onsdag, 7 december

Tidöavtalet 1: Migrationspolitiken

Samhällsutvecklingen på migrationsområdet har varit tröstlös för Sverigevänner i långt över 30 år. Det har varit nästan omöjligt att få svenska politiker att agera mot massmigrationen till Sverige, oavsett hur stora problem den skapat.

Migrationslobbyn, media, opinionsbildare och de migrationspositiva fraktionerna i de politiska partierna, har inte alltid kunnat få stopp på beslut syftande till restriktion av massmigrationen till Sverige. Men de har alltid lyckats sätta käppar i hjulet med så många undantag och kryphål, att det i stort sett inte har blivit några restriktioner.

Migrationsverket, med många migrationsentusiaster överallt på beslutande poster, har också fått helt fria händer att bestämma till exempel att hela folkgrupper ska ha rätt att invandra till Sverige, på premisser som inga andra jämförbara länder skulle ha medgett. Media har satt till alla resurser i kritiska debattlägen, för att baxa igenom migrationsmaximerande politik och enskilda beslut. 

En ljusning för migrationspolitiken

Nu syns det faktiskt synts en ljusning, Tidöavtalet, som undertecknades för en tid sedan, och som löser många migrationsproblem om det genomförs. En del tyder på att det kan komma att genomföras, även om det finns vissa utmaningar på vägen. I den här texten ska vi mest intressera oss för den del som rör migrationspolitiken.

Många luttrade migrationskritiker tror sedan länge inte på ett ord som vare sig politiker eller andra etablissemangsrepresentanter uttalar. En del kritiker tror snart sagt inte på politiker om de så säger sanningen.

Samma inställning finns på en del håll vad det gäller Tidöavtalet – man tror inte på det, för att det är politiker som har tagit fram det. Jag tänker dock visa att man inte ska döma ut Tidöavtalet på förhand. Det är inte produktivt för vårt fortsatta arbete för en fredlig revolution. 

Är hela Tidöavtalet en bluff?

Nej, det kan vi inte vara säkra på. Min gissning är att det inte är det, utan att det finns ett ärligt uppsåt till att förändra migrationspolitiken. Politiker i Sverige som sluter uttryckliga avtal eller samarbeten med varandra gör sitt yttersta för att uppfylla dem. För trovärdighet är den enda valuta som man kan köpa någonting för i svensk politik, och den svenska politiker som bryter ett avtal blir pank på trovärdighet. 

Decemberöverenskommelsen är ett dåligt exempel som föll efter en tid eftersom den var alltför hastigt hopkommen och därmed oklar till sin natur. Men den senare Januariöverenskommelsen höll faktiskt ända fram och S-regeringen gick faktiskt hela vägen till att behöva avgå, för att kunna hålla den. Det är det typiska för den sortens avtal i svensk politik.

Det finns ingen anledning för parterna i Tidöavtalet att överhuvudtaget gå in på att avtala om migration med varandra, om de inte tänker uppfylla det de har avtalat. Då har de i så fall verkligen sålt smöret och tappat pengarna: först dragit på sig hela migrationslobbyns outsläckliga hat för att sedan ändå inte kunnat, eller velat, få igenom den politik som de har avtalat och vet är nödvändig, och som dessutom garanterar dem väljarstöd. Dessutom framstår de då som hållningslösa vindflöjlar. Det har inget parti råd med, och framför allt inte de mindre som kämpar vid riksdagsspärren.

Politikerna har inget annat val än att äntligen göra rätt

Många och däribland undertecknad, har under ett stort antal tunga år utvecklat ett sådant hat och förakt emot svenska politiker, att vi inte tilltror svenska politiker ens vanligt förstånd eller självbevarelsedrift för sig själva och sina partier. Man kan vara hur kritisk som helst, men man måste fortsätta tänka klart, även rörande de som man inte har något till övers för. Annars förlorar man bara på det själv. Själv har författaren till denna text i många artiklar och filmer riktat mycket kritik mot SD, och gör så fortfarande. 

