Redan när andelen utomeuropéer överstiger fem procent börjar svenskarna flytta därifrån och söka sig till mer homogena bostadsområden. Det visar en avhandling från Linköpings universitet.
Avhandlingen, som publicerades förra året men hittills bara fått uppmärksamhet av Nya Dagbladet, visar att segregeringen mellan svenskar och invandrare är självvald. Tendensen till självsegregering gäller inte bara svenskar utan även för olika invandrargrupper.
Bakom avhandlingen står Alex Giménez de la Prada vid institutet för analytisk sociologi. Han har kartlagt tendenserna till ”white flight” i Stockholm och hans forskning visar mycket tydligt att etniska svenskar i praktiken föredrar att bo med andra västerlänningar.
Analyserna visar att en närvaro av utomeuropéer på bara fem procent i ett bostadsområde utlöser en vilja att flytta hos den inhemska svenska befolkningen. Den ökar sedan snabbt med en ökande andel invandrare – när andelen utomeuropéer utgör cirka 25 procent av befolkningen i ett bostadsområde tycks mycket få etniska svenskar vilja bo kvar.
– Jämnt fördelade områden, 50–50, är mycket sällsynta i Sverige, konstaterar Giménez de la Prada i en artikel hos Linköpings universitet som i övrigt tycks mest inriktad på att blanda bort korten.
”Forskningen visar tydliga statistiska flyttmönster, men avslöjar inte enskilda individers tankar och överväganden. Det kan bero på att den som flyttar inte vill bo nära människor från en etnisk minoritet, men det kan också bero på att hen helst vill leva nära andra medlemmar ur majoritetsbefolkningen”, står det i ett goddag yxskaft-stycke på universitetets hemsida.
Permanent bosättning är problemet
Bakom Linköpings universitets bedrägligt odramatiska rubrik ”Avstånd och tid påverkar segregationen” döljer sig det faktum att svenskar är beredda att stå ut med en högre andel invandrare som tillfälliga objudna gäster men inte om det ser ut att bli långbesök, samt att de tenderar att ignorera det de inte ser med blotta ögat.
Alex Giménez de la Prada pekar på att svenskar enligt tidigare forskning inte tenderar att flytta på grund av tillfälliga asylboenden utan endast om förändringen i bostadsområdets etniska sammansättning befaras bli mer permanent genom att uppehållstillstånd delas ut.
Avhandlingen visar också att den fysiska närheten spelar stor roll – om invandrarna bor mer än 500 meter bort påverkas viljan att flytta ”mycket lite”.
”Ju närmare grupperna är varandra desto mer sannolikt är det att observera inhemsk utflyttning”, skriver han i avhandlingen.
– De administrativa områdena blir ofta alldeles för stora och människor kan påverkas på helt olika sätt inom ett så stort område. Tidigare har man ofta antagit att alla påverkats på samma sätt, förtydligar Giménez de la Prada som betonar att han själv utgått från betydligt mindre geografiska enheter.
Det framgår också att invandrare inte vill flytta därför att det kommer in fler utomeuropéer i ett bostadsområde. Tvärtom vill de gärna bor kvar i invandrartäta områden med få svenskar.
Tidigare forskning visar samma sak
Avhandlingen bekräftar en bild som tidigare forskning redan har pekat på.
Nya Dagbladet pekar exempelvis på en doktorsavhandling från Emma Neuman vid Linnéuniversitetet år 2015, som visade att etniska svenskar i regel väljer att lämna eller inte flytta till ett särskilt bostadsområde om antalet utomeuropéer överstiger fyra procent.
I sammanhanget kan även nämnas den internationellt kände statsvetaren Robert Putnam, som i sin bok Bowling Alone (2000) visade att det sociala kapitalet minskar kraftigt i etniskt blandade områden. Enkelt uttryckt leder mångkultur till att människor blir mindre benägna att umgås med sina grannar, mindre engagerade i sitt lokalsamhälle och istället isolerar sig i sina hem.
