Trägen vinner – efter flera års slit och motgångar

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
När jag sprang mitt livs elfte marathon i spanska Valencia för tre veckor sedan fick jag äntligen min första ordentliga utdelning på distansen. Efter fem år av slit, släp, skavanker och det ena misslyckade loppet efter det andra.  Denna första löparframgång på åratal har därmed inte kommit gratis. Den har varit resultatet av mycket envishet, flera försök och framförallt lärdomar från alla tunga misslyckanden längs vägen.

Krokig resa mot de stora målen

Vägen mot den senaste personliga framgången på maratondistansen har inte kommit lätt, utan först efter många (och smärtsamma) misslyckade försök.
Foto: Envato (DepositPhotos)

Är det någonting jag fått lära mig under mina snart 20-år som löpare på elitnivå så är det att vägen mot de riktigt stora målen och prestationerna sällan är spikrak. Den är så full av kringelkrokar och branta backar (såväl uppför som nedför) att man sannolikt hade blivit väldigt avskräckt från att fortsätta ifall man fått veta resvägen på förhand. Charmen med livet är dock att ingenting är vare sig förutbestämt eller ristat i sten, särskilt när det gäller stora mål, drömmar och ambitioner. Det är någonting man lär sig under resans gång och som man får förhålla sig till.

Alternativet är att kasta in handduken vid första (eller andra) motgång, vilket inte är mer lockande. Det har undertecknad själv velat göra många gånger de senaste fem åren. Det är nämligen så lång tid det har tagit att äntligen få till mitt livs första snabbare maratonlopp. Inte bara fem år utan även nio misslyckade, smärtsamma försök på maratondistansen (plus 7-8 misslyckade halvmaror och övriga motionslopp) innan det äntligen small till ordentligt. Misslyckade försök efter vilka jag bara velat gå under jorden och aldrig mer visa mig i det offentliga.

Besvikelsen och frustrationen har ibland varit så stor och överväldigande att jag dagarna efter något av dessa lopp känt för att aldrig mer springa ett steg i ett motionslopp. Att vara en utpräglad tävlingsmänniska kan verkligen vara himmel och helvete. När det gått riktigt dåligt kan det kännas som att man går omkring med blyskor och blyhuva och inte har energi till någonting. När det tvärtom gått riktigt bra känns det som att man svävar på moln och att ingenting är omöjligt.

Så har min krokiga resa sett ut

När jag sprang min första mara i baskiska/spanska San Sebastián senhösten 2018 hade jag i regnet sprungit i mål på 2:32:14 efter en alldeles för hård öppning första halvan (plus magproblem). Samtidigt var jag fylld med självförtroende och förhoppningar om att snart springa en tid under 2 ½ timma. Jag tänkte att den låg max 4-5 månader bort, åtminstone inte längre bort än Stockholm Marathon ett halvår senare. Det här nästa målet skulle bli lätt som en plätt. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle få så fel.

De stora förhoppningarna grusades rejält redan samma vår och det med råge. I mitten av april (2019) sprang jag nästan svimfärdig i mål i Belgrad Marathon på 2:37 och mitt första Stockholm Marathon (sju veckor senare) slutade nästan i total katastrof. Jag sprang, trots perfekta väderförhållanden, inte ens in under 2:40 och hade nästan fått sämsta möjliga debut i min hemstads marathonlopp. Endast en skada, kollaps och/eller brutet lopp hade varit ett värre öde denna dag,

Efter maratondebuten i San Sebastián 2018 trodde jag att manegen i princip var krattad för ett lopp under 2 1/2 timma de närmsta månaderna. Så fel jag skulle få.
Foto: Skribenten

Inte gick det bättre resten av året och i början av 2020 blev jag inte bara skadad (såpass att jag knappt kunde springa), det var också p(l)andemi och i princip utreseförbud till Norden, Europa och resten av världen. Det innebar att man genast kunde glömma deltagande i tävlingar i övriga Europa under resten av året och antagligen en bit in på följande år. Där och då hade jag i princip gett upp löpningen och slutade gå på klubbträningarna, även efter att jag blivit hel igen i oktober samma år. Jag hade i princip accepterat och förlikat mig faktumet att jag antagligen inte skulle bli snabbare än såhär.