Svenska politiker tjänar ibland det onda, därför att de inte vågar eller orkar bättre. Ibland för att de är betalda. Men de är inte dumma. De hoppar väldigt ofta när migrationslobbyn säger ”hoppa. Men de tänker inte försvinna, med sina partiorganisationer, för att migrationslobbyn ska få sin vilja fram. Där går gränsen. Svenska politiker kan göra rätt, de också. Det händer inte ofta nu för tiden, men det händer, när de inte har något annat val. Och så ser mandatmatematiken ut idag, de har inget annat val än att göra som de har gjort med Tidöavtalet.

De hade möjligen kunnat avstå från Tidöavtalet helt och hållet. Men de kan inte först ingå Tidöavtalet och sedan hoppa av för att migrationslobbyn är så rasande på dem. Det löser inte problemet om de gör så, för migrationslobbyn är i stort sett lika rasande på dem ändå.

Vad det gäller ett av de avtalsslutande partierna, Sverigedemokraterna, så kan man ha många synpunkter på dem av historiska skäl, men faktum är att de har levererat bra nog just i detta fall. I de flesta andra fall har de bara sålt ut sin politik för att komma i maktställning. Senaste frågan de sålde ut sig i var anslutningen till Nato, där de inte ens valde att låta folket få rösta om saken, trots tidigare löften. 

Är Tidöavtalet allt som behövs, är saken klar nu?

Nej, naturligtvis inte. Det är hur mycket som helst kvar som behöver göras för att vi ska kunna ta Sverige tillbaka. Och för den delen inte bara på migrationsområdet. Det talas exempelvis aldrig om att det finns etniska svenskar som utgångspunkt för en ändrad migrationspolitisk i Tidöavtalet. Där handlar det bara om ekonomiska argument och trygghetsargument emot en stor migration till Sverige. I Tidöavtalet talas dessutom ingenting om tvång för att få till stånd en återvandring, utan endast om en frivillig och uppmuntrande sådan. 

Men det här är allt som lagstiftare och myndigheter mäktar med under en mandatperiod uppenbarligen. Eller så försöker man gardera sig av olika anledningar både från SD:s sida och från de andra partiernas sida, då man inte vet vad EU-rätten säger i detalj eller vad egentligen EU:s miniminivå innebär. Detta för att inte måla in sig i ett hörn.

Oavsett så är urvalet mycket bra, då det som är med i Tidöavtalet är just det som behöver tas bort först. Det är mycket nog om det går att genomföra. Och förhoppningarna för det är goda, eller åtminstone så vill jag ha den inställningen då jag anser att tron kan försätta berg. Här hittar man också min poäng med inledningen till denna artikel. Vi måste försöka se detta avtal med positiva ögon då detta kan ge oss hopp och tro. Det i sin tur kan leda till mycket positivt. 

Finns det fällor och kryphål i detaljerna?

Nej, förmodligen inte. Det är i stort sett fritt från oklara och fluffiga inslag. Avtal på den här nivån brukar handla om ”intentioner” och ”principer” utan precisering. Det brukar ofta handla om utredningar med fria tyglar, utan direktiv och utan uppgift att lämna fram förslag med någon speciell inriktning. 

Ofta nog kan man i dessa fall ana att utredningen bara handlar om att köpa tid, så att debatten ska ha hunnit lugna ner sig när utredningen är klar. Men inte Tidöavtalet. Det är till exempel synnerligen noga reglerat hur avtalet ska administreras mellan parterna. Det finns mycket små möjligheter för enskilda att i rollen av sabotörer försena eller förvanska avtalspunkternas förverkligande, efter förhandlingar. Klara och tydliga stopptider, när olika åtgärder ska vara utredda, lagstiftade och klara, finns överallt i avtalet. Självklart finns risken i alla fall, men om man tittar på andra avtal så är detta ovanligt bra skrivet. 

Ett eller flera partier kan förstås svika och hoppa av hela avtalet som sådant. Men det är ju något annat. Och några möjligheter för missnöjda, på lägre tjänstemannanivå, att sabotera genom att ”maska” eller fiffla, är inte alldeles enkelt. Däremot kan ju riksdagsledamöter för de tre regeringspartierna rösta emot sina egna partiers förslag då riksdagen väl ska rösta om dem. 

