I dessa dagar, när några få amerikanska banker har kastat in handduken torde det vara av största vikt att allmänheten får klart för sig hur det står till med resten av bankerna. Men i massmedia lyser varje sådan beräkning med sin frånvaro. När man hittar den studie som faktiskt har gjorts om saken förstår man varför.
SSRN, Social Science Research Network, är det världsledande repositoriet för forskningsrapporter, som bland annat används av Världsbanken. Under måndagen den 13 mars publicerade SSRN en blixtproducerad studie som kartlägger sårbarheten hos samtliga amerikanska banker, med utgångspunkt från föregående veckas konkurser. Studien uppmärksammades under fredagen av Nordfront. Förutom några amerikanska facktidningar har, såvitt vi kan se, den samlade mediaexpertisen funnit studien helt ointressant.
Studiens resultat: 186 banker har liknande ekonomiska utsikter som Silicon Valley Bank (SVB) hade innan denna nyligen gick i konkurs. Lyckligtvis för de 186 branschkollegorna vet deras kunder inte om detta, vilket världspressen gör sitt bästa för att de inte heller ska få reda på.
Några enkla samband
- Som tidigare förklarats i Frihetsnytt och på SwebbTV finns en enkel dynamik mellan räntenivån och värdet på obligationslån – som är en av tillgångarna på bankernas balansräkningar. En obligation som betalar 0,3 procents ränta till innehavaren är mindre värd än en som betalar 3,0 procent.
- För det andra finns, vilket man faktiskt kan få läsa även i de regimtrogna massmedierna, ett samband mellan räntenivån och inflationen – ju lägre ränta desto högre inflation och vice versa.
- Något man får leta länge efter i massmedia, men som förklarats gång på gång i Frihetsnytt, är sambandet mellan frikostig penningpolitik och inflation. Ju mer som finns av vad som helst, ju mindre blir varje enhet värd.
De såg det inte komma?
Under många år har ekonomer varnat för konsekvenserna av den extremt generösa penningpolitik som bedrivits i västvärlden. Om det är USA:s folkvalda eller överhuvudtaget något lands folkvalda som styr den makroekonomiska politiken är högst oklart. Oavsett har experter som Magnus Stenlund redan 2020 varnat för exakt det som händer idag, och han var långt ifrån ensam. Att de ledande männen bakom de finasiella världshändelserna skulle vara överraskade av händelseutvecklingen är otänkbart. Sambanden och skeendena är barnsligt enkla att förutse.
Finansklanen Rotschilds grundare har redan på 1700-talet förklarat att ett tillräckligt stort ekonomiskt inflytande över nationerna kan övertrumfa all annan makt. Och allt tyder på att nutidens klanöverhuvuden har ett gott minne. Som Frihetsnytt rapporterat tog den finansiella elitens mest politiserade maktbolag, Blackrock, rollen som både rådgivare och utförare vid den gigantiska penningtryckningsoffensiv som initierades i USA 2019, med covid-19 som förevändning. Blackrock i sin tur kontrolleras av ett företag vid namn Vanguard (engelska för förtrupp) som uppges ha ett spritt ägande men enligt många bedömare är Rotschildklanens främsta maktbolag. Mer om västvärldens ekonomiska hierarki framgår ur Palaestra Medias film ”Makthavarna du aldrig valde”.
Centralbankerna drar undan mattan
En femårig nollränteperiod (2000-2005) gav uppenbarligen inte önskat resultat. Men ett andra försök med början 2020 i samband med ”kinasnuvan” tog skruv. Inflationen sköt fart efter bara ett år med nollränta. Den bankägda amerikanska centralbanken FED valde sedan, under sommaren 2022 att börja normalisera räntenivåerna.
Från 7 mars 2022 till 6 mars 2023 höjdes räntan stegvis från 0,08 procent till 4,57 procent. Analogt med detta sjönk värdet på bankernas långfristiga fordringar – framförallt de som var utfärdade vid de föregående tolv månadernas extremt låga räntenivå, och förstås, äldre sådana fordringar från nollränteåren 2000-2005.
Banker som valt att basera sin balansräkning på statsobligationer från nollränteperioderna och som valt obligationer med mer än 20 års löptid, fick enligt rapporten se obligationerna förlora 30 procent av sitt marknadsvärde.
Balansräkningar med luft på tillgångssidan
En av de moderna bankernas affärsidéer är att låna in pengar kortsiktigt till låg ränta och låna ut dem långsiktigt, vilket ger högre ränta. Favoritinvesteringen är lån till stater, de pengarna får man nämligen alltid tillbaka. Dessutom blir statslånen bara fler och fler allteftersom elitens köpepolitiker i alla länder överspenderar och lånar mer och mer pengar för skattebetalarnas räkning.
