Grönland har hamnat i stormakternas blickfång. Men bakom dagens utspel finns en lång historia av nordisk närvaro och tydliga avtal som fortfarande gäller. Frågan är vad detta egentligen betyder för Skandinavien – och vilka rättigheter som går att luta sig mot.
Grönland har åter hamnat i centrum för internationell uppmärksamhet. När USA talar om säkerhet och intressen i Arktis väcks också äldre frågor om historia, avtal och vem som faktiskt haft kontroll över ön genom tiderna. Bakom dagens diskussion finns både nordbornas tidiga närvaro och flera tydliga överenskommelser mellan Danmark och USA under 1900-talet.
Nordborna var först bofasta
När nordbor slog sig ner på Grönland omkring år 982–986 var stora delar av ön i praktiken obebodda. Vikingarna grundade bosättningar i sydvästra Grönland som existerade i flera hundra år och var knutna till Norge och senare Danmark. Dessa samhällen var de första kända bofasta bosättningarna på stora delar av ön och existerade fram till omkring år 1450.
De inuitiska folkgrupper som i dag lever på Grönland anlände huvudsakligen senare, genom invandringsvågor från Nordamerika under medeltiden. Efter att de nordiska bosättningarna försvunnit blev inuiterna den dominerande befolkningen.
Avtalet 1916 – USA erkände Danmarks rätt
Grönlands ställning stärktes formellt i början av 1900-talet. År 1916 sålde Danmark de danska Västindiska öarna till USA för 25 miljoner dollar i guld. I samband med affären krävde Danmark ett tydligt amerikanskt erkännande av sin rätt till Grönland.
USA gick med på detta. Avtalet undertecknades år 1916 och ratificerades år 1916–1917, inklusive en särskild deklaration där USA slog fast att man inte skulle motsätta sig att Danmark utövade politisk och ekonomisk kontroll över hela Grönland. Deklarationen var en bilaga till avtalet och en förutsättning för affären.
Det innebär att USA formellt erkände Danmarks suveränitet över Grönland. Avtalet har aldrig sagts upp.
Försvarsavtal under 1940- och 50-talet
Under andra världskriget ökade USA sin närvaro på Grönland. När Danmark ockuperades 1940 slöts ett avtal 1941 som gav USA rätt att bygga militärbaser på ön för att försvara Nordatlanten.
Efter kriget följde försvarsavtalet från 1951, som gav USA rätt att behålla militär verksamhet på Grönland inom ramen för Nato. Det mest kända resultatet blev Thulebasen i norra Grönland. Samtidigt upphävdes aldrig Danmarks formella suveränitet över ön.
Lindblad: Grönland är inte mitt land
I en intervju med Frihetsnytt resonerar Johan Lindblad, initiativtagare till föreningen Skandinavernas republik, kring Grönlands betydelse för Skandinavien.
– Nordborna kom dit söderifrån och österifrån. De inuiter som bor där nu, de fanns ju inte där, de kom ju senare. Men det fanns annat folk där tidigare som dog ut, säger Lindblad.
Han betonar samtidigt att den nordiska närvaron inte kan jämföras med andra delar av Norden.
– Hade det varit Island vi pratade om, då hade det känts mycket jobbigare. För det är ju vårt land folk bebor, säger han.
Om Grönland är han tydlig:
– Nordborna har bebott Grönland, eller delar av, men har ju dött ut. Och när de har kommit tillbaka på 1700-talet finns det inga skandinaver som lever där generation efter generation.
Han fortsätter:
– De kommer dit några år, gör en arbetsinsats och sen åker de hem igen. Så vi har liksom ingen permanent skandinavisk befolkning på Grönland.
Samtidigt säger han att frågan är annorlunda för Danmark.
– För danskar förstår jag att det är något helt annat. Det här var ju ett län förut i Danmark. Det är ju en del av deras nationella själ som stat.
En fråga om historia och avtal
Frågan om Grönland rör både historia och juridik. Nordbor var de första kända bofasta grupperna på stora delar av ön, med bosättningar knutna till Norge och senare Danmark.
Under 1900-talet bekräftades Danmarks ställning genom internationella avtal, samtidigt som USA fick militär närvaro genom separata försvarsuppgörelser. När Grönland i dag hamnar i fokus igen aktualiseras därför både den långvariga nordiska kopplingen och de formella överenskommelser som fortfarande gäller.