Förändringarna tar lång tid i Sverige men brukar bli stabila

Man kan förtvivla över den långsamma förändringstakten speciellt som vissa menar att man omedelbart borde kunna anpassa den svenska migrationspolitiken till EU:s nuvarande miniminivå. Anpassningen av asylrätten till EU-miniminivå kan till exempel ta ända fram till våren 2026, enligt avtalstexten. Men så ser det tyvärr ofta ut i svensk politik, förvaltning och parlamentarism. Det har historiska rötter. Och förändringar i lagstiftningen som görs på det här sättet, efter alla konstens regler och som får ta den tid det tar, och även med brett folkligt stöd, de förändringarna blir bestående. De orkar inte heller eventuella nya majoriteter riva upp. Men samtidigt kan man ju som sagt fråga sig varför man inte omedelbart anpassar svensk migrationspolitik efter den nuvarande EU-rätten eller EU:s miniminivå. Kan det måhända vara att man inte vet vad den egentligen innebär?

Socialdemokraterna klagade högt och ofta över Reinfeldt-regeringens jobbskatteavdrag – och sedan, när de själva tog tillbaka makten, lät de jobbskatteavdragen vara kvar. Bra förändringar med brett stöd har bra förutsättningar att klara sig även över regeringsskiften. Det som har blivit lag i Sverige och har fått vara lag ett tag, det brukar det aldrig finnas något stöd för att riva upp – det har så att säga satt sig vad som gäller. Svenskar är ett mycket tåligt, lydigt och auktoritetstroget folk, på gott och ont. På gott – om Tidöavtalet får slå igenom brett. Då ändrar vi nämligen inte bara den politiska kartan, utan själva den politiska terrängen på riktigt. 

Punkt för punkt om migrationspolitiken

Jag ska gå igenom sidorna 29-47 i Tidöavtalet, som är ägnade åt migration. Det här är politik som det är oerhört obekvämt för politiker i alla läger att föra fram. Det hade varit lätt för de avtalsslutande partierna att gå den breda, enkla vägen. Men det gjorde de inte.

Eftersom det här blir en enorm textmassa redan i första läget, så finns det inga möjligheter att kopiera in själva avtalstexterna. Den som vill förvissa sig kan ladda ner Tidöavtalet på och korsläsa.

För att det sedan överhuvudtaget ska vara möjligt med denna mycket breda genomgång, så måste den vara upphängd på ledord snarare än stycken med styckesrubriker och ledord som förekommer i ungefär samma ordning i genomgången som i själva avtalet. Det ska nämnas att ett halvdussin principiellt ointressantare och kortare punkter inte är med i genomgången.

  • Inre gränskontroll: Sverige har traditionellt en mycket vek och osäker inre gränskontroll. Många på väg hem från utlandsresa kan vittna om tomma, obemannade tullar. Förslagen i anslutning till det här området är vassa, impopulära i media och migrationslobby och tidsatta med slutdatum. 
  • Biometrik har använts mycket sparsamt i Sverige. En evighetsdebatt rasade till exempel en gång om vilka fysiska tecken på ensamkommande migranters ålder som kunde accepteras medicinskt. I texten här handlar det mest om identifiering och är en massiv slakt på heliga kor och tabun inom biometrik och databasläggning.
  • Inre utlänningskontroller: I Sverige har vi väldigt länge haft en vek och svag allmänkontroll av vem i Sverige som också har fått lov av oss svenskar att vara här. Tidöavtalet har skarpa förslag till lösning på den saken. Polisen har en roll, men ska förstås inte tillåtas att agera annat än på skälig misstanke eller annan motsvarande orsak till ingripande. Vi ska ju ha rättsstaten kvar. Det blir jobbigt, många minns det snälla lilla projektet REVA, som bland annat syftade till att identitetskontrollera människor som plankade i t-banan och som orsakade pandemonium i media innan det brådstörtat lades ner. Men det ska bara göras, och bättre sent än aldrig.

