Vilka tjänar på västvärldens vapenleveranser till Ukraina?
Denys Sharapov, Ukrainas biträdande försvarsminister med ansvar för upphandling av vapen och utrustning, och Brigadgeneral Volodymyr Karpenko, befälhavare för de ukrainska landstyrkornas logistik, medverkade i veckan vid försvarskonferensen Eurosatory-konferensen i Paris den 15 juni. Vid konferensen presenterar Sharapov hur Kiev själva formulerar sina krigsmateriella behov.
– Först måste du förstå att frontlinjen är 2 500 kilometer lång. Frontlinjen där det pågår aktiv strid på mer än 1 000 kilometer lång. Det är som från Kiev till Berlin. … Från och med idag är alla människor i alla våra väpnade styrkor och inom försvars- och säkerhetssektorn upp till en miljon människor. Och vi måste stödja dem alla. Vi måste förse dem med handeldvapen, med personlig skyddsutrustning och med kommunikationsmedel berättar den biträdande försvarsministern.
Krig är extremt lönsamt för det globala militärindustriella komplexet, eftersom statsledningar i regel är villiga att spendera vad som helst för att vinna ett krig. I ett land som Ryssland, där alla vapentillverkande företag till mer än 50 procent är statligt ägda själv, är ekonomiska vinster inte lika mycket av ett huvudmål. Förhållandet är det omvända för Ukraina, vars utrustning köps in för miljardbelopp från privata investerare inom vapenindustrin. För dessa är Ukrainakonflikten en efterlängtad huvudmarknad. Sharapov fortsätter berätta:
– Vi har fått ett stort antal vapensystem, men tyvärr täcker den bara 10 till 15 procent av våra behov med en så enormt förbrukningsbar resurs. Vi behöver artilleri, vi behöver artillerirunder, infanteristridsfordon, stridsfordon, stridsvagnar. Vi behöver verkligen luftförsvarssystem och raketsystemet med flera uppskjutningar. Också högprecisionsvapensystem, eftersom vi tror att högprecisionsvapensystem kommer att ge oss ett försprång gentemot fienden, övertaget i detta krig.
Allierade och fiender = kunder och måltavlor
För att vapenindustrin ska blomstra behövs både fiender och allierade eftersom dessa utgör en kundkrets och ett användningsområde. Nyckeln för att maximera vinsterna för krigsindustrin är att utöva inflytande över det egna landets beslutsfattare som i sin tur avgör vilka andra nationer som också är kunder och vilka andra nationer som istället är måltavlor. Dessa investerare tenderar i regel att kontrollera de stora nyhetsmedierna också, eftersom dessa nyhetsmedier bekräftar politikernas definitioner av ”allierade” och ”fiender”; och därigenom validera dess nya vapeninköp.
Ett bra exempel på hur detta fungerar är att släkten Wallenberg äger TV4 genom sitt internationella mediebolag Red Bee Media, vilken fungerar som en av Sveriges mest inflytelserika medel för opinionsbildning. Ett annat Wallenbergbolag, SAAB, tillhandahåller stridsflygplan, radarsystem, missiler, ubåtar och mindre örlogsfartyg till internationella marknader. Detta gör Wallenberg till en av de största entreprenörerna i den svenska krigsindustrin som även kontrollerar ett flertal stora nyhetsmedier.
Ett annat exempel är Jeff Bezos, som äger Washington Post, vilket är en av USA:s ledande förespråkare för amerikanska invasioner. Jeff Bezos dotterbolag Amazon Web Services, AWS, tillhandahåller molntjänsterna till Pentagon, CIA, NSA och andra amerikanska underrättelsetjänster. AWS serverhallar är belägna i Sverige, med anledning av FRA-lagen, vilket Saabkoncernens VD förmodligen känner till. Så i egenskap av Amazons största aktieägare är Jeff Bezos en stor entreprenör i den amerikanska krigsindustrin. Kievs vice försvarsminister bekräftar förhållandet:
– Den sida som kommer att vinna i detta krig kommer att vara det parti som först kommer att börja använda moderna högprecisionvapen. Tyvärr för oss har vi blivit den största konsumenten av vapen och ammunition i världen. Och vi hoppas få stöd från hela Europa och hela världen. Vi förväntar oss verkligen att de regeringar vi samarbetar med kommer att fullt ut mobilisera sina vapenfabriker till stöd för Ukraina. I dag har vi cirka 30 till 40, ibland upp till 50 procent av förluster av utrustning till följd av aktiv strid. Så vi har tappat cirka 50 procent. Ungefär 1 300 infanteristridsfordon har gått förlorade, 400 stridsvagnar, 700 artillerisystem.
Sammanfattningsvis kan sägas att Ukrainakonflikten är fantastiskt lukrativ affär för ett fåtal investerare inom det militärindustriella komplexet. För den ukrainska civilbefolkningen, eller för den delen civilbefolkningen i Europa och USA, är det ett enormt slöseri som hade kunnat spenderas på att förbättra människors livskvalitet, tillhandahålla bostäder, sjukvård eller satsningar på våra egna samhällens infrastruktur. Men istället prioriteras att fylla fickorna för ett litet fåtal krigsprofitörer under förevändningen att det ”hjälper Ukraina”.
