Var med och starta en ny svensk demonstrationstradition

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Den 25 och 26 november har du tillfälle att skapa modern historia

Sverige är annorlunda än många andra länder på det sättet att vi inte riktigt har någon tradition av att demonstrera med kort varsel i olika aktuella samhällsfrågor. Socialdemokratirörelsen har på ett vis monopoliserat aktiviteten med offentliga demonstrationer. Man ska demonstrera den 1 maj, och bara den 1 maj, och då ska man demonstrera med vänsterperspektiv mot orättvisor, oavsett om det har suttit en vänsterregering i kanske åtta år som borde ha kunnat göra någonting åt just de orättvisor som det är bestämt att man ska demonstrera mot. Allt annat är misstänkt och lite extremistiskt.

Partipolitik är ofta en återvändsgränd

Den underförstådda meningen är att man ska engagera sig partipolitiskt i de frågor man har närmast hjärtat. Alla som har gjort det vet hur mycket det åstadkommer – det man gör är oftast skrivet i vatten. Inte ens en riksdagsman kan åstadkomma särskilt mycket av det just han vill och för att bli riksdagsman måste man ha ett politiskt engagemang som är mer eller mindre hela ens liv.

Frankrike har en modell

Andra länder har andra traditioner. I till exempel Frankrike sätter stora medborgarmanifestationer regelbundet stopp för politiska förslag som inte har folkstöd, ofta förslag med ursprung i EU eller i globalismen. Det kan väl i och för sig vara svårt att få en önskad politik genomförd med demonstrationer, men det är ju minst lika viktigt att få stopp på oönskad politik.

Svenskarna har gjort det förr

Och även i Sverige har vi faktiskt ett och annat exempel på att stora demonstrationer, uppkomna med kort varsel och knutna till en speciell samhällsfråga, har fått stor betydelse, även om det nu börjar bli länge sedan.

Löntagarfonderna, en huvudlös idé från socialdemokratiska skrivbordsteoretiker med avsikten att de privata företagen skulle skattas bort och övertas av fackföreningarna via fackföreningskontrollerade fonder, möttes av massiva årliga demonstrationer med början den 4 oktober 1983. Löntagarfonderna blev en kvarnsten runt halsen för socialdemokratin, som de släpade i mål under stora väljarförluster till de borgerliga partierna, alltihop till slut utmynnande i den borgerliga valsegern 1991. Idag finns inga spår kvar av dessa fonder, vare sig i verkligheten eller i socialdemokratisk retorik.

Lite på samma sätt gick det med fastighetsskatten, som också den möttes av stora demonstrationer i maj 2002. Svenska politiker har under åren visat oöverträffat mästerskap i att maskera bort och mörklägga Sveriges höga skattetryck, bland annat genom källskatt som gör att många inte har en aning om vad en arbetsgivare egentligen betalar för en anställd, men den här skatten skulle fastighetsägare själva betala via ett inbetalningskort, och då tog det eld. Många säger att de aldrig har sett ett sådant engagemang i det offentliga rummet, varken förr eller senare. I dag säger praktiskt taget alla politiker uttryckligen nej till fastighetsskatt. Hur bra det än vore att ha de pengarna i budgeten, så är det inte värt det politiska priset.

Möjlighet inom kort

Nu har alla chansen att göra sitt för att grunda en konstruktiv svensk demonstrationstradition, med början den 25 november. Family United och Bondeupproret, som normalt riktar sina respektive engagemang i opinionsbildning åt olika håll, samlas nu för att protestera mot myndighetsmissbruk av olika slag, något som många upprörs av, vare sig det handlar om sociala myndigheter eller domstolar.

Det blir faktiskt två demonstrationer under parollen ”Stoppa maktmissbruket!” i samma arrangemang, en stående på

Sergels torg den 25 november 16.00-19.00

och en klassisk gående med start på

Medborgarplatsen den 26 november klockan 15.00

Kom med och skapa lite modern historia!

Skribent: Bengt Karlsson