    Givetvis ska alla myndigheter hjälpa till att identifiera alla som inte har rätt att vara i Sverige, precis som avtalstexten föreslår. Att vården kan vara ett undantag är dock förstås en plump i protokollet och en svaghet i ett annars välskrivet avtal.
  • Återvändandeverksamhet: Den som ska avvisas eller utvisas, den ska också ut. Så enkelt är det. Det är vi i Sverige och våra myndigheter som bestämmer vem som ska vara här. För att det ska bli så, föreslår avtalet en rad resultathöjande åtgärder. Dock kan man tycka att det skulle finnas en del tvingande åtgärder här men som sagt. Detta är förhoppningsvis steg 1. 
  • EU:s miniminivåer: Avtalet stadgar att Sverige ska hålla avtalade EU-nivåer för asylinvandring och inte ett dugg mer. Exakt vad det innebär i detaljerna är nog en licentiatuppsats i juridik, och helt omöjligt att inrymma i den här texten. Men Finland berörs såvitt känt i stort sett aldrig av kritik mot sin asylpolitik, och har ändå bara en bråkdel av Sveriges asylinvandring. Det är ett bra riktmärke. Det är troligen bara att kopiera Finlands politik.

    Mera klarhet än så går inte att få ut om det ska vara en demokratisk prövning. I stort sett ger detta en väldig massa positiva konsekvenser för migrationsbegränsning, som kan grundas på färdigskriven och utredd EU-lag som garanterat är tillämplig och korrekt. Asylprocessen ska göras rimlig, utan dagens oräkneliga fördelar och extrachanser för den som söker asyl utan skäl som håller.    
  • Kvotflyktingar: Antalet kvotflyktingar skärs ner radikalt. En bra symbol, men en stor svaghet att antalet inte kunde tas ner till 0. Troligen en förhandlingskompromiss, men en kompromiss som inte blev bra.   
     
  • Bosättningsavtalet: Det ska, bättre sent än aldrig, bli ändring på att kommunerna bara ska tiga och ta emot migranter i kvot på anvisning från Migrationsverket.
  • Arbetskraftsinvandring: Bara den som en arbetsgivare är beredd att betala medianlön eller högre för (cirka 33 000 kronor i månaden före skatt) får invandra på arbetsmarknadsskäl. 

    Det är en bra början principiellt, men en mycket stor svaghet i detta stycke är att regeringen kan medge undantag exempelvis för personliga assistenter, precis den sorts arbetskraftsinvandrare som avtalet och lagförslagen det borde ta sikte på att hålla ute. Många minns assistenthärvan i Södertälje nyligen som omsatte cirka 30 miljoner kronor och där huvudmännen fick många år i fängelse men som troligen bara är toppen på ett isberg. Sveriges välfärdssystem är sårbart.
  • Säkra länder: Avtalet har skarpa krav på hur Sverige ska se på säkra länder, det vill säga länder till vilka utvisning kan ske omedelbart utan prövning, då inga asylskäl finns för resande från dessa länder. Att även delar av länder är säkra, ska också göra att landet som sådant betraktas som säkert för återsändande. Det här löser dock inte problematiken med att asylsökande kan uppge vad som helst, eller helt vägra att uppge någonting alls om sin resväg till Sverige. Det hela blir mer en principdeklaration, kanske för att göra Sveriges asylpolitik en aning mindre vanvettig även för en utomstående betraktare.                    
  • Transitcenter: En mycket stor svaghet med Sveriges system för asylhantering är att asylsökande bor på asylförläggningar med mer eller mindre total rörelsefrihet, kan ta sig därifrån och göra mer eller mindre vad de vill, utan att de straff eller sanktioner som den svenska rättsapparaten eventuellt kan utdöma, spelar någon roll för dem.

