Vad innebär det att vara ”konspirationsteoretiker”?

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

För inte längesedan blev jag inbjuden till en prestigefull utbildningsinstitution för en diskussion om konspirationsteorier, vilket i och för sig var mycket hedrande, men kontentan och slutsatsen verkade i princip var att vi bör undvika hela frågan eftersom den kan ge oss huvudvärk.

Mötet lämnade en fadd eftersmak i munnen för egen del, trots det goda kaffet och lyxiga bakverken som serverades – men inte för att någon av oss i rummet var dåliga på att diskutera eller inte kom med konkreta förslag, utan för att ämnet i sig är så laddat med någon slags ”negativ energi”.

Diskussionen var, åtminstone fram tills sista kvarten, livlig och engagerande. Men sedan var det som att luften gick ur oss allihop; visserligen förståeligt efter en lång arbetsdag, men jag tror också att det var något med själva ämnet som gjorde oss trötta.

Konspirationsteoretiker stämplas som idioter

För mig var det besvärande att befinna mig i ett rum med lärda och kloka personer, som insisterade på att det var något i grunden dåligt att intressera sig för konspirationer. Men återigen; jag kan inte anklaga någon annan för att sprida denna känsla av hopplöshet – eller ”negativ energi” som våra andliga vänner inom alternativrörelsen plägar säga – för jag kände mig ju själv uppfylld av samma känsla; att vara konspirationsteoretiker är nämligen inte lätt. Det kommer med en viss stämpel av idioti. Galenskap.

Och inte minst; dödssynden lättja, att ägna sig åt frågor som är totalt meningslösa: fantasifoster, löst prat och obekräftade rykten. Paranoida vanföreställningar och galna hopkok av allt möjligt. Vi vet alla att man blir knäpp – eller ännu värre, att man redan är knäpp – om man utforskar dessa frågor.

CIA låg bakom smutskastning av konspirationsteoretiker

Ord styr känslor. Detta börjar bli mer och mer allmänt känt. Idag fick jag till och med upp en liten informationssnutt på Youtube där jag blev varnad för klipp som ”väcker känslor” med hjälp av ord… det var tänkvärt, måste sägas. Ryktet säger att det var CIA som jobbade aktivt på 60- och 70-talen – inte minst efter Watergateskandalen – för att misskreditera och smutskasta själva ordet konspirationsteoretiker. Och på tal om psykologisk krigföring samt psykologiskt försvar, så vill jag säga någonting om ordets makt:

Det är otroligt lätt att bli lurad av vinklade berättelser, eller narrativ. Tänk så tokigt det kan bli när vi vrider och vänder på fakta och leker med sanningen! Tänk så fel vi kan ha när vi köper andras berättelser! Och tänk så fel det kan bli om vi inte köper dem. Då blir vi ju misstänksamma och frågvisa, snudd på paranoida…

Vi måste ju kunna tro på det folk säger! Visst är det konstigt? Vi måste liksom vara lite lättlurade, för att klara oss, och för att orka med varandra. Men var inte naiv: det här grundläggande livsvillkoret utnyttjas flitigt.

Åh nej, att jobba med spekulationer eller hantering av hemligstämplad information ger oss huvudvärk, låt oss syssla med någonting annat.

Det hade lika gärna kunnat vara ett direkt citat från mig. Det där nedslående, vanliga, deprimerande gamla konstaterandet; att man inte bör rota i saker som kan få en att må dåligt. Om man är konspirationsteoretiker är man kanske (enligt det statliga narrativet) per automatik galen, rubbad, ja kanske rentav sinnessjuk? Detta är en falsk logik, skapad av propaganda, som har fått oss att tro att det skulle vara någonting dåligt att vara konspirationsteoretiker.

Det är inte dåligt att vara konspirationsteoretiker

Ämnet är visserligen inte helt lättsmält. Men faktum är att konspirationsteorier utgör ett nytt fält, en ny social praktik, som vilken etnolog eller samhällsvetare som helst med självaktning bör studera närmare. Är det dåligt att vara konspirationsteoretiker? Nej, absolut inte!

Det tycks ju mer och mer uppenbart att samhället styrs av en eller flera globala konspirationer – rikemansklubbar såsom WEF, Bilderberggruppen med flera – och då är det väl om någonting läge att äntligen adressera elefanten i rummet?

Jag är personligen stolt konspirationsteoretiker, och ser inget problem i att erkänna det. Nu har jag visserligen en liten akademisk förankring, eftersom jag faktiskt studerar de ämnen jag uttalar mig kring, men samtidigt bygger mycket av konspirationsteoretikerns inre visdom på något så fundamentalt som intuition. Enligt källor var det en tumregel för vissa grupper av spioner på det tidiga 1900-talet att alltid följa magkänslan.

En konspirationsteoretiker är också en slags spion, på eget territorium, eftersom vi (frihetskämpar /alternativare/ konspirationsteoretiker) i någon mån alltid famlar i blindo när vi kartlägger våra härskares taktiker, då de exempelvis utsätter den egna befolkningen för propaganda via massmedia, eller ännu värre: för medicinska experiment.

Media är inte objektiv

Att vara frihetskämpe är inte så enkelt; vi kämpar i motvind. Men ju mer vi finner en röst, och finner varandra i gemensam kamp, desto lättare kommer den kampen att bli. Tack vare fria medier som Frihetsnytt kan vi fortsätta nätverka och utbyta tankar med varandra.

Det är viktigt för den fria debatten att begreppet konspirationsteoretiker nu får sig en välförtjänt avdamning och upprustning; vi måste börja tala om ämnet på ett seriöst sätt. Varför skulle journalister i mainstreammedia vara objektiva? De representerar både sina ägare och sina läsare – människor med åsikter – som i förlängningen avgör om de får behålla sina jobb eller inte.

När 2024 ligger runt knuten kan det vara dags att omvärdera sina egna övertygelser. Ingen vet allt. Saker förändras. Att debatten hänger med i utvecklingen är av största värde för dess slutgiltiga kvalitet. Vi måste därför värna yttrandefriheten och rätten till oliktänkande, och fortsätta stötta fria medier som Frihetsnytt.

Skribent: Elin Naessén