att byta ut den, då det endast är valberedningen som har möjlighet till detta och dess medlemmar utses av partiledningen, inte av partimedlemmarna eller ledamöterna. Likadant är det med positionen som gruppledare (som många förknippar med den ökände och maktfullkomlige Mattias Karlsson) som endast kan utses av partiledningen och valberedningen.

Partiets interndemokrati på en bananrepubliks nivå

Detta hade kunnat vara ett fullt anständigt tillvägagångssätt i en bananrepublik, men för ett parti som gör anspråk på att vara demokratiskt är detta något oerhört!

Men vanskötseln slutar inte här. Richthoff berättar vidare hur man tillsatt okunniga (men lojala) personer på viktiga poster eller till och med bytt ut erfarna personer mot sådana som saknar både erfarenhet och relevant kunskap. Som exempel nämner han sig själv, men även Björn Söder (utrikespolitisk talesman) och Martinen (justitieutskottet), vilka bytts ut mot personer som må vara duktiga på att debattera i riksdagen, men saknar den kunskap som krävs för att vara oberoende av partistyrelsen.

Från opposition till etablissemang – användandet av maktens medel på maktens villkor

Man kan tycka att ett parti och dess företrädare som utstått så mycket spott och spe och utgjort offentlighetens slagpåse skulle hysa någon slags ödmjukhet inför detta.

Men icke. Istället har man likt mobboffret som försöker blidka sina plågoandar genom att själv sparka nedåt använt sig av exakt samma metoder som makten mot de som anses stå lägst i hackordningen: de egna medlemmarna och den nationella rörelsen i stort.

Fyra odemokratiska metoder som SD använder för att förtrycka oliktänkande i partiet

Det är framförallt fyra metoder som makten använt för att trycka ned opposition och som det sverigedemokratiska ledargarnityret inte varit sena att själva använda: tabubeläggning, avståndstagande, guilt-by-association, samt stämpling/svartmålning.

Sverigedemokraterna, som själva varit offer för dessa, har bara lärt sig en sak av sina erfarenheter och det är hur de själva ska tillämpa dem.

1) Tabubeläggning

Att belägga något med tabu är att förbjuda vissa ämnen från att överhuvudtaget beröras. Men det görs på ett psykologiskt ljusskyggt vis. Det räcker inte med att säga att något är förbjudet, utan med klassisk betingning (inom psykologin innebär detta att inprogrammera positiva eller negativa upplevelser till ett fenomen eller objekt) förknippa det med något farligt. Inom folktron skulle man aldrig säga namnet på vissa ondskefulla väsen för då kunde man åkalla dem. Likadant är det här, ”prat om invandring leder till diktatur”, ”stöveltramp börjar med att man öppnar upp för sådana här åsikter” och så vidare. I fallet med nationalism och invandringskritik så skulle tankarna direkt gå till bilder av diktaturer.

Men när omständigheterna gör att en fråga blir alltför närvarande och oundviklig att beröra så kommer folk till slut att trotsa det abstrakta hotet.

Då tar etablissemanget till konkreta hot.

Under lång tid har makten sett till att hänga ut personer med fel åsikter, samt se till att dessa förlorar jobb, sociala sammanhang och annat som gör det kännbart att ha dessa farliga åsikter. Framförallt har det varit nationalister och invandringskritiker som utsatts för detta, vilket hände 2013 då Expressen, med hjälp av vänsterextrema Researchgruppen (tidigare AFA Doku), hängde ut personer som anonymt kritiserat invandring och mångkultur på internet. Men vi har även IB-affären på 70-talet då socialdemokraterna kartlade individer med kommunistsympatier och såg till att det dessa förlorade jobbet.

”Enom till straff, androm till varnagel” som det sades vid medeltidens avrättningsplatser. Den enskilde förbrytaren skulle straffas och åskådarna varnas från att göra likadant. Genom dessa enskilda uthängningar skulle man dels straffa den enskilde tankebrottslingen, men framförallt visa för resten av samhället vad som händer den som bryter mot tabut.