    EU förordar att asylsökande ska befinna sig i förbestämda transitcenter under asylprövningen, för allas säkerhet och för att spara tid och logistikproblem. Tidöavtalet går också på den linjen. Denna lösning undanröjer också problemen med att asylsökande som får avslag och sedan går under jorden. Det är också ett sätt att försöka hindra asylprofitörer bland fastighetsägare att slå mynt av migrationen och Sveriges olycka på den punkten. 
  • Bristande vandel: Den nationella självbestämmanderätten säger givetvis att det är vi svenskar som bestämmer vem vi ska låta komma till Sverige och vistas här. Vi har självklar rätt att hålla ute den som begår brott, och vi har också rätt att kräva oklanderlig vandel av invandrare, det vill säga vi har rätt att kräva att invandrare ska avstå även från felaktiga beteenden som i sig inte säkert är olagliga, exempelvis drogmissbruk och prostitution. Det gjorde vi också långt in på sena 1900-talet, i alla fall i lagtext.

    Nu är själva ordet vandel tyvärr så ålderdomligt att det ger en angreppspunkt i sig, det blandar både regelrätta brott och starkt olämpliga beteenden och svenska domstolar kommer nog inte att klara att utfärda domar med de här rättsreglerna till grund. Men som principiell markering är denna förändring bra och till och med nödvändig.
  •  Asylkostnader: Migration är mycket dyrt för mottagarlandet, och själva asylmottagandeprocessen är som sådan också mycket dyr. Det är rimligt att, som det nu föreslås i Tidöavtalet, den asylsökande som ofta haft råd att resa hundratals mil också betalar för de kostnader som han orsakar. Stödet för det arrangemanget i EU-rätten är gott.
  • Medborgarskap: Sverige framstår i regel som det välfärdsland som har lägst krav för att utfärda medborgarskap, i kontrast till alla jämförbara välfärdsländer. Tidöavtalet går nu en bit av vägen för att jämna ut detta och höja medborgarskapets värde och status, en mycket välbehövlig åtgärd. Sverige är vårt land, svenskarnas land, och den som ska få hedern att bli medborgare i vårt land ska ha förtjänat det i handling.

    I avtalet finns krav på oförvitlighet hos den som söker medborgarskap, det vill säga krav på att personen inte har begått något brott alls. Krav på god vandel finns med också, liksom förlängd tid innan medborgarskap kan utfärdas, samt krav på godkända resultat i test som gäller Sverige, svensk lag och svenskt samhällsliv. Krav på språkkunskaper för medborgarskap finns redan genom utredning sedan tidigare och ska även de upp på riksdagens bord.
  • Återkallande av uppehållstillstånd: För migrationspropagandister har det länge varit en dogm att utfärdade uppehållstillstånd har en status som inte får ifrågasättas. Den som en gång har fått uppehållstillstånd ska i stort sett inte kunna förlora det, oavsett. Någon diskussion om saken har i stort sett inte fått förekomma. 