Bankerna erbjuder alltså alllmänhet och bolag att förvara/investera sin likviditet mot löfte att man när som helst kan få pengarna tillbaka. Samtidigt lånar banken ut pengarna med en löptid på flera år. Om alla de som lånat in sina pengar till banken plötsligt vill ha dem tillbaka blir det besvärligt. Det mesta av deras pengar är ju utlånade långfristigt.
Obligationsmarknaden, alltså marknaden för långfristiga lån utgör i normalfallet en säkerhetsventil. Även lån med en lång löptid kan snabbt säljas. På detta sätt får man in det som behövs när småsparare och andra insättare vill ha ut sitt.
Men om bankdirektörerna, som i fallet vare med Silicon Valley Bank och Credit Suisse, ägnat sig åt mångfaldskampanjer istället för att hålla ordning på sina balansräkningar händer det att man sitter med osäljbara lånedokument som ingen vill köpa till bokfört värde. När kunderna knackar på står man där med lång näsa. Banken kan visserligen rea ut sina obligationer men då får man inte in tillräckligt för att betala tillbaka hela inlåningen.
Försäkrad och oförsäkrad inlåning
Regeringarna i de flesta elitstyrda länder har utfäst sig att återbetala inlåningspengar när bankerna inte själva kan. Många länder kallar detta för insättningsförsäkring. Man debiterar bankerna för att kunna fondera pengar för att täcka sådana händelser. Det är naturligtvis i slutändan kunderna själva som betalar för FDIC (Federal deposit insurance corporation), eftersom alla banker tvingas försäkra sig, alla människor måste använda banker och bankerna självklart debiterar sina kostnader vidare till kunderna.
Systemet med insättningsförsäkring är tänkt att leda till att de flesta bankkunder – i USA de som har mindre än drygt 2,5 miljoner kronor insatta – avstår från att ta ut sina pengar även om de ser orosmoln över sina respektive banker. Om detta lugnande piller fungerar 2023 återstår att se.
President Joe Biden förkunnade dessutom nyligen att staten avser ersätta även de belopp som överstiger garantibeloppet, det vill säga med statliga pengar. Det återstår alltså också att se om de större spararna tar den måttligt dynamiske presidentens löfte på allvar.
En annan obesvarad fråga är vad majoriteten arbetarklasskunder som anlitat välskötta banker tycker om att, via skattsedeln och president Joe Biden, tvingas ersätta kaliforniska miljardärer för deras spekulativa och politiserade bankaffärer. Särskilt som presidenten som ställt ut löftet fick sin befattning efter en vida ifrågasatt rösträkningsprocess. Det framkom nyligen att inte bara amerikanska utan även israeliska riskkapitalister och IT-företag finns bland storinsättarna på SVB – Frihetsnytt rapporterade.
186 banker dansar på slak lina
Rapporten som Nordfront upptäckte – ”Monetary Tightening and U.S. Bank Fragility in 2023:
Mark-to-Market Losses and Uninsured Depositor Runs?” – tar i sina beräkningar fasta vid begreppet ”market-to-market losses”. Detta är skillnaden mellan det bokförda värdet på en banks obligationstillgångar och det marknadspris som dessa betingar idag.
Rapporten räknar försiktigtvis med scenariet att alla försäkrade kunder (med belopp under 250 000 dollar) behåller sina pengar i bankerna och att endast hälften av de oförsäkrade pengarna – alltså beloppen per kund som överstiger 250 000 dollar – blir uttagna.
I så fall blir det åtskilliga fler banker, förutom de två som idag finns på listade av FDIC, som hamnar på obestånd. Närmare bestämt 186 stycken till.
De ”försäkrade” pengarna, det vill säga det belopp som FDIC lovat stå för blir i detta scenario 300 miljarder dollar, alltså tre triljoner kronor vilket är bra mycket mer än de 128 miljarder som finns fonderade hos FDIC. Om dessutom Joe Bidens storslagna löfte om att ersätta även de rikaste kontohavarna ska infrias blir det ännu större fart på de amerikanska sedelpressarna.
Med tanke på hur likställd och samkörd som den finansiella eliten och dess köpepolitiker har gjort västvärldens ekonomiska styrning, kan vi i Europa lugnt vänta oss att den berömda kinasnuvan nu kommer att följas av en amerikasnuva.
Men vart tar pengarna vägen? Det mesta av de uttagna medlen går förmodligen till andra banker som har planerat sin ekonomi bättre än de 186 olycksfåglarna – och mycket tyder på att bitcoinmarknaden har fått sig en släng av sleven.
Jag uppskattar Carls insiktsfulla artiklar. !!