Pratar man invandringskritik med folk idag är det få som kommer att tänka på diktaturer, men desto fler kommer att tänka på uthängningar och förlorade jobb och uttrycka rädsla för att bli en av dessa olyckliga.

Sverigedemokraterna har gjort det till en mindre konst att tabubelägga ämnen inom partiet. Allting som på något sätt kan tolkas som ”nazistiskt”, ”rasistiskt” eller ”antisemitiskt” är strängt förbjudet, i alla fall om media får nys om det. Man får inte prata om betydelsen av svensk etnicitet, vetenskapliga underlag för att mönster hos vissa folkgrupper gör dem problematiska i Sverige, eller ens dra grova skämt i privata sammanhang.

Det största tabut i partiet är dock att utmana eller ens öppet kritisera partiledningen. 2015, när William Hahne vann ordförandeposten i Stockholms stad hämnades partiledningen med att inleda uteslutningsärenden mot folk som öppet stött William. Flera personer som mindre öppet gett sitt stöd höll sig väldigt tysta eller bytte snabbt sida för att inte själva dra på sig ett uteslutningsärende.

2) Avståndstagande

Att tabubelägga vissa ämnen är att intellektuellt mörda debatten. Men är det någon som ändå berör dessa förbjudna ämnen så finns det olika sätt att bestraffa dem. Ovan beskrevs hur den rådande makten hanterar tankebrottslingar, men det finns ett sätt för att allmänheten att stärka detta, nämligen genom att ta avstånd från personen.

Att ta avstånd från en person eller organisation på grund av deras åsikter är att förvägra dessa deras demokratiska rättigheter: att ha och ge uttryck för sin åsikt utan att lida men för det. Avståndstagandet sträcker sig längre än själva åsikten, det omfattar även personen som uttalat den. En sådan person kommer då aldrig att ses som en individ, utan ses som en representant för den fruktansvärda åsikten och ska förvägras alla möjligheter som skulle kunna innebära en risk att denne gör sin röst hörd. Det är som att bli fredlös, där omgivningen dömt ut dig och förvägrar dig att ta del av gemenskapen.

Sverigedemokraterna har varit väldigt energiska med att ta avstånd från det ena och det andra, inte minst sina egna medlemmar.

Så fort en medlem blivit anklagad av media för att ha brutit mot rådande tabu (åtminstone vad gäller åsikter) har partiledningen och företrädarna varit snabba med att ta avstånd från de uttryckta åsikterna, och ofta även personen själv. Då heter det att man ”tar avstånd” från åsikterna, man ”har tappat förtroende” för personen om denne haft någon form av uppdrag för partiet. Det är sällan, om ens någonsin, som man bryr sig om att kontrollera hur exakta de citerade uttalandena varit, utan man utgår helt enkelt från att medias beskrivning är korrekt och bryr sig inte om den utpekades version av saken.

Även andra aktörer och företeelser utanför partiet utsätts för avståndstaganden, även om det är svårt att straffa dessa. Däremot kan man straffa medlemmar som inte håller vederbörligt avstånd.

Den Svenska bokmässan, som samlar både gäster och talare från höger- och vänsterkanten, har brännmärkts som ”oberörbar”. Den egna kanalen Riks fick direktiv om att inte närvara, eller beblanda sig med den även fast det skulle vara ett gyllene tillfälle att visa upp sig för rätt målgrupp av potentiella väljare. Där har till och med moderaterna haft mer ryggrad, vilket visades när riksdagsledamoten Lars Beckman 2020 försvarade den Svenska Bok- och Mediamässans existens och kritiserade Expo som smutskastat den.

3) Guilt by association

Då har vi nu gått igenom vad som händer en person som avstånd tas ifrån. Men alla är inte beredda att göra åsikten likställd med personen och kan därför fortsätta att ha kontakt och umgås med denne.