    Nu kommer dock skarpa förslag i avtalet på ökade möjligheter att ta uppehållstillståndet från den som inte längre förtjänar att ha det. Framför allt ska detta kunna grundas på den enkla och självklara förutsättningen att det som personen flydde från inte längre är aktuellt. Om anledningen till uppehållstillståndet är borta, ska också uppehållstillståndet bortfalla.
  •  Anhöriginvandring: Den stora andelen av massinvandringen till Sverige utgörs av personer med anknytning till de asylmigranter som redan fått fast fot i vårt land. 2016 skärptes lagen för att bland annat sätta upp åtminstone någon sorts försörjningskrav på den migrant som vill ha hit anhöriga, det vill säga personen ska kunna försörja sig själv och åtminstone kunna bidra till de anhörigas försörjning. Dessa regler skärps nu rejält i avtalstexten och blir allt rimligare. Framförallt får inte anhöriga invandra om det kan konstateras att de hamnar i ren fattigdom och att deras försörjning i praktiken ska ombesörjas med offentliga medel.
  •  Frivillig återvandring: Det ska kort sagt finnas en bred palett av möjligheter och stöd till den asylmigrant som inte integrerat sig i Sverige under längre tid, och vill återvandra till ursprungslandet. Detta är en bra punkt men måste i förlängningen kompletteras med tvingande återvandring om Sverige ska överleva som nation.
  • Folkräkning: En stor del av det som gör att Sverige har en så stor andel ”flytande befolkning” med ofta oklar identitet, är att Sveriges berömda folkbokföring inte längre fungerar för migranter, framför allt inte för migranter som bara åker hit och stannar kvar utan kontakt med asylsystemet. Något som kallas samordningsnummer, som utfärdas av Skatteverket, har möjliggjort detta, bland annat genom att de delats ut så lättvindigt och tydligen i stort sett aldrig blir indraget. Folkräkning, ordning och reda i vem som befinner sig i Sverige, är absoluta nödvändigheter och avtalet ger gott stöd för den saken.
  • Minskade tilldragningsfaktorer: En stor anledning till att Sverige har fått bära en så tung migrationsbörda jämfört med andra europeiska länder är att Sverige omedelbart tar in migranter i våra välfärdssystem. Experter kallar det ofta för ”pull-faktorer”. Nu ger Tidöavtalet många begränsningar i detta generösa, feltänkta system – mycket för sent, men bättre för sent än aldrig. Modellen är kvalificering till bidrag ur socialförsäkringssystemet genom egenförsörjning under längre tid, på samma sätt som i andra försäkringssystem: först betalar man premie, sedan kan det falla ut en försäkring. De här åtgärderna ur avtalet är ett tungt yxhugg mot själva roten till migrationen, och som sådana principiellt avgörande, ja rent av ovärderliga.
  • Främmande äktenskapsformer: De äktenskapsformer som inte är acceptabla inom vår svenska kulturkrets, som bland annat månggifte, tvångsgifte och barnäktenskap, ska motarbetas med alla lagliga medel och så långt möjligt hållas utanför vårt land.                                                                                                                      
  • Utvisning efter brott: Det kanske allra mest stötande med det samhälle som Sverige har blivit efter massinvandringen, är att lagstiftare och domstolar ofta inte ens försöker avlägsna kriminella utlänningar från vårt land, oavsett att det vore mer motiverat än kanske något annat som stat och offentlig sektor beslutar om. Tidöavtalet tar nu tag i denna fråga på djupet, för att driva lag och praxis i riktning mot att utvisning ska vara regel. 
                                                            
  • Villkorat bistånd: Sveriges mycket tunga biståndsnota ska nu till stor del prioriteras om för att tjäna Sveriges intresse av återvandring från Sverige och kontroll på världens migrationsströmmar. Ett mycket välbehövligt inslag i avtalstexten är också fronten mot stater som tar emot bistånd från Sverige, men som trots det inte tar emot sina egna avvisade eller utvisade medborgare. Det beteendet behöver det göras rent hus med och Tidöavtalet är ett steg på vägen för att det ska bli så.                        
  • Försörjningsstöd: Stat och kommun måste givetvis samordnas i frågan om försörjningsstöd till migranter som inte ska vara i Sverige. Som det föreslås här, så ska kommuner uttryckligen förbjudas att utge försörjningsstöd till den som statliga myndigheter har konstaterat ska lämna landet. Den privatperson som tycker att det är en bra idé att försörja en illegal migrant ska förstås få göra det, på eget ansvar.     
                                                                                                                    
  • Finansiering av organisationer och församlingar: Det finns många tecken på att såväl utländska som offentliga svenska pengar går till organisationer som verkar i antidemokratisk riktning. Den saken måste belysas och utredas, som också sker här i avtalstexten, med syfte att helt oskadliggöra dessa tendenser. Tidöavtalets text i frågan vågar också peka ut islamistiska organisationer som huvudproblemet, som riktigt är. Denna punkt syftar till att förbjuda utländsk finansiering av trossamfund med kopplingar till islamism och extremism. Vi får hoppas att detta inte utnyttjas mot kristna friskolor då vissa sossar utpekat frikyrkorna som extremister. 
  • Arbete under uppehållstillstånd för studier: Många boende i storstaden har häpnat över det antal matbud på moped och cykel som har dykt upp under senare år, med minst sagt oklara anställningsförhållanden. Det finns anledning att misstänka att detta inte hade varit möjligt utan missbruk av den rätt att arbeta som tillkommer utlänningar med uppehållstillstånd för studier. Avtalet tar upp denna fråga med avsikt att avsluta detta missbruk, vilket dels är en principfråga och dels är ett sätt att skydda svensk arbetsmarknad och svenska löntagare mot en kapplöpning till botten i fråga om arbetsvillkor.                                                                                                                                
  • Samhällsintroduktion: Det måste förstås säkras upp att alla migranter vet och förstår det de behöver om Sverige och vårt samhällsliv och därför vill Tidöavtalet utreda och sedan lagstifta om att detta ska läras ut till migranter i obligatorisk form, med obligatoriskt kunskapstest som avslutning.
                                                                          
