onsdag, 30 november

Titanics förlisning – ett isberg i bankernas tjänst?

Var det mäktiga bankintressen som orkestrerade katastrofen?

Titanics förlisning 1912 är en av historiens mest välkända sjökatastrofer, med bilden av dess akter högt över vattenytan som etsat sig fast i historien. Kollisionen med ett isberg utgjorde dödsstöten för skeppet, men det finns teorier som gör gällande att olyckan inte var så slumpartad.

Jättefartyget Titanics förlisning den 15 april 1912, är en berättelse med många teman. Inkompetens och desperation inför katastrofen, men även ett enormt hjältemod och pliktkänsla hos både passagerare och besättning, som stannade på sina poster för att säkerställa att så många som möjligt kunde räddas.

Katastrofen skakade om världen. I brittisk press hade fartyget beskrivits som ”osänkbart”, ett uttryck för den brittiska självbilden om ett ständigt framåtskridande och bestående imperium.

Men också för att det höga dödstalet på 1514 personer, var ett resultat av för få livbåtar, då utrymme på promenaddäck prioriterades.

Men katastrofen omges även av flera frågetecken. Varför körde Titanic i full hastighet genom ett område där det varnats för isberg? Varför var livbåtarna så få? Varför höll sig det enda skeppet, SS Californian, som kunnat räddat större delen av passagerarna, sig passivt?

Som så ofta dyker förklaringar om djupgående konspirationer upp där sådana luckor finns. Dramat om Titanic utgör inget undantag.

Miljardärer och centralbanker

Vid samma tid pågick en intensiv debatt i USA gällande etableringen av en centralbank, med syfte att ansvara för pengatryckningen. Det var detta som julen 1913 skulle etableras som Federal Reserve.

Frågan engagerade många i den amerikanska eliten, där flera som kunde tjäna på det, ivrigt förespråkade etableringen, medan andra oroades av en privatägd banks kontroll över pengaproduktionen. Flera presidenter hade engagerat sig i frågan: Andrew ”Stonewall” Jackson, Abraham Lincoln och William McKinley, varav de två senare mördades under oklara omständigheter.

Faktum var att flera av världens rikaste män befann sig ombord på Titanic, eller var åtminstone tänkta att göra det. Det rörde sig om affärsmannen och överstelöjtnanten John Jacob Astor IV, affärsmannen Benjamin Guggenheim, samt varuhusägaren och politikern Isidor Straus. Deras förhållningssätt till Federal Reserve är inte helt klarlagd, men teorin om en bankinblandning gör gällande att de var motståndare till den.

En fjärde person som var aktuell i dramat var John Pierpoint Morgan, grundare av investmentbanken J.P. Morgan & Co. För allmänheten är namnet J.P. Morgan, som år 2000 ingick i JP Morgan Chase, känt för att ha varit inblandad i finanskrisen 2008. Morgan, som kallades ”Wall Streets Napoleon”, var en ivrig förespråkare av en centralbank.

Han var inte en vanlig förstaklass-passagerare, han var även delägare i fartyget och hade en enorm privat hytt med tillhörande faciliteter, samt en hel sektion döpt efter sig.

Bankkritiker ombord, bankanhängare kvar på land

Morgan skulle, liksom sina miljardärskollegor, åka med Titanic på jungfrufärden, men valde bara timmar innan avgång att stanna kvar. Detta hänvisades till att han ville stanna i Frankrike, för att ta del av hälsokurerna i Aix-les-Bains.

Det är detta beslut som verkligen fungerar som underlag för teorin att Titanic aldrig var tänkt att nå sin slutdestination, utan skulle förlisa och undanröja tre motståndare till Morgans ambitioner.

Hög hastighet i riskabelt område och för få livbåtar

Det finns flera faktorer som fungerar som underlag för teorin om en planerad olycka.

Under den olycksaliga natten höll Titanic en hög hastighet, trots att varningar gått ut om att de åkte genom ett område fullt med isberg. Förklaringarna till den höga hastigheten brukar tillskrivas Bruce Ismay, ordförande i rederiet White Star Line, som hoppades på att Titanic skulle nå New York före utsatt tid och därmed skapa välbehövlig reklam för rederiet. Dock ska han aldrig ha begärt den höga hastigheten utan enbart uttryckt önskemål om den. Beslutet att hålla den höga hastigheten får snarare tillskrivas kapten Edward Smith.

Dock var det Ismay som bar ansvaret för det minimala antalet livbåtar, som han beslutade skulle sänkas från 48 till 16.

Om konspirationsteorin skulle stämma, så var det alltså upplagt för en katastrof att inträffa. Oddsen för att de tre miljardärerna inte skulle nå New York hade ökat rejält.

Hur sannolikt var det att de tre männen skulle dö?

Vittnesmål om de tre utpekade måltavlorna gör gällande att de hade möjlighet att få en plats i livbåtarna, men avstod till förmån för andra.

Samtliga tillhörde första klass och hade därför möjlighet att i ett tidigt skede få en plats i livbåtarna. Istället stannade de kvar och hjälpte till med evakueringen av andra passagerare, oavsett klasstillhörighet. I synnerhet Astor och Straus var väldigt aktiva med att få i andra personer i livbåtarna och Astor såg även till att släppa loss de hundar som fanns kopplade så att de åtminstone fick en tillstymmelse till chans.

Guggenheim gav sitt rejäla bidrag till mytbildningen av förlisningen genom att dyka upp i salongen iklädd frack tillsammans med sin betjänt, Victor Giglio, deklarerandes att de tänkte ”gå under som gentlemän”. Det sista som sågs av den gode affärsmannen var drickandes brandy medan fartyget gick under.

Slutord

Att bankkartellen skulle ligga bakom katastrofen för att komma åt tre män, som ska ha varit motståndare till en amerikansk centralbank, låter som en väldigt långsökt teori.

Däremot kan man inte förneka att många pusselbitar ändå talar för att allt inte var som det skulle. Att Morgan valde att boka av sin resa i sista minuten, den höga hastigheten i ett farligt område, det bristfälliga antalet livbåtar som kraftigt begränsade vilka som skulle överleva – allt känns upplagt för en omfattande konspiration.

”Varför inte bara låta mörda dem?” är en rimlig fråga att ställa.

Sannolikt skulle mord på tre högprofilerade män resultera i omfattande publicitet och utredningar, som inte ens de mäktiga bankkoryféerna skulle ha kunnat skydda sig mot.

Att däremot orkestrera en omfattande olycka, där dessa män skulle omkomma, garanterade att man slapp ett obekvämt fokus och oönskade frågor. Att ytterligare 1511 personer strök var lite svinn som man fick räkna med.

Nu säger jag inte att så var fallet, men om den intresserade läsaren fortsätter att forska i ämnet och kommer fram till underlag som stjälper eller hjälper teorin, så är jag i högsta grad intresserad av det.

Inte den dödligaste katastrofen

Titanics förlisning är, jämte Estonia-katastrofen för svenskarna, en av de mest kända förlisningarna, men den kvalificerar sig inte som den största, sett till antalet döda.

I januari 1945 torpederades det tyska fartyget Wilhelm Gustloff, bärandes flyktingar från det inringade Ostpreussen, av en sovjetisk ubåt. Uppemot 9400 människor miste livet, jämfört med Titanics 1514 offer.

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

00:06:04

Svensk ekonomi i uppförsbacke

- Annons -

Liknande artiklar