Sedan blev det egen träning på halvdan nivå innan jag efter 2022 års Lidingölopp beslutade mig för att ge löpningen en chans till. Jag hade ju åtminstone 6-7 bra år kvar på maran och halvmaran och bestämde mig för att göra det bästa av dem. Det gick otroligt knackigt första månaderna tillbaka på klubbträningarna men efter en kostomläggning under våren i år (2023) började det äntligen röra på sig igen. Då slog småskavankerna till igen – efter träningslägret i Portugal – och jag var nöjd med att överhuvudtaget ha kunnat genomföra Stockholm Marathon den försommaren.

Sedan flöt det på hyfsat med träningen under sommaren och efter årets Lidingölopp började det äntligen se bättre ut igen. Då slog skavankerna till veckorna efter (denna gång i ljumsken och framsida lår) och jag blev tvungen att ställa in maratonloppet i Venedig den 23 oktober. Där blev jag (deppig och nere som jag var) dock tvungen att lyssna på kroppen för att överhuvudtaget kunna springa i Valencia sex veckor senare. Det gjorde (då jag tog fyra dagars helvila från träningen), fick in 11 -12 riktigt bra pass innan maran, återhämtade mig väl och slog sedan till med ett dunderpers på hela fem minuter.

Jag trodde där och då – vid målgången i Valencia – att det jag just gjort var omöjligt. Det fanns ju ingenting som pekade på en sådan prestation bara 5-6 veckor tidigare. Resan till kanonloppet har verkligen kantats av himmel och helvete – som idrotten ofta är – i synnerhet detta år (2023).

Tävlingsdagen då oket äntligen lyftes (3 december 2023)

När jag stod på startlinjen i Valencia den tidiga söndagsmorgonen hade jag inga större förväntningar, fastän det hade känts oerhört bra i kroppen (och på passen) de senaste 2-3 veckorna. Dessa har jag med tiden tonat ned så att jag inte blir alltför besviken ifall det går åt pipan. Jag var överhuvudtaget glad att kunna stå på startlinjen efter alla skavanker och motgångar den senaste tiden. Dock kände jag på mig att den här dagen var lite speciell då det kändes ovanligt lätt och smidigt i kroppen och musklerna redan på uppvärmningen. Kanske skulle man kunna komma ned på personbästat trots allt.

När loppet sedan gått igång kändes det verkligen kanon, inte bara första milen utan hela första halvan. Det kändes som att jag seglade igenom första 25 kilometrarna innan de första tecknen på muskulär trötthet gjorde sig påminda. Då var det bara att klämma den första gelen och fokusera på de återstående 17. Kunde inte för allt i världen tro att det skulle kunna kännas såhär bra så långt in i loppet. Visst är ett maraton alltid jobbigt att springa – missförstå mig inte – men denna gång kändes det som den överlägset lättaste och smidigaste maran hittills.

Sista milen kändes det (trots jämn fart) bokstavligt talat som att man flög fram och förbi ganska många löpare, särskilt med den enorma publik som kantade banan från start till mål. Först under de sista 3-4 kilometrarna slog den riktiga muskelstumheten till men då var det bara att hålla i så gott det gick till dess att man sprang in på den fina blå mattan under den berömda slutrakan. När jag först såg målklockan där i fjärran tänkte jag att det inte var möjligt, att jag kanske bara drömde detta.

Att jag – som trampat vatten (eller kvicksand snarare) i fem års tid – skulle springa in på en tid strax över 2:27, hela fem minuter snabbare än perset. Man fick nypa sig i armen flera gånger. Då, när målmattorna äntligen passerats och jag segnade ned på platsen, krystade jag nästan fram glädjetårar över det jag just gjort. Det hade ju blott varit en dröm sex veckor tidigare. Fem års slit och besvikelser hade äntligen fått sig ett välförtjänt avbrott, vilket kändes som en enorm lättnad.