  • Bosättning för nyanlända: Bosättningslagen var fel från början och måste som sagt på sikt avskaffas till förmån för en ordning som kan accepteras av kommunerna.                                
  • Etableringsstöd: Man kan nog konstatera att etableringsstöd, det vill säga penningutbetalningar för nyanlända som just fått uppehållstillstånd, är det enda som står mellan dagens situation och ett ännu värre kaos som skulle uppstå om man tog bort det. I Tidöavtalet vill avtalsparterna dock se över det och skärpa kraven på ett rimligt sätt.    
                          
  • Språktolkning: Bland det allra mest stötande för oss svenskar som fått betala för migrationen till Sverige och som drabbats av alla dess andra negativa konsekvenser, är när en person som levt länge i Sverige genom vår välvilja ändå inte har brytt sig om att lära sig språket i vårt land, utan kräver tolk i kontakten med våra myndigheter. Man kan leda en häst till vattnet men kanske ändå inte få den att dricka och på samma sätt kan man sätta en migrant i obligatorisk undervisning utan att få honom att lära sig svenska. Men den minsta rimliga reaktionen på detta är den som Tidöavtalet för fram: Migranten får själv betala för sina tolkbehov eftersom det är hans eget fel att de har uppkommit.

Hur ska vi se på Tidöavtalet?

Rimligtvis positivt. Det finns inget som är riktigt dåligt, i alla fall inte i migrationshänseende. Det finns några få mindre lyckade kompromisser som bär spår av liberalt inflytande. Men inget är riktigt dåligt, framförallt inte relativt alternativet att det inte hade blivit något avtal alls.

Vi kan tycka vad vi vill om huvudmännen bakom avtalet. Men ser vi inte att detta är ett stort steg framåt och en nödvändig inledning till mera som måste komma, då tror jag vi har fel inställning och mera blir lite av motvallskärringar. Bättre än så måste vi kunna. Om jag kan så kan ni.

Tidöavtalet ändrar så att säga både ”terrängen”, hur det faktiskt fungerar i svensk politik, i svenskt samhälle och i svensk förvaltning, och ”kartan”, hur svenskar ser på politiska saker rent psykologiskt. Svenskar vill extremt gärna följa konsensus och vara accepterade när det gäller vad de tycker. Med Tidöavtalet finns det stöd från högsta ort, riksdag, regering och myndigheter, att tycka illa om migration och migrationens effekter. Och ändå inte behöva känna sig ”fel”, orolig eller utpekad för den sakens skull. Det blir faktiskt rena åsiktsfriheten och demokratin i Sverige, även i migrationsfrågan. Det är ett stort genomslag, och effekten av det kan vi inte ens överblicka.

Det här är inte slutet. Det är inte ens början av slutet. Men det är slutet av början.  

1 KOMMENTAR

  1. Det jag undrar över är om Tidöavtalet också specificerar hur uppföljning i enskilda punkter ska gå till, rapporteras, och utifall avvikelser, någon form av åtgärd.

    Att det finns med ett slutdatum gissar jag enbart gäller ”när” någonting administrativt och i lag ska vara genomfört, inte att det då också ska fungera som det var tänkt.

    Det finns också en annan aspekt, som vad man enskilt vill uppnå med de olika punkterna i avtalet, det måste någonstans finnas med ett mätbart resultat vad man förväntar sig att avtalspunkten ska leda till som sedan ska gå att jämföra med.

    Finns något av detta med?

    Med vänliga hälsningar,
    Li-Sam

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar