Vilhelm Moberg – retade gallfeber på makten

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Vilhelm Moberg var en stor svensk författare, ofta med rollen av berättare och iakttagare. Han var egensinnig och stod självständig gentemot politiska och sociala rörelser. På många sätt har han format och påverkat senare tiders svenska litteratur.

Ursprung, uppväxt och ungdomsår

Vilhelm Moberg föddes 1898 in i en miljö som skulle ge honom stoff till många senare litterära skapelser: en småländsk jordbruksfamilj på ett soldattorp, som ett av sex barn till Karl Gottfrid Moberg och hans hustru Ida Charlotta. Det är betecknande för hans rötter tillbaka in i den gamla tiden att bara tre av syskonen nådde vuxen ålder, något som var vanligt förr.

Han började i jordbruket, som personer i hans situation gjorde på den tiden, men drogs oemotståndligt mot läsande och skrivande. Som många andra i hans situation blev han också en del av folkrörelserna som då var starka, dels i nykterhetsloge och dels i socialdemokraternas ungdomsverksamhet.

Senare skulle han komma att frigöra sig från organiserad politik (han kvarstod som medlem i (S) till 1945) och i stället betrakta den utifrån, med kritisk blick. Ett av hans citat har blivit klassiskt: ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den.”

Efter folkhögskolestudier blev han journalist, gjorde sig ett namn som signaturen ”Ville i Momåla” med berättelser grundade på egna livserfarenheter och blev efter en tid chefredaktör på Vadstena Läns Tidning.

Från teater till litteratur

Mobergs första framgångar kom faktiskt på teaterbanan. Med två framgångsrika teaterpjäser bakom sig, en av dem var Kassabrist, fick han utrymme att pröva sina vingar som författare på allvar. Raskens, 1927, blev ett genombrott och etablerade honom som erkänd författare. En lång rad verk med olika teman följde: Långt från landsvägen och De knutna händerna om småländsk bondemiljö i förändring, Sänkt sedebetyg, Sömnlös och Giv oss jorden! om urbanisering följdes av Rid i natt! med tema svensk frihet från förtryck och många fler.

1949 började han den serie mästerligt skrivna böcker som skulle sätta djupast intryck; Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige med tema från Sveriges emigrationskatastrof under 1800-talet, där var femte svensk utvandrade till USA eftersom Sveriges styresmän inte kunde skapa ett gott hem åt dem och deras vilja att utvecklas.

Kanske blev katastrofen på ett sätt en skrift på väggen för Sveriges styresmän som ledde fram till demokrati och ett mindre avstånd mellan styrande och styrda i Sverige, men skadan var förstås skedd eftersom de som utvandrade var de mest produktiva svenskarna. Även i senare tid har bokserien missbrukats propagandistiskt av migrationspositiva, i syfte att göra gällande att massinvandringen till Sverige skulle vara något positivt för Sverige eftersom den svenska invandringen till USA hundra år tidigare var positiv för USA. I alla händelser är bokserien mycket läsvärd och lite av ett magnum opus från en stor svensk berättare.

Författarstil

Vilhelm Moberg skrev enkelt, kraftfullt och gripande – kanske ett arv från hans journalistiska tid. Han inspirerade en lång rad författare som skulle komma att följa efter, inte minst Ivar Lo-Johansson. Moberg är som sagt främst berättare, och tar ofta läsaren med på en resa genom förändringar. 

Han har egentligen aldrig skrivit några renodlade memoarer, utan har använt sitt liv och sin bakgrund som inspiration i till exempel Raskens och Soldat med brutet gevär. 

Han höll sig till teman som han kände sig väl förtrogen med, och inspirerade på så sätt också den litterära rörelse som byggde på Sven Lindqvists Gräv där du står! och som ville flytta en del av makten att skildra samhället bort från författare som uteslutande levde i den akademiskt litterära världen. Vilhelm Moberg experimenterade egentligen aldrig i vanlig mening med sina verk. Sviten som började med Utvandrarna föregicks till exempel av ett minutiöst studium av arkivmaterial.

Filosof och samhällskritiker       

Vilhelm Moberg rörde sig under sitt liv allt längre bort från organiserad politik, även om han alltid hade kvar sitt patos för frihet och för den lilla människan i greppet på samhällsförändringar. Han citeras inte ofta av liberala eller av vänstern – han är helt enkelt för obekväm. Det visar inte minst följande lilla mästerstycke, som har blivit klassiskt och ofta läses upp in extenso vid svensknationalistiska tillställningar. Det gavs faktiskt en gång ut av Försvarets bildningsdetalj 1941 när Sveriges frihet var hotad. Det är värt att återge i sin helhet även här. Texten är lite av kärnan i Vilhelm Mobergs liv och gärning.

Svensk strävan

Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss. 

Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelse och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk. Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här. 

Vad Sverige idag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan — på frihetens grund. Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan! Vårt land brer vida ut sig i världsdelen. Men vi är de få, de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor. 

I ensamheten i stora ödsliga skogar har svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts har gett oss krafter, andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, givit oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme skogsbons stolhet och frihetssinne och den sege odlarens ihållighet. 

Det verkligt svenska är sålunda ursprunget — vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i daggräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på dagsverke uppe i roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina näsor platta emot glaset. Finns det inte någon där nere på vägen? Det är fattigdom — men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga. 

Texten skulle komma att ge eko långt efter det att Jimmie Åkesson citerade den i Almedalen 2019. Olle Wästberg trodde att Jimmie Åkesson var upphovsman och att Jimmie Åkesson skulle ha menat att bara sex miljoner svenskar skulle ha funnits 2019. Gert Gelotte, då svenskfientlig PK-skrivare i Göteborgs-Posten och historielös som få, hakade på missuppfattningen och kallade talet för ”ett rent fascistiskt tal”. Det säger kanske mest om Wästberg och Gelotte själva och de kulturfientliga krafter de representerar, men det visar också på kraften i en nästan 80 år gammal text.

Eftermäle

Vilhelm Moberg dog 1973 efter ett långt och strävsamt liv. Hans minne lever så länge svenskar läser böcker på svenska. Hans livsgärning kommer att inspirera många till att tänka själva, och till att uppskatta frihet som själva grunden till allt annat skapande och all lycka.