Då kan du bli straffad med guilt by association, vilket innebär att du som umgås med en person med fel åsikter anses vara ”besmittad” av dessa. Även om du själv inte har dessa åsikter så blir du förknippad med dem bara för att du umgås med en som har dem.

Det här har varit ett av de effektivaste sätten att upprätthålla tabubeläggningen och garantera splittring av potentiella motståndare. Straffen som beskrevs under ”Tabubeläggning” omfattar även dig som rör dig i fel kretsar. Om anklagaren har tillräckliga resurser att överrösta dig kommer du inom kort att ha blivit en bärare av dessa åsikter och vad du än säger kommer denne att lägga ord i din mun ända tills du fullkomligt tar avstånd från den person eller grupp som du haft att göra med, bespottar den, gärna kommer med påståenden som göder det rådande narrativet, en scen vars like bara återfinns i George Orwells 1984.

För Sverigedemokraterna har det inneburit att medlemmar som deltagit på föredrag eller konferenser med (för SD) känsliga ämnen, inte för att man håller med utan för att bilda sig en egen uppfattning, befläckat sig själv i partiets ögon och blivit föremål för internutredningar.

Detsamma gäller om man, i egenskap av privatperson kanske tagit en öl med en ”paria”, ”kastlös” eller ”nazist” och blivit påkommen med det. Då har du tagit på dig personens åsikter istället för tvärtom. Är du inte snabb nog med att ta avstånd från denna fasansfulla förbrytelse så finns bara en väg att gå: ut ur partiet på största möjliga förödmjukande sätt.

4) Stämpling/svartmålning

Det sista stora debattdödarknepet är att slänga runt diverse negativt laddade begrepp på allt och alla som man inte är överens med. Begrepp som ”rasist”, ”nazist”, ”fascist”, ”högerextrem”, ”yada-yada-nånting-nånting-politiskt-inkorrekt” har använts extremt flitigt de senaste 40 åren från det mångkulturella etablissemanget, visserligen med den oväntade konsekvensen att dessa blivit uttjatade och nästintill tappat sin innebörd.

Då Sverigedemokraterna siktar på bevisa att man platsar i det politiskt korrekta landskapet så är dock dessa begrepp något som man vill hålla på största möjliga avstånd.

Hur gör man det på bästa sätt?

SD legitimerar och förstärker effekten av djupt odemokratiska metoder

Jo, man ser ut till att själv använda begreppen och med den nyfrälste heretikerns nit ser man till att själv peka ut andra kättare och på det sättet bevisa sin trohet mot gruppen (etablissemanget).

Fria Tider utpekas som ”fascistisk” av SD

Man har riktat sparkar mot aktörer som egentligen borde ses som ideologiskt närstående, eller åtminstone inte som antagonister. Man har kallat webbtidningen Fria Tider och bloggportalen Motpol för ”fascistisk”, trots att dessa tar ställning för en konservativ, invandringskritisk och nationalistisk hållning. Likväl har man kallat Education4Future för ”rasbiologisk”, trots att man låtit personer komma till tals som verkligen inte faller in under det begreppet.

Sverigedemokrater får inte befatta sig med Swebbtv

Roger Richthoff fick tydliga direktiv om vilka medier han inte fick uttala sig i, däribland Swebbtv, som utmärkt sig genom sitt höga tak och förmågan att locka till sig tunga namn i näringslivet.

Marie Axelsson Ahl, som tidigare var ordförande Sverigedemokraternas kommunförening i Tyresö, berättar att det som fick droppen att rinna över var när Jimmie Åkesson attackerade Alternativ för Sverige på ett sätt som liknade mycket hur SD själva behandlats. Att Jimmie Åkesson, som själv gärna klagar över hur media och andra politiker behandlar SD, nu inte var sen med att bete sig exakt likadant mot det nystartade partiet var något som var väldigt svårt att smälta.

Interna listor över oliktänkande medier skapas av SD

Marie berättar vidare att det fanns en intern lista över vilka medier som det var ok att dela eller på något sätt visa att man tog del av. Att däremot länka till sidor som Fria Tider på sociala medier kunde resultera i en skarp åthutning.

Mattias Karlsson har knäckt SD ideologiskt

Mattias Karlsson
Mattias Karlsson. Foto: Wikipedia/ Esquilo

Det är partiideologen Mattias Karlsson som får ges den tvivelaktiga äran av att ha knäckt SD ideologiskt och upphöjt idiotin till allmän dygd. Att karln sedan sitter och ber Expo om hjälp sent på natten att identifiera så kallade ”extremister” i partiet. Vad herr Karlsson inte behagade ta med i beräkningen var att om att man bjuder upp Djävulen till dans så blir det en vals som man inte vet hur den slutar. Mycket riktigt såg Expo möjligheten att så split i partiet och utan en tillstymmelse till samvetsgranskning hängde man ut Karlssons tafatta försök till kohandel.

Straffade medlemmar som tog ställning för yttrandefriheten

Under corona-pandemin och de medföljande restriktionerna som antingen infördes eller hotade att införas, gick SD som katten kring het gröt gällande vaccinpass och diskriminering av icke-vaccinerade. Man ”tog inte ställning” i frågan, men hade inga problem att slå ned på företrädare som, i egenskap av privatpersoner, motsatte sig dessa drakoniska åtgärder.

Israelkritiker i Palestinafrågan rensas ut

En fråga som historiskt varit delad i partiet, men inte är det längre då ”feltänkarna” rensats ut, är Israel-Palestinafrågan. Partiledningen har intagit ett reservationslöst ställningstagande för Israel och vill inte höra talas om att dessa skulle kunna agera felaktigt. Några har tidigare tagit ställning för Palestina, men annars har den andra åsikten främst varit att konflikten är alltför komplex för att inta en okritisk hållning i.

Sverigedemokraterna har inte längre ett existensberättigande

Det är den sorgliga verkligheten att SD nu har spelat ut sin roll som ett sverigevänligt parti och har visat att man inte står fast vid sin egen politik och gärna dansar efter medias och Moderaternas pipa om det kan gynna företrädarna. SD är idag likadant som de övriga sju riksdagspartierna, präglade av opportunism, intellektuell inavel, (buk)svågerpolitik och lika mycket integritet som Fredrik Reinfeldt har hår på huvudet när det kommer till att företräda den politik som miljoner väljare förväntar sig.

Tappat sina kärnfrågor till de andra partierna och risken är att SD går samma väg som KD

De har tappat majoriteten av sina kärnfrågor till de andra partierna och samtidigt missat tåget för frågor som hade kunnat bibehålla en viss trovärdighet. De massiva inskränkningarna av vår frihet som regeringen ville införa under den så kallade ”pandemin” stod man tyst inför, även fast den massiva demonstrationen mot vaccinpass den 22 januari visade på det folkliga motstånd som fanns och vad man hade kunnat tjäna på att åtminstone försiktigt säga ifrån.

Sverigedemokraterna är inte längre ett parti för det fria ordet

Tabubeläggningen, avståndstagandena och stämplingarna har även visat att Sverigedemokraterna är mycket, men inte en vän av det fria ordet.

Det ska visserligen medges att sverigedemokratiska företrädare får ta emot mycket ovett och påhopp i etablissemangsmedia, men är man rädd för att bli utpekad som ”rasist” bara genom att erkänna det svenska folkets existens hade det varit bättre att från början söka sig till Centerpartiet eller Moderaterna, snarare än att förstöra ett parti som fått så mycket förtroende, pengar och arbete under åren.

En röst på SD är en röst för fortsatt massinvandring.
En röst på SD är en röst för EU och Nato.
En röst på SD är en röst för en inskränkt yttrandefrihet och beröringsskräck.
En röst på SD är en röst för att svenskarna ska förlora sitt eget land.

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar

Elprishöjningar sänker konsumtionen

Nils van der Poel tilldelas Bragdguldet