I en recension i Spectator hyllar en judisk litteraturkritiker en roman där en pakistansk författare målar upp en värld utan vita människor som en positiv utveckling.
”Moshin Hamids femte roman öppnar med en Kafka-aktig twist: Anders, en vit man, vaknar och finner att han blivit ’djupt och obestridligt brun’.” Så inleder litteraturkritikern Mia Levitin sin hyllande recension av Moshin Hamids bok The Last White Man i The Spectator. Innan hon blev litteraturkritiker kom Levitin från finansvärlden där hon bland annat jobbat för Goldman Sachs, Lazard och AXA.
”Liknande förvandlingar börjar rapporteras över hela landet och våld bryter ut då militanta blekhyade drar runt på gatorna”, fortsätter hennes recension. Allt fler vita människor förvandlas alltså till bruna människor. (Det framgår inte i recensionen huruvida det bara är deras hudfärg som förändras eller även deras övriga biologiska kännetecken – ingen skulle exempelvis missta en afrikan med albinism för en vit människa – men i romanen tas de tydligen för icke-vita av elaka ”blekhyade” som behållit sin ursprungliga fenotyp.)
Hamid har tidigare skrivit den av vänsterliberaler hyllade romanen Exit West, där han på ett liknande fantasy-aktigt sätt hyllar massinvandringen från tredje världen då migranter teleporterar genom Narnia-aktiga portaler för att ta sig till västvärlden.
Slutklämmen i boken och recensionen är att världen är bättre och fredligare när de vita människorna försvunnit.
”Efter en period av oroligheter, lägger sig ett slags lugn när majoriteten av befolkningen i The Last White Man har mörknat. I slutet av boken snabbspolar Hamid till en tid då vithet är ett avlägset minne, och inbjuder läsarna att föreställa sig möjligheten av en post-raslig värld”, skriver Levitin.
”Talanglös men PK = bra”
Mia Levitin lägger i slutet av sin recension in en liten brasklapp om att författaren ofta gör sina stycken till en enda lång mening utan punkter, vilket hon menar gör att ”narrativet drivs framåt av en kadens av komman”. Recensionerna från vanligt folk på Amazon är inte lika förtjusta i detta, och en av dem ger följande exempel på hur det kan se ut:
”Oona logged on to her social media accounts, which she usually left untouched, and ignored the clamor, and instead wound her way back through time, to the past summer, and to the summer before that, a less bereaved summer, and to summers even further back, and she selected the pictures of her in which she was at her most tan, her most dark, and often with hair that had been reshaped by the water, by pools and lakes or a beach, hair that was fuller and wilder, and she began to play with these pictures, to darken them further, but this darkened everything, and she wanted only to darken herself, and so she found online the ability to do just that, and fed her images into the algorithm, and witnessed herself transform, and she could alter not just the color of her skin but whatever she wished, and sometimes the result was strange, and sometimes it was striking, beautiful even, and she liked that it was her and not her, and that it was a less recent her, and a less shattered her, a her full of potential, a future her born from a past her, skipping entirely where she was now, not entangled in where she was now, free, and it gave Oona an idea, an idea she could not shake, and did not want to shake, an idea that took her to placing an order, intrigued by what could be.”
Totalt sett har The Last White Man fått hyfsade recensioner på Amazon. De som recenserar bokens litterära stil tycks ha svårt för bristen på interpunktion, men de flesta verkar enbart bedöma bokens politiska budskap. Vänsterliberaler hyllar den därför att den utmålar ras som en ”social konstruktion” medan många andra sågar den därför att den förespråkar en värld utan vita.
”En bok som, om den handlade om NÅGON annan ras, aldrig hade tillåtits på Amazon”, påpekar en användare. ”Inget annat än en vidrig uppvisning i anti-vit rasism. Att förespråka utrotningen av den ras som gör det möjligt för honom att leva i modern komfort, medan han använder deras eget språk. Mycket, mycket ironiskt”, konstaterar en annan.