Nu var man äntligen på rätt väg igen!
Dock med en betydligt ödmjukare inställning till framtiden.

Spolad krök – störst draghjälpen

Att helt sluta med alkoholen var antagligen den åtgärd som gjorde störst skillnad för den idrottsliga prestationsförmågan. Foto: Envato

Det som säkerligen gav mig allra störst draghjälp under denna krokiga resa var det svåra (men ändå självklara) beslut som jag fattade andra helgen i november. Ett beslut att inte dricka en droppe alkohol på åtminstone en månad och därefter göra det permanent ifall resultatet slog väl ut. Redan efter två veckor började jag få sådan energi, livsglädje och snabb återhämtning att jag inte kunde tro det var sant. De hårda intervallpass som tidigare hade känts så blytunga och krävande blev plötsligt bara hälften så jobbiga, samtidigt som det kändes mycket roligare att träna dem.

Där och då började passen gå betydligt bättre och både energin och återhämtningen var på en helt annan nivå mot tidigare. Det var verkligen som natt och dag. Framförallt gick jag inte omkring och var grinig, småtrött och irriterad över småsaker som jag brukade vara bara några veckor tidigare. Det kändes som att man kunde börja idrotta på riktigt igen och på den höga nivå som man innerst inne vet att man kan uppnå. Bara den känslan, att veta vad man kan ha framför sig rent idrottsligt, är något som fyller en med mycket glädje och tillfredsställelse.

Därför kan tillsynes små livsstilsförändringar – som att sluta dricka alkohol – ha en betydligt större effekt än man tror. Efter dessa 5-6 veckor utan är det absolut ingenting jag vill tillbaka till då jag vet hur det skadar min idrottsliga prestationsförmåga (bland annat). Man känner snarare en ganska stor ånger över att inte ha lagt ned det för flera år sedan.

Ödmjukare syn på framtiden

Jobba hårt och målmedvetet men förbli ödmjuk!
Foto: Envato

Efter denna senaste löparframgång på mycket länge har man tveklöst blivit betydligt ödmjukare i sin inställning till idrotten, livet och mycket annat. Idag tar jag ingenting för givet då jag vet att resan mot de stora målen kan bli betydligt krokigare än man förutspått. Inte ens efter detta lopp ser jag det som säkert att snart springa under 2:25 och sedan sub 2:20.

Det finns mycket som kan hända på vägen och därför får man se till att njuta av resan dit, hur den än må gå. Man kan inte kontrollera precis allting som händer både inom en och runtomkring en. Allt man kan göra är att förbereda sig så gott det går och framförallt kontrollera hur man reagerar på de uppkomna situationerna. Därmed har man blivit bra mycket ödmjukare inför framtida maratonlopp (och lopp på kortare distanser) då man är smärtsamt medveten om att inget står skrivet i sten.

Efter fem långa år fick jag känna mig som en vinnare igen!!
Foto: Skribenten

Budskapet –Ge aldrig upp!

Trägen vinner”, lyder ett gammalt svenskt ordspråk vilket betyder just det. Det vil säga, att den som inte ger upp utan envist kämpar på – trots motgångar, besvikelser och en omgivning som tappat tron på en – blir den som vinner i slutändan. Ge därför aldrig upp utan kämpa envist på tills det en vacker dag släpper. Nästa framgång kan ligga precis bakom hörnet precis när du bestämt dig för att ge upp.

Kämpa åtminstone på så länge du prövat allt som tänkas kan. Först då kan du skifta tankarna till att försöka pröva någonting nytt!

Kommentarsfält

Kommentarer förhandsgranskas inte av Frihetsnytt och är inte redaktionellt innehåll. Du är själv juridisk ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar

0
Din varukorg är tom!

Det ser ut som om du inte har lagt till några artiklar i din kundvagn ännu.

Bläddra bland produkter